Recension: Ecstasy - Isabelle Bervenius
Omslag: Sara Acedo
Aurora Holm har läst Ecstasy (Polaris 2021) av Isabelle Bervenius. En berättelse om Stockholm, kärlek, vänner och en stark längtan av ett vilja försvinna.
Miranda, döpt efter karaktären i Shakespeares Stormen, känner inget behov av att definiera sin relation med cykelkillen Isak. Särskilt inte när hennes kurskamrat Adrian, kommer in i hennes liv. Isabelle Bervenius debutroman Ecstasy utspelar sig under de månader Miranda velar mellan de båda killarna samtidigt som hon försöker klara av plugget och upprätthålla vänskapsrelationen med bästa vännen Moa som väntar sitt första barn. Och ibland, när livet känns för grått, livar Miranda upp tillvaron genom att försvinna in i substansernas värld.
Ecstasy är en berättelse om den lika frustrerande som uppslukande ungdomskärleken, om att förlora vänner till vuxenlivet och om att känna så starkt att längta efter att försvinna om så bara för en minut växer sig starkare och starkare.
Ecstasy dyker upp på rätt ställen för att jag ska bli intresserad – såsom på stockholmstjejers färgglada Instagramkonton. Kanske gör det också att jag vet ungefär vad jag har att vänta mig, men Bervenius gör mig inte besviken. Hon skriver klarsynt och med vass penna om åren när man inte är riktigt ung längre, men inte heller riktigt vuxen, om att vara tjugo-någonting och bry sig lite för lite och lite för mycket samtidigt. Åren när man lätt är lite för oförsiktig med både sig själv och andra.
Att recensera Ecstasy känns därför mer eller mindre som att recensera mitt eget liv. Precis så träffsäker är Bervenius blick på nutidsstockholm och personerna i det. Språket är avskalat och träffsäkert, formuleringarna genomtänkta och dialogen trovärdig. Någon formulering här och där känns dock krystad – som när himlens nyans jämförs med den på de jeans Miranda har på sig på den hippa stockholmsklubben Under Bron.
Men det är förmodligen ett sätt att skriva in samtiden i både språk och handling. Och samtidsmarkörerna får verkligen sin beskärda del i boken. Här trängs havrelatte med referenser till populärkultur såsom Eva Illouz Därför gör kärlek ont och karaktärerna klär sig i kläder från trendiga märken såsom Acne. Och det är när jag precis börjat förfasas över den enorma mängden Stockholms- och samtidsmarkörer som jag börjar ana Bervenius ironiska underton och kritiken mot de ibland ängsligt trendiga vänsterkretsar hon porträtterar. Och när den slovenska filosofen Slavoj Žižek beskrivs som “posterboy för den akademiska vänstern” skrattar jag rätt ut. Det är en skicklig balans Bervenius uppnår, men jag kan ändå inte låta bli att undra över Ecstasys livslängd.
Boken utspelar sig i Stockholm, och det att den är så pass Stockholmscentrerad gör att jag relaterar starkt till såväl karaktärerna som handlingen. Jag har, liksom huvudkaraktären Miranda, upplevt de stökiga nätterna på Under Bron och sörplat i mig hälsosamma smoothies på Mahalo. Kanske är livet ganska likadant för unga med konstnärsambitioner oavsett var man slagit sig ned, men jag undrar om de många Stockholmsreferenserna ändå inte exkluderar många läsare. Men så är det knappast eftersträvansvärt att kunna skriva en bok som precis alla kan relatera till, heller.
Ecstasy är en rapp, relaterbar och realistisk stillbild av att vara ung, förälskad och kanske till och med lite vårdslös i en stad som ger en alla förutsättningar att vara just det.
