Recension: Det lilla - Linnea Henriksson
”Det lilla är ett album som berör och frigör en. Framför allt får det en att tänka efter. Tänka på världen och det lilla som egentligen inte är så litet”. Så skriver Hanna Lindberg som recenserat Linnea Henrikssons nya album.
Det är så tryggt och lugnt och skört att lyssna på Linnea Henrikssons nya album Det lilla. Jag känner mig stor och liten på samma gång, och något i mig växer, får mig att tänka efter, känna efter, se mig omkring och inse den värld vi lever i och den plats jag nu står på. Det lilla är litet men det lilla är också så gigantiskt stort.
Sex år har gått sedan Linnea Henrikssons senaste album. Den 14 april släppte hon återigen ett nytt, nu under namnet Det lilla. För de som följt Linnea Henriksson på hennes blogg hos ELLE har man där kunnat ta del av hennes skrivprocess och tankar bakom albumet. Hon beskriver hur hon inte velat älta en massa gammalt men heller inte velat romantisera, drömma för långt bort i sitt skrivande. ”Jag vill leva i nu - och lyckas skriva om nu”, skriver Henriksson. "Men. Att skriva om nu är svårt”. Hur svårt det än är att skriva om ett nu, att bara vara i det som är nu, är detta nu ett faktum. Albumet är precis sådär närvarande som ett nu.
Albumet handlar om världen, relationer och tiden. Om allt det där jobbiga och fantastiska som livet medför och utför, om allt som bara fortgår och pågår och rör sig medan tiden tickar på. Varje låt står för sig själv, bär på sin historia och sina känslor samtidigt som Linnea Henrikssons poetiska språk smälter genom hela. Texterna är skickligt formulerade, orden är både mjuka och hårda och etsar sig fast på ett sätt som inget annat gör. Det är både avskalat och uppriktigt. Och alldeles på riktigt.
I låten Du får det att handla om henne riktas blicken mot samhället vi alla lever i. Om våldet mot kvinnor, tystnaden, smärtan. ”Allting är trevligt sen händer det där hon håller tyst om inte säger ett knyst om” sjunger hon. Något vrider till i magen på mig, jag ser ut genom köksfönstret och det är vår värld. Vår. Värld. Hon sjunger om. En alldeles för sann verklighet. Den alldeles svarta och hemska världen övergår till relationer och ett farväl i Sista vi sa till varandra. Den rör sig i stället genom ett starkt band som nu har kapats, klippts av, om en kärlek som inte längre bultar. Det är allmänmänskliga känslor och Linnea Henriksson tar med sina mjuka poptrummor med oss genom hela spektrumet.
Min personliga favorit är Stanna tiden. Jag vill så gärna stanna tiden,eller som Linnea Henriksson sjunger, ”eller bara sakta in den”. För allt går så snabbt så snabbt så snabbt, jag vill hinna leva i det som är nu, inte då, inte sen, bara nu. Textraden ”Visst var vi barn ihop när blev hon så himla stor?” får mig att både le och bli sentimental på samma gång. En krypande, rätt så nostalgisk känsla över den tid som var och det som är nu kommer över mig och jag känner hur barndomsminnen sipprar förbi.
Linnea Henriksson fångar upp inte bara det jag känner utan det alla någonsin känt och kommer känna lite här och var i livet på jorden. Man undrar vart allt tog vägen. När det blev så här. När man blev vuxen och stor och myndig trots att man inte känner sig särskilt vuxen och stor och myndig. Stanna tiden är en låt vi alla behöver, inte bara för att inse hur vuxna vi blivit utan också för att inse de barn vi en gång varit.
