Johannes Räihä: "Jag har en arg gubbe som drivkraft"
Fotograf: Emma Pagrot
Johannes Räihä har ett musiklandskap fyllt med fester som måste hållas i liv, men också melankoli över tiden som går och en ovilja att leva det liv man förväntas leva som vuxen. Den 15 oktober släpper han sitt debutalbum Om jag bara kunde bli naiv igen. Karin Swahn har träffat honom över video och pratat om hans självkritiska skapande och hur han började med musiken vid 29 års ålder.
Johannes Räihä ligger inbäddad i sängen efter att ha gått en grå och rå skogspromenad. Han ger ett sympatiskt intryck, och verkar inte helt bekväm med att vara den som svarar utan att fråga tillbaka. Precis som sin musik lyckas han vara glad och melankolisk på en och samma gång.
Hur känns det att släppa sitt debutalbum?
–Nej men skitbra, jag har liksom hållit på med skivan så länge. I min singel Ouzo sjunger jag att jag är 29, men nu är jag 32. Det känns nästan sorgligt, som när man kollar på en serie och den börjar närma sig slutet, man blir lite nostalgisk och tom. Den känslan är det, plus att jag är jävligt pepp förstås - att bara få ut det och kunna komma ut och gigga.
Jag undrar om han redan har nytt på gång eller om han känner att han behöver leva i den tomheten ett tag.
– Grejen med den här skivan var att jag tyckte det va sjukt svårt att skriva den. Jag släppte en EP 2018 som innehöll mina första låtar jag någonsin hade skrivit i princip, och det flöt på så jävla lätt och folk verkade gilla det. Men när jag skulle börja skriva låtarna till det här albumet, då började jag reflektera: ”okej, vänta vad sa folk att de gillade i den här låten”, och, ”ah men nu har jag sjungit det här ordet ganska många gånger på de här låtarna, då kanske jag inte ska ha med det”. Så sitter man vid pianot eller gitarren och ska skriva en ny låt och har 150 regler man inte får göra. Jag var så jävla blockad med låtarna på denna skivan, det är därför det har tagit sån tid också, för jag har bara suttit och varit extremt dömande mot allt jag skapat.
– Men nu när jag har satt igång hela släppet på detta albumet så har liksom den grejen lossnat lite i hjärnan, den där spärren. Jag redan börjat skriva nya låtar, och jag känner… Alltså jag ska inte säga att jag inte kände glädje när jag skrev låtarna på det här albumet som kommer nu, men jag känner mig mer fri i hjärnan nu. Så jag har påbörjat nytt och det är skitkul.
Vem är Johannes Räihä?
Ålder: 32 år
Bor: Blackeberg, Stockholm
Familj: Flickvän, hund, katt
Gör: Släpper mitt debutalbum som jag skruvat på i tre år och tänker att jag måste vara snabbare nästa gång.
Älskar: Att vara bjäbbig
Hatar: Fik och sjukhus. Jag blir obekväm där.
Förebild: Busrockartisten Fille Grogg
Jag säger att jag har läst om hans självkritik i en annan intervju och han skrattar förvånat.
– Aha okej, jag har kanske sagt det här. Jo men jag dömer mig själv väldigt mycket, inte bara i låtskrivandet utan i livet i stort.
Jag undrar om en publik kan ge mer pepp inför skapandet. Johannes säger att det är så och att han har saknat den bekräftelsen en livespelning kan ge.
– Så det har nästan varit det svåraste, tycker jag, under corona. Att man börjar tvivla på sig själv direkt och bara ”äh men, ska jag verkligen hålla på med det här, är det någon som bryr sig?”
Vi börjar prata om hur Johannes började med musik, och han beskriver det som att han har haft en känsla av att han varit helt okej på musik men aldrig gjort något med det. Istället har han omgett sig med människor som håller på med musik medan han bara ”har suttit hemma och skrivit en halv låt och sen bara, nej det är för dåligt”. Det var först när han gjorde låten Sjöarna i Idaho till sin kompis födelsedag och la ut på Soundcloud på skoj som det lossnade. Det var tvunget att vara ett ”plojprojekt” för att han skulle kunna skriva utan att döma sig själv, säger han.
