2023 - Med Sarah Klang som soundtrack
Sarah Klang. Foto: Ida Blom
2023 - året då Tiffany Tallåker återkom till Sarah Klang om och om igen.
Det finns en artist som dominerat min musiklyssning 2023. Sarah Klang med sina två senaste album Virgo och Mercedes har varit mina soundtracks och därför tänkte jag att dessa låtar kunde leda vägen för en stunds reflektion kring det gångna året.
Januari är en månad då det planteras frön på min stig. Jag släpper min debut-EP och åker till Göteborg för att vara förband till ASTIAN, en god vän och grym artist som är baserad där. Jag är uppe i ett rus kring att vara färdig med låtarna vi jobbat på så länge, och att få komma till en stad jag inte varit i på ett tag ger mig på något vis ny luft i lungorna. På tåget dit streamar jag Ghost Killer på repeat, och den nya luften ihop med denna låt gör att staden på något vis sätter klorna i mig. Det är något som klingar med vart jag är fysiskt och själsligt. ”I’m on the 60 bus, it goes up, I wanna go down, emotions …” Spelningen som tog plats på Skeppet var otrolig, och på kvällen skålade vi hemma hos min barndomskompis i Majorna. Väl tillbaka i Stockholm igen så är Ghost Killer det enda jag lyssnar på och det finns i mig en känsla av att det jag upplevde i Göteborg inte behöver vara så långt bort.
Februari och mars bjuder på fler tillfällen att få sprida min musik. Jag ser tillbaka på den tiden med sådan tacksamhet och stolthet. Jag älskade att få spela min musik ihop med mina vänner och se att mina låtar kan bära. Det gav otroligt mycket energi och värme.
April och maj kommer och tempot blir lugnare. Körsbärsträden knoppas och det finns något skönt i att få släppa taget och vila. Andas ut. Typ mentalt få flyta runt på rygg i vattnet. Så småningom kommer dock resultatet av att vara en presterande person. Det där ständiga projekt-tänket. Vad ska jag göra nu? Gud, jag måste ju göra något? Vad? Jag vet inte? Anywhere är fjärde spåret på albumet Virgo. Finns det någon låt som vaggar mig in i känslan av acceptans bättre än den så har jag inte hört den. Jag försöker ägna mig åt att bara flyta. Inte flyta med, eller flyta bort, utan mer bara vara stilla. ”I’ve got one life and I’m scared to fuck the whole thing up. To say the wrong words, and hurt the people that I love”. Tiden börjar tas upp av massa annat, så som min bästa kompis möhippa. Den var grym men tog nästan livet av mig socialt. Behövde vila i en vecka som den introvert jag är, men återhämtade mig efter lite tid i studion, värmande sol och cava i Vasaparken när jag och pojkvännen firade tre år och en tripp hem till Jönköping för att möta upp barndomsvännerna. Utbrändhet, relationsproblem, världsläget, prestationsångest, favoritsmak på glass, nostalgi, oro, och skratt hörde mycket till samtalsämnena. I juni bryter jag av med lite sommarkonserter, bland annat en av mina absoluta favoriter Maggie Rogers i Filadelfiakyrkan och James Bay på Berns. 10/10. Sommaren börjar fint och vi åker till Mallis. Youth spelas på hotellrummet och jag känner mig hel av möjligheten att kunna kliva ut på terrassen och titta upp mot bergen. Vi promenerar på kvällarna och somnar under parasollet på stranden. Sangria blir min nya favoritdryck och distansen till allt där hemma gör mig gott. ”Sky is yellow then it’s red, could you tell me something wild?"
Juli tar mig med storm när jag får se min bästa vän gifta sig och jag och pojkvännen får äran att sjunga på vigseln. Det är tårar, skratt, dans, tårar, och ännu mer skratt. På vägen hem i natten köpte vi en hamburgare som bjöd på en dundrande, härlig matförgiftning vilket gjorde två dygn där mitt i sommaren lite suddiga och hårda liggande på toalettgolvet. Någonstans runt den här tiden blir vi också erbjudna en lägenhet i Göteborg och fröet som planterades i januari har börjat gro. Sensommaren blandas med roadtrips, någon spelning på hemmaplan, mys med familjen, ångest kring att stå vid ett vägskäl. Virgo har redan börjat linda in mig i känslan av ett varmt och öppet Göteborg med massor av spännande dörrar men vågar man byta stad? Kan vi verkligen göra det nu? Varför byta Stockholm mot Göteborg? Varför lockar det? Jag vet inte? Ibland finns det bara intuition att gå på och konstiga tecken som man bett om på vägen. Typ ”okej universum, om jag ska göra det här så visa mig tre rådjur som springer över vägen”. Som tur är hör jag ju till de som tror på sådant så ibland räcker det för mig.
