Recension: Virgo - Sarah Klang
Omslagsfoto: Fredrika Eriksson | Artwork: Moa Romanova
Sarah Klang har släppt sin tredje platta, Virgo. Elina Nilsson har lyssnat och är förtrollad - och så vill hon ge Sarah Klang en kram.
Sweating in my sheets / I don’t know what’s real / is this a fever dream? sjunger Sarah Klang i Fever Dream, det andra spåret på hennes senaste album Virgo (Pangur Records 2021). Det är lite så det känns att lyssna på Virgo. En feberdröm med sommarregn, tropiska nätter med klibbig hud och hångel, en promenad hem från en kaotisk kväll under en rosa himmel, en roadtrip genom ödsliga amerikanska landskap. Det är fint och fult på samma gång. Klang sjunger om kärlek, och även om det i sig är allt annat än originellt är det här ett album som biter tag i en och känns. Jävligt mycket.
Sarah Klang har en otrolig röst som är lätt att känna igen. Den inger trygghet samtidigt som den verkar kunna göra ungefär vad som helst. Klang låter lika fantastisk när hon med en lite desperat och skör stämma inleder albumet på 17 Pounds som när hon avslutar det i en lägre och djupare stämma på The End.
Med Virgo rör sig Sarah Klang i en genre som känns väldigt 2021. Hon är inte den första och säkerligen inte den sista som anammat det för närvarande mycket hippa 70-tal-och-Fleetwood-Mac-möter-modern-drömsk-pop-soundet. Det är ett sound som jag ofta tycker vandrar på en väldigt skör linje mellan att vara autentiskt eller bli tillgjort. Men på Virgo känns Klang allt annat än tillgjord. Jag tror på varenda ord hon sjunger, känner varje nyans i melodierna och instrumenten.
Sarah Klang är ingen novis. Med nästan 500 000 lyssnare i månaden på Spotify och två framgångsrika album bakom sig har hon koll på läget. Det är i alla fall det intrycket jag får när jag lyssnar på Virgo. Det är ett album som känns som en omsorgsfullt skapad och sammansatt helhet. Ingen låt känns malplacerad, samtliga låtar är bra eller riktigt bra. Däremot är många av låtarna på plattan väldigt lika varandra. I vanliga fall är det något som skulle störa mig, men Virgo kommer undan med det just eftersom det känns högst medvetet. Det är ett album med en tydlig stil och intention, och jag kan inte göra annat än älska det. Men med det sagt: vill man lyssna på ett album där låtarna är totalt olika varandra är det här definitivt inte det rätta valet. Vill man däremot vaggas in i en febrig sommarbubbla där allting känns jättemycket och jättestarkt är Virgo albumet med stort A.
Det här albumet kommer med (en inofficiell) gåshuds-garanti och man vill desperat ge Sarah Klang en kram vid flera tillfällen, exempelvis när hon sjunger om hur hon väljer kärleken om och om igen trots att den så ofta gör ont i Love So Cruel. Att lyssna på Virgo är alltså verkligen en upplevelse. Det är inte svårt att föreställa sig de scener och scenarion Klang målar upp. Det är nästan som om man är där, känner smaken av salta tårar på läpparna, doften av våt asfalt. Det gör ont och det är fint.
Jag ser på Virgo som ett tidlöst och genomtänkt album om att vara 20-nånting och kvinna. Idag, i dåtiden och i framtiden. Ett liv med (bland annat) hjärtesorg, förälskelser, identitetskriser och längtan till/jakten på frihet. Efter 43 minuter och 21 sekunder är besöket i Sarah Klangs febriga drömvärld tekniskt sett över, men jag kan inte låta bli att stanna ett litet tag till.
Top tre låtar:
Anywhere - Sarah Klang sliter tag i en med sin otroliga röst direkt och släpper inte taget förrän låter är slut 5 (magiska) minuter senare. Hon längtar efter frihet och man kan inte göra annat än att lyssna.
Ghost Killer - Här experimenterar Klang med sin röst och bevisar att den kan göra typ vad som helst med ren och skär briljans. I sommar hittar ni mig i närmsta park ett par glas vin in, dansandes till den här 10/10 låten!
Love So Cruel - Kärleken är grym och det är även den här låten. Klangs sång blir nästan till prat när hon desperat deklarerar att hur ont kärleken än gör skulle hon göra det igen. Missa inte heller låtens otroliga musikvideo som förtrollar med sin surrealistiska Barbie-estetik.
