Recension: När man sparkar på en hund - Ida Linde
I en by med två hus ryms en historia med många fler människoöden.
I Ida Lindes Västerbotten finns en by med två hus. Det ena tillhör Sven, som är död sedan några år tillbaka, det andra hans bror Eskil. Utanför byn med två hus finns det ett hål. Hålet har grävts av ett gruvbolag som Eskil har sålt sin mark till. Men Eskil har ångrat sig, vilket inleder en komplicerad process av att lyckas få tillbaka den mark han sålt. När man sparkar på en hund (Norstedts 2023) är inte bara en berättelse om kämpande, trasiga människor. Det är också en berättelse om ett Norrland som håller på att försvinna.
I det finaste huset i byn bor Eskil tillsammans med sin fru som blivit Vintergeneral. Vintergeneralen är en kunglighet som regerar i deras lilla by, men också över hela vintern. Hon är hård och obarmhärtig, men hon bor i Mariannes kropp som för Eskil är smärtsamt igenkännbar och Eskil älskar Marianne så fullständigt som man kan älska någon. På nätterna ber han till sitt hjärta att kämpa lite hårdare, ”Du är ju en muskel, viskade han, du måste kunna träna dig starkare. Du måste klara av att omfamna två liv samtidigt”. Och Eskils dotter Isadora bor i Chicago, för Eskils hjärta har ju knappt plats för två liv så hur ska det orka rå om ett till?
Byn har bara två hus men berättelsens karaktärer är betydligt fler. Människoöden får trängas med varandra på bokens 311 sidor, men alla får plats. Vivianne med en mack och en död son, Eskil med en Vintergeneral till fru, Andreas som är den sonen som blev över, Isadora, Bejbi97, Sara och så Spader såklart. Och ibland pressar berättarjaget sig obesvärat fram och berättar om de som dött i gruvan och det Norrland som snart inte längre finns kvar. Boken ger utrymme för alla att berätta sin historia, berättarperspektivet byter ständigt form och karaktär, men det blir aldrig rörigt. Jag älskar hur Ida Linde låter oss komma alla innanför skinnet, hur hon låter oss följa med och förstå. Hon har komponerat en berättelse full av ögonblick och alla dessa känns avgörande och viktiga, samtidigt som boken berör något större.
Ida Lindes språk är poetiskt, men det är inte bara hennes ord som berör. Jag älskar hennes oräddhet, hur hon skapar så många vackra berättelser i ett så uppgivet landskap. Det är inte bara i utläggningarna om gruvan som kärleken till Norrland lyser igenom, det är i varje metafor. Detta är en roman om människor, om död och om Norrland. Ida Lindes Norrland.