Canyon är en låt som i min värld handlar om resan, och inte om själva slutdestinationen. Att inte slås ned av motgångar, att inte ge upp. Den är för mig en sådan jävla värk i hjärtat men samtidigt skriket ut genom fönstret i passagerarsätet. Så jag säger upp mig från jobbet med kollegorna jag älskar, tackar Stockholm för att staden gett mig livet, och så kramar jag ur det sista av mina fyra år där. Känner att jag inte kommer sakna tunnelbanan men däremot alla hustak från Fjällgatan och min älskade bror såklart. Vi säger hejdå till studion vi delat med våra fina vänner, jag går på AW med kollegor, och bakar chokladbollar till förbannelse så det finns fika på jobbet. Gråter floder och ifrågasätter allt, men ser också fram emot hösten i en ny miljö. Anywhere är också ganska full av vemod. Avslut. Ny början. ”Time is running faster than horses on a beach, why do I always cry when beauty hits my eyes”. Den lyssnar jag på nu. Den tröstar och gör mig lugn när vi städar lägenheten jag blev kär i första gången. Den är med när vi kramar om vår hyresvärd och vår granne Magnus som är glädje och omtänksamhet personifierad. Hela min familj är på plats och vi käkar middag tills flyttlasset kommer och vi måste sova för att komma iväg tidigt morgonen därpå. Förändring är så jävla läskigt och så jävla behövligt, åtminstone för mig. Jag behöver den, men jag hatar den. Fungerar inte med den, men inte heller utan den.
Oktober anländer och vi flyttar in i vår nya lägenhet i Göteborg. Det känns bra. Puh. Det känns hemma. Det är bara att försöka vara lugn i att vara ett kontrollfreak utan något jobb och med mensvärk från helvetet. Härligt, förändring är bra. ”Absolut”, tänker jag tillsammans med min PMS som redan googlat fram tio olika sjukdomar jag dragit på mig i samband med flyttrelaterad stress. Jag ger allt lite tid, märker att jag förändras och tar i hand med mitt nya jag och försöker hänga på. Girls är femte spåret på Virgo. ”But I don’t wanna stay the same”. Förändring tar tid. Ångest är en känsla, ångesten är inte jag. Det har varit många lärdomar den här hösten. Vi går på Halloween på Liseberg med pojkvännens brorsbarn och käkar sådana där vidrigt goda churros. Jag skickar blommor till min bror på hans födelsedag, spelar gitarr i vårt ekande tomma kök, går på arbetsintervjuer och försöker känna mig som en Göteborgare och inte som en turist. Givetvis lyssnar jag på Sarah Klang, dricker mängder med te och bjuder hit de vi känner för att få deras energi innanför väggarna. Jag hittar lite ströjobb, sätter in en p-stav och hamnar i en veckas depression, vi käkar pizza, dricker öl och pratar om allt nytt och försöker hänga med.
20:e oktober kommer Sarah Klangs senaste album Mercedes och sedan dess har jag knappt lyssnat på något annat. Den är kraft, en käftsmäll med oövervinnerlig kärlek som man kan sjunga ut allt man är till. Så det gör jag. Dansar till Mercedes i köket, träffar fina Göteborgsvänner, är med i sessions, skriver nya låtar, och känner den nya vägens asfalt under mina fötter. I november blir allt lite tyngre i takt med mörkret och adventsstjärnorna åker upp. Försöker hantera världsläget utan att gå under av känslan att det jag kan göra för att hjälpa till, känns som en droppe i havet. Nu är det mitt i juletid, och om drygt en vecka är det nytt år. Det här nya året kan föra oss alla närmre oss själva, och därmed också varandra. Vi behöver det, vi måste det och jag tänker alltid välja hoppet och ljuset. Sunny Philadelphia är solstrålarna som tränger igenom dimman och mörkret. Hösten har varit tung överallt. Är det jobbigt för jorden är det jobbigt för oss som individer också, allt hänger ihop. “Sunny Philadelphia on the TV screen I cover my windows so they can’t see me”
Mellan lyssningarna på albumet Mercedes kommer jag tillbaka till Ghost Killer, som också blev min mest spelade låt på Spotify wrapped. Den låten kom till mig i januari det här året och Sarah Klang sjunger om buss nummer 60 som nu stannar precis utanför min port. Jag kan inte hjälpa att småle åt den magiska röda tråden. Mercedes får avsluta det här året för det måste fasen avslutas med de allra klaraste energierna på topp men också med sanningsenliga fraser och ord. Tack 2023, det har varit lärorikt att lära känna dig. 2024 - jag hoppas på dig och tänker lita på att du kommer med kärlek och fred och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa till. "And I could feel it washing over me, anticipation of what I’m about to see”.
