Novell: Den överskattade kärleken
Two men by the sea, Caspar David Friedrich, 1817, olja på duk
Nils har gett upp på kärleken - den är överskattad. Men så börjar han chatta med den unge Hugo och plötsligt känns det inte så himla överskattat med kärlek längre.
1
Efter att hans äktenskap med Camilla tog slut gjorde han sitt bästa för att övertyga sig själv om att kärlek var överskattat. Det var en lögn som Nils intalade sig själv i ett desperat försök att lindra den smärtsamma längtan efter närhet som han led av. Det var ett mantra som han upprepade för sig själv, särskilt under de stunder han satt ensam vid matbordet efter jobbet och inte ville något annat än att småprata om vardagens flyktigheter, eller när han försökte somna intill den tomma sidan av sängen och fantiserade om armar omkring kroppen och någons strålande värme över huden.
Det var inte Camillas närhet han längtade efter – inte heller en kvinnas – utan en mans. Hans homosexualitet hade alltid varit den del av hans identitet som han trängde undan. Under uppväxten dolde han den för sina föräldrar, och under gymnasiet, när han träffade Camilla, intalade han sig själv att han var hetero, eller iallafall bi, för att försäkra sig om att han inte skulle behöva leva ensam. Han förvånades över hur enkelt han kunde styra sin hjärna, och sina drifter, och bli upphetsad av en person han egentligen inte fann attraktiv – inte på ett sexuellt sätt i alla fall. Han uppskattade partnerskapet, och närheten till en annan människa, men längtan efter en man fanns alltid där som en katt som slingrar kring benen. Camilla förstod nog, även om hon aldrig sa det rakt ut, men Nils misstänkte att det var den egentliga anledningen till varför hon slutligen lämnade honom.
Nils hade precis fyllt 40 och tre år hade gått sedan det tog slut med Camilla. Kärleken kändes menlös. Att gå tillbaka till en kvinna och leva i ett lögnaktigt partnerskap var otänkbart – och att ingå i en relation med en man likaså. Dessutom var tanken av att behöva komma ut mer skrämmande än något annat. Ibland diskuterade han framtidsutsikterna med kollegan Anders. De hade blivit särskilt nära efter att deras äktenskap tog slut ungefär samtidigt.
— Det är nog kört för oss båda, brukade Anders skämta under fikarasterna. Vi blir inte yngre, och sjön är uttömd på singelfiskar.
Då inflikade Nils med att kärlek och närhet trots allt var överskattat, så det var ingen idé att fundera vidare på saken. Anders skrockade, ställde sig bakom Nils och la sina händer på hans axlar.
— Så långt skulle jag nog inte gå, men jag kan säga såhär: Det kanske bara vore lättare om du och jag gifte oss. En enkel lösning på problemet. Han klämde åt kring Nils axlar innan han skrattande gick därifrån. Nils satt tyst kvar och svalde den sista kaffeslatten.
Trots att hans mantra ständigt var närvarande, hindrade det inte honom från att få utlopp för sin sexualitet. Han laddade hem appar där sexträffar mellan män var det främsta fokuset. Han höll sin identitet hemlig, precis som nittio procent av användarna där. Många var nog som han själv: Undanstoppade i garderoben som en gammal vinterjacka. Nervösa, men ändå fulla av längtan efter närhet. Konversationerna gick inte djupare än några artiga hälsningsfraser, beskrivningar av sexuella fantasier och utbyte av nakenbilder. Stoff till att snabbt onanera och gå vidare.
Han kände sig alltid tom när upphetsningen väl lagt sig. Är det här det närmaste kärlek och närhet jag kommer komma? funderade han då. Korta, virtuella sexmöten med spöken? Efteråt låg han vaken, vänd mot den tomma sidan av sängen och kände hur en tår banade väg nerför tinningen.
2
När han väl stötte på Hugo på appen blev han förvånad. Det första han funderade på var varför en 22-åring skulle ta kontakt med någon så gammal som han. För det andra förvånades han av Hugos uppriktighet och öppenhet. Istället för ett svart tomrum hade han två bilder av sig själv i profilen: En närbild av sitt runda, rödrosiga ansikte och en bild tagen i badrumsspegeln med blottat, hårlöst bröst. Nils kunde nätt och jämt urskilja en tunn strimma hår som ledde från naveln vidare neråt. Han skrev vältaligt och ställde frågor som krävde djupare och mer eftertänksamma svar från Nils. De hade konversationer om allt och inget, och Nils öppnade upp sig på ett sätt som han aldrig ens vågade tänka att han skulle göra igen.
