Recension: Mjölkat - Sanna Samuelsson
Sanna Samuelssons debutroman är en sinnlig berättelse där lukten av ko plötsligt frambringar minnen huvudpersonen Ellen knappt visste att hon bar på.
“”Här satt jag. En tjuv i sitt hus. Jag hade brutit mig in i mitt eget hem. Ett hem som inte var mitt. Hur definierar man ett hem.” ”
Hur definierar man egentligen ett hem? I Sanna Samuelssons debutroman Mjölkat (Albert Bonniers förlag 2023) kastas läsaren in i ett nu och ett då och får beblanda sig med gamla barndomsminnen i ett barndomshem. Huvudkaraktären Ellen lämnar stan och beger sig ut till platsen hon vuxit upp på: bondgården. Det är sommar och huset som nu ägs av andra står tomt, sådär ödsligt ensamt över den soliga julisemestern. Ellen längtar tillbaka, längtar in, och utan att tänka sig för har hon hittat nyckeln till huset och tagit sig in i det bara för att se sig om. Detta se sig om blir till timmar som sedan blir till dagar, och snart har hon stannat så länge att hon till och med börjat göra sig hemmastadd i det nya och samtidigt allt det gamla. Det är ju hennes fast ändå inte hennes hus. Längre.
Ladugården bredvid huset är nedlagd och korna har slutat beta för längesedan. Ändå sitter kolukten kvar. Den har etsat sig fast och tränger igenom allt, igenom henne och vart hon än vänder sig känner hon den sticka i näsan. Känner den lena, varma kokroppen mot handflatan, den söta mjölken i munnen. Det är som en påminnelse, det går inte att komma ifrån sin lukt, sin by och den historia hon bär på trots försöket att springa därifrån med ena foten och stå kvar med den andra, vara kvar i barndomens trygga år ett tag till.
Minnen väcks till liv när nutiden krockar med dåtiden under dagarna i huset. Det handlar om skolåren och om bygden, om att vara ett barn och bo på en bondgård och se hur landskapet förändras, förstörs och byggs om på nytt men aldrig blir detsamma igen. Detaljerade bilder, som om vi vore där, målas upp framför en och det är också det som är bokens styrka – träffsäkerheten i miljöbeskrivningarna, i det berättarjaget ser, hör och känner – som gör det så autentiskt och vackert. Samuelsson besitter en mycket fin berättarstil med sitt poetiska, kärnrika språk och har vägt orden noga mot varandra. Det är en konst i sig att hitta rätt ord vid rätt tillfälle, vilket är något som Samuelsson har lyckats väl med.
Jag-perspektivet i Mjölkat gör att vi kommer nära huvudkaraktären Ellen och hennes känsloyttringar. Grannpojken Max som fortsatt bor kvar på gården och exflickvännen Diana som Ellen försöker släppa förblir dock inga andra än platta sidokaraktärer som upptar hennes tankar med diverse kärleksbekymmer. Det finns hos Ellen en saknad, ett begär efter kropp och närhet som gång på gång gör sig påmint när ensamheten tränger sig på. Det psykiska längtar till det fysiska, vill bort och tillbaka till den där gamla tiden.
Jag kom under läsandets gång av Mjölkat att tänka på minnets uthållighet och allt det som lagras i oss. Hur det formar oss och blir en hårddisk vi ständigt bär med oss, inristad som i DNA:t. När Ellen kommer till bondgården plockas hårddisken fram, men den passar inte riktigt in i datorn, i den nya miljön, i det som en gång var och det som nu finns kvar och hon tvingas anpassa, ändra, revidera fast det aldrig kommer gå att revidera något som ligger så djupt rotat i en. Minnet, detta psykiska går inte att förändra på samma sätt som det fysiska, vilket är ett centralt tema hos Samuelsson och något som vi ständigt brottas med i vår snabbt växande och föränderliga värld – hur formbar människan är.
Sanna Samuelsson vrider och vänder på det som är nu och det som var då och lämnar läsaren med frågor om vad tid och plats gör med en. Vem bestämmer vem som har tillträde till ett rum och inte? Kan man äga en plats? Och hur länge sitter barndomens lukter i?
