Recension: Inne i spegelsalen - Liv Strömquist
Liv Strömquist vrider och vänder på begreppet skönhet i sin senaste serieroman Inne i spegelsalen. Tora Hansson har läst, och drar paralleller till sitt eget liv samtidigt som hon reflekterar över ett av 2010-talets största fenomen; influencern.
Det finns en scen från min barndom som jag minns starkt. Eller, det finns väl såklart flera. Men det här är en av dem. Det var efter idrottslektionerna och några (de populäraste) av tjejerna i klassen hade som tradition att lägga sig ned på rad på det kalla golvet i omklädningsrummet. Med ryggarna mot klinkerplattorna som små sillar i en burk låg de där, drog in magen och turades om att resa på sig för att, från en överskådlig vinkel, avgöra vem som hade snyggast kropp. Varje vecka var det samma person som “vann” och samma som “förlorade”, som gång på gång fick gå hem med svansen mellan benen. Jag tänker på det där ofta. På hur jag stod utanför och iakttog det som hände, kände mig tusen gånger mer mogen än de som höll på så, samtidigt som jag bar omkring på exakt samma rädsla, tankar och nyfikenhet som de.
Känslan kommer tillbaka till mig när jag läser Liv Strömquists nya serieroman Inne i spegelsalen (Norstedts 2021). Hennes observerande blick på en rörelse som ständigt sker, men som hon egentligen inte verkar vilja vara en del av, påminner om den jag hade när tjejerna i min klass radade upp sig nakna på golvet i omklädningsrummet. Hur Strömquist är mitt inne i ringen av att vilja passa in, vilja vara snygg, samtidigt som hon ständigt kämpar för att behålla blicken utanför.
I boken vrider och vänder Liv Strömquist på begreppet skönhet. Vad är det som gör att vi reagerar olika när vi scrollar igenom ett Instagram-flöde fyllt av smala midjor, jämfört med när vi tittar på en vacker solnedgång? Var någonstans skedde denna uppdelning av det vackra? När, var och hur lär människan sig att det finns två sidor av myntet? En som vi lugnt kan observera och njuta av och en annan som vi bör använda som en piska i rätt riktning. Strömquist drar många historiska och litterära paralleller genom boken - för att väva in en förståelse för hur denna besatthet av oss själva under lång tid har byggts upp, monterats ner och sedan byggts upp igen. Ett bra exempel på det är den koppling hon drar till den klassiska barnsagan Snövit. Strömquist tecknar upp ett jättelikt porträtt av Snövits styvmor. Hon som, enligt spegeln, var vackrast i landet. Hon som badade i denna glans, tills en dag, då Snövit tog över och blev den nya vackra. En peripeti i sagan som får hela styvmoderns liv att vändas upp och ner och som orsakar en enorm vrede.
Att läsa denna passage i Strömquist bok är som att spola fram tiden tjugo år och kolla på alla de så kallade influencers som idag jobbar med att vara sitt eget varumärke på sociala medier. Det är att titta på dem när de (trots spf 50 och dyra serum) har hud som hänger i slamsor från kinderna och rynkor mellan ögonbrynen. För jag kan inte, hur mycket jag än försöker, låta bli att tänka på dessa människor när jag läser om Snövits styvmor. Influencers lever, likt styvmodern, på sitt utseende. Plocka själv upp din mobiltelefon och kolla. Det enda de väljer att visa upp är deras förmåga att kunna se likadana ut som alla andra. De besitter en pyramidal strävan efter att ständigt utveckla sig själva och bli så snygga det bara går. Dagens influencers är ansiktet utåt för att bli den bästa versionen av sig själv. Men, för att återkoppla till Snövit och hennes styvmor, undrar jag vad som kommer hända med alla dessa människor som idag lever på sina utseenden och kroppar, när de har uppnått dess slutmål. För hur snygg kan man bli? Någonstans måste ju kurvan vända. Någon gång måste den bästa versionen ha uppnåtts. Vad är alla dessa människor då?
Strömquist skriver om den storm av positiva kommentarer våra yttre utsmyckningar tenderar att mötas av. Om beröm i relation till utseende och om att dessa, vänligt menade komplimanger, riskerar att bli till en iscensättning av personer. Något som i sin tur kan bilda en slags uppmålad bild, en avatar, som skruvar bort en människas privata jag. Något som kan få personen i fråga att snarare känna sig ensam, trots alla vänligt menade ord om hur vacker, snygg och otrolig personen i fråga är. Detta för att alla endast ser och uppskattar avataren, och inte det innanför. Så: detta själviskt riktade fokus kanske inte är en så bra stafettpinne i jakten på att bli den bästa versionen av sig själv, utan verkar snarare riskera att sluta upp i dess raka motsats.
När jag läser drabbas jag gång på gång av en oförklarlig ilska. Jag får då och då stanna upp och titta in i väggen ett slag, vicka lite fram och tillbaka på tårna för att förstå att det finns en värld utanför Kylie Jenner, tonade kroppar och falsk marknadsföring. Först förstod jag inte var denna brutala ilska och sorg kom ifrån, men ju djupare jag grävde, desto mer föll på plats. Jag tror att jag blir arg för att jag vet att jag är en del av det. Både som åskådare och som aktiv huvudperson. Känslan av självhat som sopas under mattan, täcks över med något annat, är nära mig, är i mig, är jag. Jag blir arg på fenomenet och på att jag inte lyckas hålla mig utanför. På att jag aldrig lyckats göra det, inte ens när jag var tolv år gammal och snabbt slängde på mig mina kläder efter idrottslektionen, medan resten av klassen låg på golvet och frös. För jag har också legat på det där golvet och frusit, jag ligger där ofta.
Inne i spegelsalen lyfter på en sten vi alla känner till. Ett format som ibland ter sig aningen platt, för vi vet redan det här, det är inget nytt. Men genom att beröra och ständigt kasta in paralleller till andra epoker, personer och verk lyckas Strömquist hålla lyktan vid liv genom hela boken.
