Recension: Sockerormen - Karin Smirnoff
Aurora Holm har läst Karin Smirnoffs första roman efter Jana Kippo-sviten, som hyllades av de flesta - däribland Aurora. När hon nu tog sig an Sockerormen försökte hon hålla förväntningarna nere, men ändå skaver läsningen.
Karin Smirnoff är aktuell med sin första roman efter den hyllade Jana Kippo-sviten. Hennes senaste är Sockerormen (Polaris 2021) och vi har nu lämnat Sveriges norra delar och befinner oss istället i Södertälje på 80-talet. Det hade lätt kunnat sluta i något slags sen folkhemsromantik, men de som känner till Smirnoff vet att så inte blir fallet.
Att ha (för) höga förväntningar är sällan lyckat, för det kan nästan bara sluta i besvikelse. Jag tillhör själv Smirnoffs hyllningskör och försökte således hålla förväntningarna nere inför Sockerormen. Ändå skaver läsningen.
Det är en mörk historia som rullas upp. Vi får följa med barnen Agnes, Kristian och Miika, vars gemensamma nämnare är att de är underbarn. Och kanske behöver just Agnes, bokens huvudkaraktär, musiken att falla tillbaka på lite mer än de andra barnen. Hon är nämligen smärtsamt medveten om att hon är oönskad redan som barn. Sitt musikaliska drag får hon nämligen från “Anitamamman” som även hon är ett underbarn, och hon vägrar ge plats för sin dotter. Istället vanvårdar hon Agnes såväl fysiskt som psykiskt under många år.
“Alla barnen har en mamma utom Agnes. Hon har ångest.
Jag vet inget om kärlek säger jag. Jag förstår inte ens ordet.
Det kallas återfödelse säger Kristian. Låt oss slippa det.”
Agnes enda trygga punkt blir vännerna Kristian och Miika, och kanske till viss del även musikläraren Frank Leide. Men relationen till Leide skaver, och läsaren blir snabbt införstådd med att han är pedofil och utnyttjar de sårbara barnen.
Är det något Smirnoff kan är det att skapa komplexa karaktärer. Samtidigt som Leide beskrivs som ett monster, får läsaren också ta ställning till hans trauman som byggt honom. Jag tror mig förstå Smirnoff; ondskan är aldrig svartvit, men ondska är alltid ondska. Samma komplexitet återfinns hos barnen. Vi får följa handlingen främst ur Agnes perspektiv, alltså ur barnets perspektiv, men med en vuxen röst. Jag beundrar Smirnoff för det, för modet att våga ta sig an barnet, tolka det. Och det är ett intressant grepp att låta barnet komma till tals, men den vuxna rösten blir tyvärr inte trovärdig hos ett barn.
Jag upplever att den stora styrkan ligger i Smirnoffs karakteristiska språk som är rakt, rappt och rått. Rytmen känns som hjärtslag genom hela berättelsen och jag kommer på mig själv med att hålla andan flera gånger. Hon strösslar inte med ord och omskrivningar i onödan, utan förflyttar läsaren från tankevärld in i scen och tillbaka nästan sömlöst.
Sockerormen är inte samma stora läsupplevelse som Kipposviten. Det ändlösa vältrandet i mörkret och misären känns nästan tragikomiskt när så gott som samtliga vuxna är onda, och är de inte det, då tar Smirnoff livet av dem eller skickar dem utomlands. Men kanske är det ändå mina förväntningar som ställer till det, för boken är både välskriven och komplex, men den lyckas inte fånga mig.
