Recension: En annan Edith - Nina Ulmaja
Nina Ulmaja skriver i sin nya bok till fotografen Edith Södergran. Tora Hansson har läst och lämnas med en ambivalent känsla.
“Idag tänkte jag för första gången att du borde ha bränt även dina fotografier, du borde ha döstädat mer, av flera skäl” skriver Nina Ulmaja i sin nyutkomna bok om Edith Södergran, En annan Edith (Norstedts, 2023).
Edith Södergran föddes den 4 april 1892 i Sankt Petersburg och dog den 24 juli 1923 i Raivola. Hon var en finlandssvensk poet och hennes poesi har kommit att betyda mycket för många. Hennes ord har sträckt sig över hela världen. Alla känner poeten Edith Södergran.
Nina Ulmaja har undersökt Södergran från en annan vinkel. Hon har skrivit om fotografen Edith Södergran. Något som ingen tidigare riktigt brytt sig om, i alla fall inte undersökt närmare. Hennes intresse för foto och alla de bilder som finns kvar - vad säger de?
Ulmajas bok är skriven inte om, utan till Edith. Texten är utformad som ett brev och orden är riktade från ett jag till ett du. Det känns stundom otillåtet, nästintill framfusigt, att som läsare ta del av det som Nina Ulmaja skriver till Edith Södergran. Som att tjuvläsa material som inte är ens eget, hitta gamla brev och dagboksblad långt inne i ett dammigt skåp, inte tillåtas läsa, göra det ändå.
Det är en bok, skriven för att läsas och breven är inte brev på riktigt, utan en porträttering av en lika delar omtyckt som hemlighetsfull människa, som inte längre finns med oss. Ulmaja framställer Edith som en blyg person, en som inte tog allt för mycket plats och som backade för röster som lät högre än hennes egen.
Jag återkommer till citatet i inledningen.
“Idag tänkte jag för första gången att du borde ha bränt även dina fotografier, du borde ha döstädat mer, av flera skäl”.
Meningen väcker frågor i mig. Det har framkommit att Edith Södergran, innan hon dog, brände ett stort antal dikter, samt flera av de brev hon fått. Hon förklarade det som att hon inte ville lämna något kvar till “likmaskarna”, de som inte förstod sig på hennes poesi. Kanske visste hon redan då att hennes ord skulle eka för alltid, hennes poesi ta emot mycket men mest rosor och varma ord, efter hennes död. Kanske stod hon inte ut med det, det gräsliga i att de som föraktade henne när hon levde, skulle älska henne när hon var död. Eller så ville hon bara inte ha kvar dikterna. Vad som än var anledningen så är det tråkigt, för jag är rätt säker på att det som stod på de ark som blev till ingenting annat än rök, var bra grejer.
Hur som så var det hennes val. Hennes konst, hennes beslut.
Ulmaja skriver att hon tycker det är fel att Edith Södergran är så ihopkopplad med sin tuberkulos, som även var det som orsakade hennes död. Ändå skriver Ulmaja mycket om det. Om sjukdomen i allmänhet och om den svaga Södergran i synnerhet. Jag förstår att frågan gärna avhandlas i vad som närmast är en biografi över författaren. Men varför lägga så stor vikt vid bilden av Edith, den sjuka och sköra, om man har som avsikt att lyfta fram en annan Edith?
Jag tror inte att litteratur på något vis kan skada människor och tror därför inte på någon form av censur eller trigger warnings i böcker och texter. Mina ambivalenta känslor inför hur Ulmaja framställer Södergran handlar därav inte om något sådant, utan om respekt för personen Edith. Hon brände ett flertal dikter av sina och verkade inte så förtjust i att framställas på något annat vis än genom sitt skapande. Borde inte det snällaste då vara att låta det förbli så? Att läsa hennes verk för sig. Skilja på sak och person.
Nina Ulmaja har skapat ett intressant och unikt verk över författaren, och i detta fall fotografen, Edith Södergran. Jag imponeras av hennes målande språk och de tolkningar hon formar utifrån Södergrans bilder.
Det är en fin bok, men som lämnar mig med en känsla av ambivalens.