– Det är verkligen återkommande tema, att då va hjärnan helt fri och man fick bara sitta och köra. Man skriver en text, den är lite töntig, den är lite sådär, men det är skitsamma för att det är bara ploj.
Han fortsätter med att berätta att han har lite blandade känslor inför sin egen ingång till musiklivet.
– Många man känner har ju verkligen kämpat med musiken. De sitter i studion och replokalen och lägger ner hur mycket timmar som helst på att lära sig ett instrument, men jag är helt tvärt om. Jag har verkligen inte lagt ner de timmarna. Jag har haft extremt mycket flyt, säger han och skrattar.
– Det känns nästan taskigt ibland… Alltså det är inte som att jag har världens kometkarriär, men jag får gigga lite och folk lyssnar på min musik. Då skäms jag nästan.
Men vad betyder musiken för dig?
– Alltså ibland tänker jag såhär: ”fan tycker jag ens det här är kul?”. Du vet man sitter och ska ha eget företag, man deklarerar och svarar på mail, det är massa skit man verkligen inte gillar. Men sen så kommer jag att tänka på hur det var innan jag höll på med musik och jobbade med "vanliga jobb”. När jag inte fick utlopp för min kreativitet blev jag så jävla olycklig, det är helt sjukt. Det var totalmörker.
– Så för mig är musiken inte någonting jag gör bara för att "det är kul att få lite uppmärksamhet på en scen" utan - gör jag inte musik så blir jag olycklig i längden. Jag måste mer eller mindre göra det för att hålla mig flytande. Det försöker jag påminna mig själv om när jag sitter och ska hålla på med nån jävla moms och deklaration. Då är det bara att tänka på det livet jag levde förut när jag satt och svarade på samtal från en arg gubbe inom kundtjänst, och då känns det lättare.
Jag skämtar om att Johannes har den arga gubben som drivkraft. Och Johannes svarar skrattande
– Det blir rubriken, "jag har en arg gubbe som drivkraft".
Hur förhåller du dig till att vara artist?
– Jag vet inte, är jag ens … Jo jag kanske är artist? Det är så jävla konstigt, men jag började ju så sent så jag identifierar mig inte som artist eller musiker. Man stöter ju på folk som bara "jag är poet", och jag bara ”Jaha okej, har du bestämt det bara?”. Eller jag fattar inte när man kommer dit. Jag känner inte riktigt att jag är artist eller sådär, men det är kanske så folk ser på en nu.
– Men man har ju ställts inför att folk har hört av sig o skrivit saker som att ”jag lyssna på den här låten när min mamma gick bort”, eller att det kommer fram fulla personer efter gig och kan säga allt möjligt. Det där är man inte riktigt van vid. Jag har inget emot det, jag tycker det är kul. Det blir lite friktion i livet av att det händer saker.
Hur gör du när du skriver en låt?
– Det är lite olika. Jag har inte hittat mitt perfekta arbetssätt, vissa har ju otroliga strukturer för hur de gör. Men ofta blir det saker vid tidspress, typ jag ska ta bussen om tre minuter, så bara ”vänta fan nu kom jag på någonting”. Så sätter man sig vid pianot o gör någon melodisnutt. Sen bär man med sig den och kommer på den två månader senare – ”fan den här melodin, hur gick den?”, ”Juste men den kanske passar ihop med den här raden jag skrev ner i anteckningarna när jag va lite full på väg hem”. Och så passar det perfekt. Så jag pusslar väldigt mycket, har 2000 röstmemos och massa anteckningar. Jag sitter sällan och skriver från början till slut, utan jag pusslar.
Jag säger att det passar temat i hans låtar, liksom livspusslet. Johannes skrattar.
–Jag skrapar ihop bitarna av ett liv i spillror.
Vi fortsätter att prata ett tag till fastän intervjun är över. Johannes självkritiska åsikter om sina låtar till trots så rekommenderar jag det nya albumet Om jag bara kunde bli naiv igen. Låtarna är som ett varmt musiktäcke man kan vira in sig i när man går en rå och grå skogspromenad och undrar vad fan man håller på med egentligen.
