Tågluffdagbok - del ett
Den första september åkte Emma iväg på en tioveckors resa genom Europa. Hon packade ner sitt liv i en sextiofemliters ryggsäck och begav sig iväg. I denna del får ni läsa om de två första veckorna, som hon spenderade på vandrarhem, och i nästa del om de nästa två månaderna med hennes tre upplevelser med Workaway.
Den första september åker jag iväg. Vi kör den långa landsvägen till Åbo, där jag ska stiga på båten till Stockholm. I den pyttelilla hytten skriver jag en bucket list och ser på Big Brother, och försöker lägga mig tidigt. Nästa morgon 06:30 anländer båten till Södermalm, och någon timme senare stiger jag in genom Zinkensdamm Hostels dörrar, ett alldeles underbart vandrarhem och hotell, med svetten rinnandes längs med ryggen. Jag lämnar bagaget i ett förvaringsrum och beger mig ut i Tantolunden. Jag går längs med vattnet och upp bland alla koloniträdgårdar. Jag blir helt kär i alla små hus i trädgårdarna, de smala gränderna och faktumet att denna oas ligger i mitten av en stad. Äter Jävligt Gotts månadsburgare på Bastard Burgers: tryffelmajonäs, svamp, vitkålsfräs, rårörda lingon och BBQ-sås. Ååå vad gott! I mitt rum bor en kvinna från Kina. Hon berättar om sin kultur, och det är så intressant och konstigt att höra vissa saker. Hon säger att hon äter nudlar varenda dag. En dag äter hon nudlar till frukost! Jag har tre hela dagar i Stockholm, och försöker att inte göra så mycket och trötta ut mig själv. Jag går över till Rålambshovsparken där jag så många gånger lekte när vi bodde i Stockholm. Ser på en film i rummet för att jag är så trött, och får ångest över att jag ser på en film när jag borde vara ute. Sitter på gräs och bänkar och vid bord och läser Ordbrodösen. Äter otroligt god lunch på A Bowl och sitter i Ivar Los park. Lagar middag varje dag i vandrarhemmets kök. Köper två böcker på ett loppis, för de som jag har med mig kommer ju inte räcka. Går runt i Gamla stan. Alltså jag gillar Stockholm så, så mycket.
Några dagar senare sitter jag i tåget mot Köpenhamn, bredvid en hel släkt från Skottland och Indien. Nu i efterhand tänker jag på hur bra det är att jag inte får åksjuka, eftersom att jag största delen av alla tågresor suttit med ryggen mot färdriktningen. I Köpenhamn bor jag i ett mörkt, unket rum tillsammans med tio andra. Som tur stannar jag där bara en natt. Jag går runt i regnet och känner hur mindervärdeskomplexet kryper fram ur sin håla. Alla är klädda så fint och är sminkade, och jag går runt i en klarblå regnrock och smutsigt hår. Usch.
Nästa dag ska jag till Berlin. Inget går som det ska. Bussen släpper av oss i Rødby, där vi ska stiga på ett tåg som ska ta oss över till Hamburg. I Hamburg borde jag ta tåget till Berlin. Så svårt kan det väl inte vara? Jo. Tåget är aflyst så vi går på färjan till fots istället, kanske finns det ett tåg på Tysklands sida. Nej. Som tur, tack gode gud, har jag hittat två andra flickor som jag kan tala med. Ena ska till Amsterdam, andra till Berlin, så jag kommer ha sällskap hela resan. Vi väntar på ett tåg som ska till Lübeck, därifrån byter vi till Hamburg, och från Hamburg till Berlin. Vi missar vårt bokade tåg till Berlin, men lyckas tränga in oss i nästa tågs restaurangvagn. Vi spelar kort och talar om studerande och fotografi. Efter resan berättar hon att de två männen som satt bredvid oss, är journalister och skriver för en stor tysk tidning. De planerade en artikel som skulle ta upp klimatstrejkerna och Extinction Rebellion från både ungas, politikers och skeptikers synvinkel. Så intressant!! Berlin känns så tryggt och coolt. Jag går på en free walking tour och lär mig mycket om stadens historia, speciellt från andra världskriget. Äter currywurst från en kiosk och en alldeles för dyr sallad från en restaurang. På kvällen går jag och en flicka från mitt vandrarhem ut och dansar. Absolut en av höjdpunkterna på min resa hittills. Vi går tjugo minuter på mörka gator, det här skulle inte min mamma gilla, och snart är vi framme vid ett gammalt bryggeri. I byggnaden finns det sex sju olika utrymmen, alla inredda i olika stilar och alla med olika sorters musik. Hela platsen är full med människor och det är så kul. Inte så kul nästa morgon dock, då jag har ett morgontåg till Paris. Före jag åkte iväg på tågluffen, tänkte jag att jag under tågresorna skulle läsa och lyssna på musik, men för det mesta har jag bara sovit eller stirrat ut genom fönstrena. Jag kommer sent till Paris, men gatorna kryllar av människor. Det känns väldigt otryggt att gå ensam där. Jag bor i ett rum med en kinesisk familj, och nästa morgon när jag vaknar har de åkt. En städerska kommer in och börjar städa. Familjen har lämnat jackor, skjortor och underkläder i badrummet och i sängarna. Städerskan frågar mig om jag kan lämna rummet så att hon kan städa. Jaha, ja det kan jag väl. Jag åker en tom buss genom staden och tar sedan ett tåg till min absoluta favoritplats på hela resan hittills: Biarritz.
Biarritz är litet och lugnt och jag blir kär i allting där. Det känns som ett hem, något jag vill kunna kalla mitt hem. Jag bor i världens mysigaste vandrarhem, Surf Hostel Biarritz, där det finns surfbrädor längs med väggarna, våtdräkter hänger på tork och inredningen är havsnära. Jag blir välkomnad och erbjuden skjuts till butiken. Köper mat för hela veckan. Morgonen därefter ringer min väckning 5:30. Vi skulle och surfa på morgonen, men när jag stiger ut slår en blixt ner och regnet öser ner från himlen, så det flyttas till eftermiddagen. Vi åker till Zarautz, en liten surfstad i Spanien. Baskien är så obeskrivligt vackert. Bergen, allt det gröna och havet. Havet. Havet var som en tvättmaskin, så surfningen gick motsatsen till bra. Efteråt åker vi i den lilla skåpbilen tillbaka över gränsen, lyssnar på latinsk musik och äter chips. De följande dagarna består av promenader, surfning och solande. Jag bränner min rygg väldigt illa och blir förkyld. Såklart. En kväll när jag sitter i vardagsrummet, börjar jag tala med tre killar från Hannover och Bryssel. Tillsammans med några andra bestämmer vi oss för att laga mat: risotto! Vi går till den lilla butiken, och köper grönsaker, ris och vin. Det är ett gammalt par som äger butiken, de står tillsammans båda två bakom kassan. Första gången jag var i butiken gjorde jag det stora misstaget av att säga Bonjour! trots att klockan passerat aderton noll noll, så jag fick en liten uppläxning av mannen och ett glatt kippis! på det. Vi gör en enorm kastrull risotto och sitter alla runt omkring matbordet och talar om det bästa och sämsta med vår vistelse i Biarritz. Spelar sedan Jungle speed och Heads up. Tyvärr kan jag inte stanna i huset för evigt, och nästa morgon lämnar jag Biarritz med ett varmt, men väldigt tungt hjärta.
