Stjärnor över Paulus kyrka
Illustration: Lo Dacke
På tindrande prosalyrik skildrar Emma Reijonen ett kärlekspar som flyger över Helsingfors skorstenar.
när din varma hand tar i min
stiger vi
vi stiger uppåt
det börjar vid busskuren vid Tavastvägen
träden bakom oss böjer beundrade på sina ryggar
de har sett detta hända förut
människor bli kära
de har sett människor stiga upp över Paulus kyrka
stjärnorna syns klarare här än någon annanstans
allt det småa
det vardagliga
är nu borta
här uppe är det du och jag
vi flyger över Vallgård
du berättar att din farmor också var ung på dessa gator
att hon dansade genom natten, med små små stjärnor i hennes hår
hon var så nära stjärnorna att hon nästan blev dem
jag ler då du säger det, det är ju en alldeles underbar sak att säga
vi hör en brandbil i fjärran och vet att vi snart är i Berghäll
om Fredi skulle se oss nu skulle han nog skriva en sång om oss
men
kanske han är närmare oss nu än vad han var på jorden
så jag får en känsla av att han ser
vi flyger i cirklar runt Berghälls kyrkas torn
ritar spår i himlen
vi finns också för alla konstnärliga själar
som inte kan somna
som äter vindruvor och tittar på stjärnorna med en sorgsen blick
vi finns för dem för att de behöver se oss
vi flyger fort över Långa bron
vattnet glittrar under månskenets starka ljus
en gång hoppade en man i här, berättar jag
det var i september
han blev räddad av två förbipasserande
genom Kronohagen flyger vi lågt
det känns som att vi håller på att falla
att vi krockar i taken
men vi klarar oss utan en enda skada
Domkyrkans vita skrud lyser i natten
och
för första gången
ser vi en annan person flyga
hon flyger ensam
cirklar långsamt kupolen och ser sorgsen ut
mitt hjärta känns tungt
med Salutorget under oss och havet som blåser stiger vi
vi stiger så högt så högt att det susar i magen
plötsligt lär vi oss att göra kullerbyttor i luften
hjula och stå på händer
dansa tango och släppa håret löst
Gardesstaden och dess gamla gator kallar på oss
så vi flyger dit
och det börjar kännas ganska kallt
du berättar att du börjar bli trött
att vi nog snart ska gå och lägga oss
stjärnorna finns ju alltid kvar
så vid Helsingfors hamn börjar vi närma oss marken
vi virvlar runt runt
tätt inslingrade i varann
stjärnorna sänker sig
de lägger sig på våra kläder
på våra huvuden
det blir så ljust
vi blir en supernova
för morgonen börjar gry
vi ser det båda
och så hör vi någon ropa ditt namn
det är en man som står uppe på däcket till ett fartyg
vi måste åka nu säger han
du nickar allvarligt
när ser jag dig nästa gång
om jag får se dig igen
när får jag hålla din hand igen
om jag skulle få hålla den igen
när får jag andas in i ditt långa hår
som alltid har varit gjort av stjärnor
allt det tänker jag
du går ombord
baklänges
vår ögonkontakt bryts ej
men sedan,
när du kommit fram till mannen
vänder du dig om och går
så jag gör det också
mitt hjärta känns tungt
hela jag känns tung
jag gråter stora tårar
de rinner och rinner
himlen omkring mig har nu blivit röd
och den sista gången jag vänder om mig
är ditt fartyg blott en prick i horisonten
