Recension: Bröd och mjölk - Karolina Ramqvist
Tora Hansson har läst Karolina Ramqvists senaste roman, Bröd och mjölk, en generationsroman där mat är kärlek och kärlek är mat.
“Trots att “Bröd och mjölk” är en roman med sin själva kärna i maten, så är det andra saker som fastnar hos mig när jag läser. Det är ensamheten, relationerna och det tomma i själen som behöver täppas igen. ”
Efter att ha ägnat någon vecka åt att läsa Augustinus Bekännelser från omkring år 397 plockar jag upp Karolina Ramqvist nya roman Bröd och mjölk (Norstedts 2022). Och kanske var det bra att läsningen råkade sammanfalla i den ordningen, för jag ser beståndsdelar av de båda, i den andres verk.
Bröd och mjölk är en berättelse där mat är kärlek, och kärlek är mat. Varje procenthalt i mjölken räknas, varje ihopsnurrad pastasträng och varje rispudding som ställs fram på det stora vita bordet, har betydelse. Augustinus talar till ett du, som är Gud, medan Ramqvists protagonist förhåller sig på liknande sätt, till maten. I båda verken är det ett skört och sökande jag som står i relation till en omvärld, Augustinus genom att luta sig tillbaka på en tro och Ramqvist genom att äta mat och tänka på mat.
Bröd och mjölk är en generationsroman, där fyra kvinnor från olika tider sammanstrålar, med en gemensam nämnare: maten. Det är kvinnor som sliter sig loss från relationer, går in i ensamhet, med en besvärlig gasugn som sitt enda sällskap. Som hämtar på dagis, med en tung matkasse i vardera hand. Det är också en roman om det inre livet, som Ramqvist lyckas måla upp på ett enastående vis. I en passage skildras en scen där huvudpersonen är barn och får syn på en skål mandariner. Försiktigt sträcker hon fram sin lilla hand och plockar upp en, och snart är hela skålen tom. Ramqvist beskriver ätandet av de där mandarinerna som att något börjar rusa i kroppen, något som var nytt, okänt, brännande. Efteråt: något färglöst och trögt som drog över henne.
Det är inte bara själva mandarinerna som är det träffsäkra här. Det är också en mamma som sitter och jobbar och hennes barn, lämnad ensam, i en lägenhet full av mat, därav full av faror och ovisshet. Det är startskottet på något gnagande i själen och hur barnet upptäcker ett sätt att hantera det på: genom att äta. Maten får inte bara vara just mat hos Ramqvist, den är också ett inre liv, känslan av kontroll, njutning som blir ångest. Det är känslor som väcks till liv hos ett barn, långt innan hon själv kan sätta ord på det som sker. Det är att förklara ångest, innan man kan stava till det ordet.
Det är intressant, eller rättare sagt uppfriskande, att läsa en bok som handlar om det svåra i mat, men där fokus inte ligger på kaloriintag, vikt eller den smala, starka idealkroppen. För jag uppfattar att det, bland oss alla och i diskussioner om ämnet, råder en gängse bild av att en ätstörning enbart handlar om att vilja se ut på ett visst sätt, att sträva efter smalhet, men så är ju inte alltid fallet. I Bröd och mjölk nämns inte de delarna, men det som skildras är ändock en komplex relation till mat, en ätstörning. Matens roll här är snarare att ha något att hålla fast i, en kontroll när oron inombords blir för stor. Ett försök att närma sig andra människor, exempelvis genom att äta maten som ens mormor lagar, skippa samma mat som ens mamma väljer bort.
Trots att Bröd och mjölk är en roman med sin själva kärna i maten, så är det andra saker som fastnar hos mig när jag läser. Det är ensamheten, relationerna och det tomma i själen som behöver täppas igen.
