I del två av Emmas tågluffdagbok, får ni följa med henne då hon arbetar på tre olika platser i Frankrike och Spanien via sajten Workaway.info. Workaway är en webbsida där du kan hitta arbete på caféer, vandrarhem, familjer, bondgårdar eller djurräddningsorganisationer världen runt, i utbyte mot logi och mat.

Fredagen den 13. September. Idag ska jag till den första familjen jag hittat via Workaway. Ett par med två barn, fem och ett år. Jag blir mött på tågstationen i Dax, och vi åker ut från staden, in bland åkrarna. De bor i en liten, nästan obefintlig, by på den franska landsbygden, i Nouvelle-Aquitaine. Husen är stora, små, vita och beiga, men alla i sten. Tänk dig hus i Call me by your name stil. Men huset jag ska bo i, är ett litet gjort av träd. De har en gård med egna tomater och örter. Bikupor. Vi äter ratatouille ute i trädgården. Alla måltider äter vi där, i skuggan. Temperaturen stiger upp till trettio varje dag, mitt ansikte har ett konstant glow.

Min vistelse är tio dagar, men känns för evig. Mitt jobb är att vara med barnen och hjälpa till med matlagning då det behövs, men arbetstiderna är diffusa. Jag vet aldrig när jag har ledigt, och när jag har jobb. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag inte sa till om saken. För det mesta kutar jag efter den femåriga pojken som vill söndra saker, klippa buskar och träd, plantera morötter, bygga, gräva, spela tennis i fem minuter, cykla, upptäcka. Han talar i Gilmore Girls hastighet: snabbt, snabbt på franska. Jag har ingen aning om vad han försöker förklara för mig. Tu comprend Emma? Förstår du? Oui, oui. Absolut. Hoppas att det inte är en fråga.

Byn är i mitten av oändliga majsfält. Majs till boskap. Vi cyklar förbi åkrarna, in bland träden. Går in i skogen längs med stigar som är kantade av björnbär. Äter picknick på en äng. På vägen hem stannar pojken plötsligt sin cykel, och jag åker in i honom, vi flyger och skrapar oss.

Sex månader sedan kunde jag ännu någorlunda bra franska, men under tiden jag inte varit i skolan, har den sakta men säkert börjat försvinna. Avdunsta. Men här, när jag tvingas tala franska med barnen, börjar jag komma ihåg saker, forma bättre meningar.

Efter Dax åker jag iväg till nästa destination. Jag skulle inte ha kunnat förbereda mig på det här. Det enda jag vet, är att jag i tre veckor ska hjälpa i en slottsträdgård. Ett slott. Ja. På tågstationen i Poitiers träffar jag min värd, som berättar om stadens historia samtidigt som vi åker hem, till slottet. Jag kan inte tro mina ögon. Vi kör genom en allé, ett par stora grindar svängs upp och vi kör in framför ett enormt slott. Otroligt. Mitt hem för de kommande tre veckorna kommer att vara en liten, fransk version av Downton Abbey.

Arbetet i trädgården är väldigt varierande och fysiskt. Jag krattar löv, bär ved, klipper bort döda blommor, vattnar, plockar grönsaker och frukter, rensar ogräs, planterar, klipper buskar. Varje dag någonting nytt. Trädgården är full med grönsaker och frukter. Kiwi, päron, cantaloupemelon, tomater, gurka, pumpor, paprika, äpplen, sallad, jordgubbar, hallon, sötpotatis, aubergine. Jag arbetar med ett engelskt par som jobbat här i sju år. De är underbara och pratglada, vilket får jobbet att kännas lättare. För fjorton år sedan slutade de sitt arbete på ett universitet i England, och flyttade hit till Frankrike för att jobba med trädgårdar. Så fint.

Jag bor uppe på tredje våningen, bredvid korridoren där tjänstefolket hade sina rum förut. En smal korridor utan dekorationer, med många små rum på rad. Det kunde sova upp till fyra personer i varje rum förut. Huset är enormt. Jag går runt och runt och upptäcker. Vardagsrummet är vackert dekorerat, och har en lönndörr till ett litet rum, där det finns en telefon familjen förut kunde ringa tjänstefolket med. I tjänstefolkets trappor finns små ringklockor på väggarna. Jag räknar upp till sexton sovrum, sexton toaletter. Hälften är tomma och ur bruk.

På min fritid gör jag oftast ingenting, för att det varit så tunga dagar. Ibland tar jag en promenad, springer, går till byn, bakar. Ett veckoslut åker mina värdföräldrar iväg, och deras ena son och hans vän stannar i slottet med mig. Vi kollar på The Great British Bake Off, bakar kanelbullar och kakor, går på marknad och lopptorg, promenerar till ett gammalt sönderfallet kapell i skogen och spelar fransk Trivial Pursuit.

Ett veckoslut får de gäster, och jag hamnar in i en fransk dröm. Eller mardröm. Hur man nu ser på det. Jag fattar absolut noll av vad de säger, de talar för snabbt och luddigt. Så när vi sitter och äter i tre timmar, önskar jag inget mer än att jag skulle förstå. Eller att jag skulle sitta med nån som talade engelska.

Min tredje, och sista, Workaway familj bor i Mallorca. Jag hade planerat att åka till en familj i Sicilien, men de ställde in en vecka före jag skulle åka, så jag fick hitta något annat. Och det blev det här. Och det kan jag inte vara mer tacksam för. Jag anländer till den lilla byn i bergen, Deià, sent på kvällen, och ser inget annat än gatan framför mig. Det är beckmörkt. Jag knackar på dörren till huset jag ska bo i de kommande tre veckorna, och blir varmt välkomnad av min värdmamma. Från mitt rum ser man ut över bergskedjan Tramuntana, och från andra sidan huset till Medelhavet.

Mina veckor på Mallorca fylls med sol, bad, snorklande, utflykter, nya personer och arbete. Jag mår så bra här. Familjen är underbar, vi simmar mycket, lagar god mat. Det är varmt. Tack vare barnen går vi tidigt och sova. Det är som att vara på familjesemester. Några timmar per dag hjälper jag till med barnen, tre små änglar, eller lagar mat. Arbetet är inte tungt, och jag njuter så, så mycket av min vistelse. Redan planerar vi nästa sommar, då jag förhoppningsvis kommer att åka till dem igen.

Jag anländer till den lilla byn i bergen, Deià, sent på kvällen, och ser inget annat än gatan framför mig.

För att byn ligger i bergen, får man gå upp och ner för backar konstant. Ofta när barnen gett sig iväg till skolan, går jag ut och springer upp och ner bland kullarna och husen. Upp till kyrkan där så många av konstnärerna och författarna som bott här, är begravda.

Alla tre vistelser var speciella och nya. Det blev lite bättre varje gång, hos varje familj, varje plats. Men jag är lika tacksam för alla ändå. Och för mig själv, för att jag åkte iväg och gjorde detta. Jag kommer aldrig glömma, alltid värna alla minnen jag gjort och fått.