Tillsammans fantiserade de om att hålla om varandra, att viska komplimanger i varandras öron, att kyssas och låta ivriga händer utforska varandras kroppar. Nils kunde inte hindra den svaga förnimmelsen av förälskelse från att långsamt ta över honom. Han väntade otåligt på Hugos meddelanden, och det ilade nervöst i magen varje gång en notifikation ljöd. Kinderna brann heta när Hugo beskrev sin längtan efter honom. Han funderade inte riktigt på åldersskillnaden – inte än i alla fall.
När han en fredagseftermiddag mötte upp Anders på en bar, och de satte sig ner vid ett bord med var sin öl, kunde han inte hålla sig från att berätta. Det förvånade honom att hans vän inte ställde mer frågor med tanke på den mängd information som han undanhöll.
— Det kan vara så att jag har träffat någon, sa Nils med ett leende.
Anders, som också lett stort, såg plötsligt fundersam och modfälld ut. Leendet försvann och ögonen sänktes. Som om en plötslig besvikelse överrumplade honom.
— Inte så överskattat med kärlek längre? svarade Anders och småskrattade.
Även om skämtet var ett väntat svar från honom, förstod Nils att det nu var ett sätt för honom att maskera sitt missmod och att upprätthålla illusionen av att allt var okej.
— Allt bra? försökte Nils efter en stunds tystnad.
Utan att möta sin väns blick viftade Anders avfärdande med ena handen.
— Ja. Jag måste bara gå och slå en drill, svarade han snabbt och gick upp.
Efter det blev kvällen kort.
Hugo ville ses. Måste få träffa dig! skrev han, en vecka efter situationen med Anders. Nils kände det vanliga lyckoruset i kroppen. Han ville också träffas. Längtan efter närhet, och särskilt Hugos närhet, hade nått en ny typ av intensitet. Kom hem till mig! Jag har precis skaffat egen lägenhet, skrev Hugo. Fylld av en nervös förväntan följde Nils vägbeskrivningen till Hugos lägenhet, och efter en tio minuters resa parkerade han intill vägkanten. När han slog av motorn lät han sig ta ett djupt andetag och slöt ögonen – försökte lugna hjärtat som rusade vilt. När han tittade igen fick han syn på Hugo en bit bort på gatan. Det var den blonda luggen, och den långa smala halsen som utmärkte honom. Han stannade till, drog av sig ryggsäcken och verkade söka efter något i den. Nils stirrade. Han förvånades av tårarna som plötsligt steg i ögonen. Vad håller jag på med? tänkte han. Det här är ju bara en pojke. Hälften så gammal som jag själv. Synen av Hugo påminde honom om stunden när man faller i drömmen och vaknar tvärt: En ångest-inducerad tillbakagång till verkligheten.
Genom tårarna såg han hur Hugo nu hittat det han sökte efter och gick vidare in i lägenhetshuset. Hade han verkligen tänkt följa med den här unga killen in i den lilla ettan på 19 kvadratmeter? Och sen då? Skulle de ligga? Bli kära? Flytta ihop? Sova intill varandra varje natt? Prata om vardagens flyktigheter vid middagsbordet? Två män, från två skilda världar. För första gången under den månad de haft kontakt kändes dessa fantasier precis som just det – fantasier. Var han verkligen så desperat att han går efter den första bästa människa som visar honom den minsta tillgivenhet, och lovar närhet? Och varför grät han nu? Att se Hugo fick honom att inse att kärleken och närheten inte var utlovad honom. Samtidigt grät han av längtan efter Hugos liv - friheten att älska och älskas. Om han bara visste hur lyckligt lottad han var.
Han startade bilen igen och såg upp mot ett av lägenhetshusets fönster. Där stod Hugo och vattnade en växt. Han gasade iväg innan Hugo såg upp och fick syn på honom.
Kärlek är överskattat, ljög han återigen för sig själv.
3
Han ignorerade Hugos meddelanden och körde hem till Anders. Han visste var han bodde, men hade aldrig varit där. Deras vänskap hade varit begränsad till jobbet, och neutrala platser som baren. Med tårarna fortsatt strömmande knackade han på. Anders öppnade, förvånad, och orolig.
— Nils? Men … vad har hänt?
Nils skakade på huvudet.
— Varför? fick han ur sig med en uppgiven suck.
— Vaddå?
— Varför ska det vara så svårt? Att få känna något någon gång?
— Nils… började Anders och kramade om honom.
— Kärlek är överskattat, försökte Nils övertyga sin vän.
Anders suckade.
— Kärlek är inte överskattat. Och jag vet att du vet det. Dina tårar visar hur stort behov det är. Inte bara för dig, men för alla. För mig också.
Deras ögon möttes. Anders fattade tag i hans händer och lutade sin pannan mot Nils. Nils kände hur värmen från hans hud strålade över hans. De stod så. Andades. Ingen av dem ville egentligen slita sig från den andre.
Slut
