Krönika: När jag slampade mig i Portugal och hittade Gud
Tove Stenström har rest genom Europa, blivit kär och hittat Gud.
Jag har aldrig varit religiös. Jag har aldrig ens trott på något. För mig har livet bara varit en slumpmässig gegga, en organisk jävla röra utan direkt mening. I mina lägsta stunder har jag tröstat mig med att mina atomer kommer att bli något annat en dag. Kanske blir jag ett träd eller ett rådjur, kanske en girig oligark i valfritt oljemecka, vem vet? Men jag har aldrig sträckt mig längre än så, inte ens när jag har varit på botten och skrapat, och tro mig där har jag varit. Hur som helst ska jag nu berätta om när jag drog ut på tågluff över kontinenten och mot all förmodan råkade hitta Gud. Ja, han. Fadern, sonen eller den heliga jävla anden. Välj själva.
Allt började på ett hostel i norra Portugal. Tågen genom Spanien lämnade minst sagt övrigt att önska, så jag hade tagit mig till staden genom en Flixbustur jag inte önskar på min värsta fiende. 22 timmar mensvärksfylld skräck på en skranglig buss utan toalettpapper. En mardröm för 55,99 euro. Kvällen innan hade milt talat varit intensiv. Jag hade flörtat med ett gäng italienska gitarrkillar av den sliskigare typen och blivit för full på grönt portugisiskt vin, så bakfyllan låg som ett täcke över dagen. Hostelet serverade dock gratis sangria så det var bara på't igen.
På kvällens schema stod barrunda, vilket innebar att mina nyfunna vänner och jag vallades runt som en fårskock mellan stadens uteställen. Guiden, en brasiliansk tjej med det vackraste håret jag någonsin sett, kikade hela tiden nyfiket på mig under lockarna. Hon kan ha tittat för att jag var en dum svensk, full som en kastrull och med enligt henne alldeles för lite kläder på mig för den portugisiska vintern, men det var mer som att hon visste. Hon visste vad jag ville, men njöt av att se mig försöka samla mig. Hur i hela helvete jag vågade förblir en gåta, men någonstans hade andelen alkohol i min kropp överstigit andelen självhat och vi kysstes på dansgolvet. Jag var helt uppslukad, av henne, av stunden, av ren lycka tror jag. Men som allt underbart hade det ett slut, och vi båda kilade snart hemåt i den varma natten.
Jag som var något hög på livet, men också lite besviken över att lämnas med endast ett löfte om att ses nästa dag rullade tillbaka mot hostelet där jag möttes av ett välbekant ansikte. I dörren stod den tyska backpackern jag lagt märke till innan vi lämnat för olika barrundor, han jag retsamt gett en komplimang för hans nästan komiskt berlinska outfit (anorak, magväska och bländande blekt snagg). Jag tror att man kan räkna på ena handens fingrar de stunder då livet är som en film, då verkligheten nästan överträffar dikten. Men där bestämde jag mig för att ta hans hand, dra upp honom mot det 800 år gamla kaklet och fråga om han hade fått kyssas den kvällen. Det hade han inte. Klart han inte hade. Han hade ju haft ögonen på mig sen sekunden han gått in på hostelet. Därför la jag en hand runt hans kind och kysste honom, mjukt och varsamt. Han kändes som det mest ömtåliga jag lagt mina händer om.
Nästa dag spenderade vi på en kajkant i varandras knän. Smög in kyssar när hamnarbetarna tittade bort och spatserade på Portos gator till tonerna av smöriga covers, framförda av ännu smörigare grabbar. Jag utbytte samma kväll lesbiska filmtips, långa blickar och önskningar om mer tid med min brasilianska guide. Jag hittade alltså på en del dumheter dessa dagar och då har jag ändå hållit mig ifrån att berätta om när receptionisten argt och utmattat bankade på toalettdörren och skrek “INGET SEX PÅ HOSTELET!!!”. (En hel del annat hände också, men någon slags värdighet unnar jag mig ändå att ha kvar.)
Dagarna efter spatserade jag ensam runt på Lissabons gator och försökte förtvivlat stilla min bakisångest. Vid ett tillfälle hörde jag katedralen ringa och plötsligt fann jag mig mitt i en mässa. Tillsammans med florklädda damer knäböjde jag framför prästen, gjorde korstecknet upp mot himlen och bad till Gud att han skulle förlåta mig. Förstå mig rätt här, jag har inga religiösa trauman, inga skamfyllda känslor kopplade till sex, men där och då var det syndernas förlåtelse min kropp så desperat krävde. Innan mässan var klar hade jag tagit en pamflett för bikten. Detta måste ha varit, när jag ser tillbaka på det, starten för min stundande religiositet – inkörsporten till de tyngre drogerna.
Under resans gång höll jag kontakt med den lilla tysken. Eller, höll kontakt är en underdrift. Vi pratade varje dag, oftast sent in på kvällarna. När jag var ensam och ledsen skrev jag till honom, när jag var uppåt väggarna lycklig lika så. Han skrev om hur han ville hålla om mig, hur han skulle visa mig sin nya lilla stad, om när vi skulle ligga i parker i varandras knä, läsa högt och se på Agnès Varda. Och jag föll handlöst. Två månader in kan jag inte säga att jag var annat än kär.
Någon vecka innan jag skulle bege mig upp mot Tyskland för att hälsa på honom fick jag ett samtal. Jag blev som alltid glad av att höra hans röst, men mitt i samtalet stannar han upp.
— Tove, du vet vännen jag pratade om när vi sågs?
— Ja, jo.
— Nu är det så att vi har blivit ihop. Men du kan ju komma hit ändå! Men bara som vänner då…
Det var som att marken drogs bort under mig. Och jag föll. Föll, föll och föll. Sen var jag ensam.
Dagarna efter var ihåliga. Jag missade tåget jag skulle ta till Marseille, la mig och min ryggsäck i en park mitt i Barcelona när tårarna kom. Där och då kände jag mig som världens ensammaste människa. Utlämnad till världens våld. Bortvald. Fullständigt omöjlig att älska. Precis som i Lissabon blev kyrkan min tillflyktsort. För andra gången i mitt liv behövde jag Gud och för första gången någonsin kände jag hans närvaro. Jag var inte ensam. I kyrkans stilla övermäktighet kändes det som att jag höll Gud i mina händer; försiktigt kupade anade jag hans vägledning. En absurd och obeskrivlig känsla. Min smärta kunde helt enkelt inte vara förgäves. Den fick inte vara det, snälla det kunde inte vara så? Snälla? SNÄLLA? Jag valde att hoppas, att tro. Det var inte som om jag hade något annat val. Starka känslor för att ha blivit dumpad av en tågluffsromans, men där och då var de mer än verkliga. Kanske för att jag ensam, kanske för att jag låtit mig bli kär för första gången på länge. Troligen mest för att jag var ensam.
Jag är sedan några månader nu tillbaka i Sverige och jag kan inte längre påstå att jag håller Gud i mina händer. Jag vet inte ens om jag kan säga att jag är religiös, i alla fall inte kristen, men jag är efter mina tre veckor i Europa inte längre en rabiat ateist. Gud är, om det är något jag har lärt mig, en hal jävel. Han ger och tar. Kommer och går. När vi är på botten tar han oss i handen och guidar oss ur vår smärta. Eller så fungerar vi människor så att vi i våra lägsta stunder tar oss själva i handen, benämner det som Gud och överlever. Jag vet inte. Vad jag dock vet är att jag slampar vidare, fri från synd, men aningen mer hållen. Av vem, eller av vad, den frågan väljer jag att hålla öppen.
