Kåseri: Humanistisk krigföring
Illustration: Lo Dacke
Med glimten i ögat skriver Heikki Heikkinen om krigföringens svårigheter.
Arméns högkvarter, en plats där välklädda män ritar pilar och streck på en karta. De välklädda männen har en tung börda på samvetet och ett stort ansvar. En felplacerad pil kan leda till att tusentals dör i onödan.
Ledningen är fullt medveten om sitt ansvar. Det är därför den har rekryterat en fältutilitarist, som ska räkna ut planernas uppskattade dödsoffer innan ledningen kan verkställa sin order. Eftersom man står för ett humant samhälle måste man även i krig välja den strategin, som leder till det minsta antalet avlidna som möjligt. Samtiden är humanistisk och då ska även krigföringen vara det.
En torsdag morgon är vädret lugnt och himlen klar, optimalt för ett anfall över Flanders fält. Luckan för ett anfall är kort och därför är ledningen med kapten Svarthuggorm i spetsen tvungen att förbereda en anfallsplan på rekordtid. Allting pekar på att anfallet kommer att bli en succé – kanske till och med en vändpunkt i kriget.
Planen är färdig och ledningen presenterar den för manskapet, som beordras förbereda sig för vidare instruktioner. Anfallsplanen måste ännu granskas av fältutilitaristen.
Fältutilitaristen adderar och dividerar. Han ber om att få kontakt med ett par spanare vid fronten. All kunskap är väsentlig för att kunna göra den bästa möjliga uppskattningen av strategin.
Den ytliga kunskapen som de kontaktade spanarna förmedlar är inte tillräcklig. Fältutilitaristen kräver att få veta mer – och kontaktar bokförarna, den högsta ledningen och de övriga spanarna vid fronten. Han vill få veta följande om orten: temperatur, nederbörd, luftfuktighet, växtlighet, svampbestånd och genomsnittlig längd av daggmask. Dessutom vill han få veta följande om manskapets läge: vapenmodeller, ammunition, ransonering, avfallshantering, timmar av sömn, politisk bakgrund, utbildningsnivå, mängd av propaganda, uppläst bön … och dessutom samma kunskap om fiendens manskap.
Efter att ha tagit allting i beaktande är fältutilitaristen färdig med sina beräkningar. Han har kommit fram till att anfallet, trots förmodligen höga dödsoffer, skulle bli det bästa möjliga alternativet. Han vänder sig till ledningen och ger den lov att verkställa planen. En tystnad följer… Kapten Svarthuggorm harklar sig och säger att hela hären har utplånats av fiendens överraskningsanfall medan herr fältutilitarist har gjort sina beräkningar.
Hur är det möjligt, undrar den panikslagna fältutilitaristen. Han sätter sig ned för att samla sina tankar. Svarthuggorm sätter sig bredvid honom. Hur kunde fienden göra sina beräkningar så fort, frågar den alldeles häpna fältutilitaristen Svarthuggorm. Kaptenen påpekar: Tänk om fienden inte alls hade gjort några beräkningar?
