Recension: Kvinnomanualen - Anna Björklund
Tora Hansson har läst Anna Björklunds debut, en essäsamling med texter om allt från mat till sex. En bok som till en början inte hakade fast, men sedan plötsligt gav upphov till nya tankemönster.
Senaste anteckningen på min “saker jag vill göra-lista” i mobilen: sy egna kläder.
Jag skrev anteckningen samtidigt som jag satt på balkongen, med solglasögonen nedhasade på nästippen, solen som reflekterades mot telefonens spruckna display. I knäet hade jag Anna Björklunds nya essäsamling Kvinnomanualen (Bazar 2022). En bok bestående av åtta kapitel, som alla behandlar ett ämne vardera: mat, sex, arbete, kläder, moderskap, skönhet, hushåll och lycka. Ämnen som var och ett, tillsammans bildar ett residens. Det är en behovstrappa, med det allra mest grundläggande i botten - maten - och till sist: lyckan. På bokens baksida står det att Anna Björklund sagts representera en ny, ung, konservativ generation men att hennes letande efter ett mer ivrigt ideal går bortom de gamla politiska sanningarna. Jag håller med!
Kvinnomanualen, en bok som jag ärligt kan säga att till en början inte fångade min uppmärksamhet. Snarare fick den mig att tänka att detta är ännu en bok i samlingen av böcker som handlar om hur det är att vara kvinna. Antingen en sådan som gör en grej av att ifrågasätta ordet “feminist” och allt det står för. Eller en som gör motsatsen, som skriver om att hålla nycklarna hårt i handen om kvällarna och sedan pratar om normer och problematik, skriver en istället för man. Jag kan ärligt säga att jag är trött på bägge typerna. Riktigt trött.
Men den här boken var varken eller. Den var något annat.
Anna Björklund sår, genom Kvinnomanualen, nya tankar i mig.
Det är ett ifrågasättande, samtidigt som det är en diskussion och ett undersökande. Björklund kritiserar och lyfter upp, men tar aldrig ordentlig ställning eller sida. Hon blandar egna erfarenheter med historiska och kända karaktärers, såsom Ellen Key, Ovidius och Sara Danius - det skapar en behaglig balans.
Det jag som läsare ser mellan raderna i denna bok är den så kallade “2014-feminismen”, som var glödhet åren då jag gick i högstadiet och gymnasiet. Jag ser Zara Larsson och hennes kondom kring smalbenet, tjock cigarettrök utanför entren till min gymnasieskola, och mitt i den gråa tunga röken: samtal om feminism och problematik och frågor som det redan finns förutbestämda svar på. Jag ser kvinnosaksfrågan som en kamp vilken verkade för att slita ut och ta sönder: hata män och hata sig själv, låtsas älska sig själv genom filter och bilder på Instagram. Låtsas vara oberörd av mat, i själva verket tänka på den hela tiden. Vilja förstå debatterna om våld och sexuellt ofredande, inte känna igen sig däri. Hela min värld var ett filter då, glasögon formade utifrån mallar handplockade av svartklädda personer som skrev poesi på toalettväggarna på Kafé 44 på Södermalm. Glasögon som Anna Björklund nu, varsamt, plockar av mig. Hon riktar blicken bortom allt detta, struntar i glasögon och filter och de rätta åsikterna, tänker istället själv, större. Det uppskattar jag.
Det Anna Björklund gör genom dessa åtta essäer är att hacka sig ner i frågornas verkliga djup, undersöka kvinnlighet och dess komplexitet, på riktigt. Det är både ett ifrågasättande av och en handbok i allt det man som kvinna måste förhålla sig till, men där det inte alltid finns en tydlig bild av hur man gör det. I första kapitlet, som handlar om mat, beskriver Björklund en episod av sitt liv då hon inte visste hur hon skulle äta för att både vara mätt och smal (som hon förstått var det enda rätta), ingen hade ju lärt henne. Efter lite experimenterande med maten i form av att plocka bort mål, röka cigaretter istället för att äta lunch, ramlade hon ihop på Ringvägen. I kapitel sex skriver Björklund om skönhet och beskriver där hur hon som ung ibland brukade skolka från skolan om hon kände sig ful. Hon skriver att det var något hon gjorde både för sig själv och för andra, att det var bäst så. Det är sorgligt att läsa, men även här ser jag fragment av det hon beskrev i sin osunda hållning till mat: känslan av att vilja höra till, vara en del av samhället och allt det vackra, rätta och sanna, men inte veta hur man bär sig åt. Och trots att det bryter ner en.
Återigen tänker jag på feminismen som eskalerade för några år sedan, som till stor del var bra, en slags fristad. Men som också var så mycket mer, inte bara positiv. Anna Björklund skriver:
“Kvinnors fackföreningsställning till män, att använda samtal och sammanhållning mot något som egentligen är större och starkare, var det som gjorde att det som kallas feminism blev framgångsrikt, och annan kvinnogemenskap före det. I tusentals år har Lysistratestilen praktiserats, kvinnointerna och ofta tysta kollektiva avtal har funnits för att kontrollera pangandet, bankandet, erövrandet. Kvinnorna förhandlar med sina medfödda fördelar - sexualiteten och barnen - för att driva sin grupps intressen.”
Allt vi vill, och alltid har velat, kanske bara är att få höra till. Vi vill vara en del av flocken, av kvinnokören, och för den gör vi vad som helst. Vi står utanför skolan, kväver oss själva i andras cigarettrök, bara för att få vara en del i samtalen. Vi struntar i att äta, för att det känns som en enkel väg in i kvinnligheten, något vi själva kan styra över. Vi stannar hemma när vi är fula, på grund av en rädsla att falla ut ur det kvinnliga.
Kvinnomanualen är inte en manual för kvinnlighet, ett uppslagsverk för att förstå hur vi bör och borde bete oss. Den är snarare ett ifrågasättande av långt gångna normer och valda sanningar, den är ett nedbrytande av sådant vi borde reflekterat över för länge sedan. Med det sagt - att följa en ström är inte bara dåligt, och nu ska jag gå till Sankt Paulsgatan och köpa ett fint, beiget tyg.
