Möt: Säg mig
Foton: Liam Johansson
Bakom artistnamnet Säg Mig står Alva Fährlin. I maj släpper hon sitt album Inte nu men snart. Vår skribent Tiffany Tallåker har pratat med artisten om släppet, hennes band, texterna och vad hon hoppas förmedla till lyssnarna genom sin musik.
Du har precis annonserat ditt andra album Inte nu men snart som släpps den 10:e maj. Grattis! Skulle du vilja berätta lite om titeln och hur den hänger ihop med albumet?
– Tack! Det känns så fint att äntligen få släppa iväg de här låtarna; vissa av dem har varit med mig så länge nu att det känns helt obegripligt att de inte finns ute för alla att lyssna på. Det där med titlar är svårt tycker jag, men Inte nu men snart har varit som ett mantra för mig under den här albumprocessen: ett sätt att intala mig själv att både våga ta steg framåt, och våga ta tid på mig och lita på min process. Jag skriver oftast inte låtar med ett förutbestämt syfte eller på ett särskilt tema, utan jag skriver det jag vill och behöver skriva, och så måste jag sätta mig efteråt och försöka förstå vad det egentligen är jag säger med mina låtar, rent tematiskt. Först känns det oftast spretigt, men ju mer tid som går, desto lättare blir det för mig att se den övergripande bilden; vad det egentligen är som jag har försökt få grepp om i mitt skrivande. Jag har kommit fram till att “Inte nu men snart” handlar om att bli vuxen, främst på två sätt. Det ena är att hitta sin plats på jorden geografiskt, att rota sig någonstans och skapa sitt eget hem. Det andra är att förstå vem man ska göra det med, och hur man ska balansera sina egna drömmar mot de kompromisser som oftast krävs i en relation. Att bli vuxen är ju på ett sätt att lära sig att dra gränser och göra prioriteringar, det har jag övat mycket på de senaste åren och jag tror det märks i många av låtarna. Så “Inte nu men snart” är svaret, både på frågan “När kommer nästa album?” och "När blir man vuxen, egentligen?”.
I februari släpptes ledsingeln Val d’Isère där du i andra versen sjunger ”jag har alltid velat spela i ett band”. Berätta om ditt band! Hur träffades ni och hur ser samarbetet ut?
– Mitt band består av ett gäng otroligt begåvade och lyhörda människor, och jag är så stolt och tacksam att de vill dela min musik med mig. De flesta av oss träffades i Piteå när vi gick i folkhögskola tillsammans, och sedan har de flyttat ner till Stockholm för studier och jobb, medan jag bor i Uppsala. Den som varit med längst och mest är Jakob (Farrenkopf Andersson, spelar gitarr): han var den första jag spelade Säg mig med, och har blivit mer och mer involverad i även arrangemang och låtskrivande på senaste tiden. Det är något väldigt fint i att ha spelat med någon så länge; vi känner varandras tempo så väl att han vid det här laget kan förutse min frasering på bara en liten axelrörelse eller ett andetag. När jag var yngre spelade jag i mer regelrätta band där alla bestämde lika mycket, och på ett sätt kan jag längta efter att göra det nu också… men Säg mig kommer aldrig att bli ett band i den bemärkelsen, jag har bara otrolig tur som har vänner som kan och vill spela med mig, så att det känns som så nära ett riktigt band man kan komma.
Jag upplever dina texter som ”tagna direkt ur stunden”. Raderna känns ocensurerade och därmed ärliga och vackra. Hur skulle du säga att dina texter kommer till? Vad fyller textskrivandet för syfte hos dig?
– Det är antagligen för att de oftast är tagna direkt ur stunden. Jag grubblar rätt mycket, till exempel så för jag påhittade konversationer med människor som jag antingen vet att jag kommer behöva prata med, eller som jag gärna skulle vilja prata med. Det är oftast på promenad i skogen, eller kanske i duschen, som jag helt enkelt testar olika monologer och liksom övar in dem, och funderar på möjliga svar och riktningar som samtalet kan ta. Det är likadant med låtarna, de uppstår på samma sätt när jag har något jag måste få ur mig, och antingen är de riktade till någon annan eller till mig själv. Risken med det här är att det kan bli för privat, men då känner jag oftast av det rätt fort. Ibland bestämmer jag att låten behöver skrivas oavsett, och blir den för privat så kan jag ju alltid välja att inte släppa den. Ibland känner jag istället att det är bättre att släppa greppet om utgångssituationen lite, och låta låten ta den väg den vill under slutet av skrivprocessen - oberoende av den verkliga situationen. Då blir det lättare för mig att knyta ihop låten i slutet, och det blir oftast ett bättre budskap. Jag tycker att slutet av en låt är jätteviktig, det ska vara lite som slutet av ett bra tal. Så det är oftast i slutet jag brukar tumma lite på sanningen, till exempel lägga till en hoppfull avslutning på en sorglig låt, eller ett melankoliskt slut på en annars varm och lycklig låt. Om slutet inte är bra så är ingenting bra. Förutom början kanske, men den skriver jag alltid först, så om början är dålig så blir det ingen låt över huvud taget.
Vem är Säg mig?
Namn: Alva Fährlin
Bor: Uppsala
Gör (förutom musik): Jag jobbar på ett naturreservat, och ibland som ljudtekniker.
Älskar/Hatar: Jag älskar att vara ute i naturen. Hatar vet jag inte… rundgång är ju riktigt obehagligt. Det hatar jag nog.
Förebilder: En av mina första förebilder var nog Robyn; jag var ganska ung när hon startade Konichiwa Records men på något sätt förstod jag ändå att det var en modig och imponerande sak att göra. Just nu är jag inspirerad av Sara Parkman och Cleo - båda gör helt otrolig musik.
För någon som aldrig hört musik av Säg mig, vilken låt skulle du tipsa om att lyssna på först, och varför?
– Svår fråga… Jag ser ju vilka låtar som är populärast, och även om jag kan förstå varför så kan jag ibland tycka lite synd om några riktigt fina låtar som inte blir spelade lika ofta. Val d’Isère är en riktigt fin låt, förmodligen den näst bästa jag skrivit hittills, men för den som vill veta hur allt började så är det en god idé att lyssna på Paradis (till mitt ofödda barn). Utan Paradis, och de reaktioner den fick när jag först visade upp den för nära och kära, hade det kanske inte blivit någon Säg mig av mig. Eller, det hade det kanske, men det var den låten som blev katalysatorn, som fick mig att skriva färdigt Hud, och faktiskt tro att någon ville att jag skulle släppa musik över huvud taget.
När du berättar om albumet så beskriver du att ”många av låtarna behandlar saker som flytt och rörelse, och konflikten mellan självständighet och längtan efter kärlek”. Finns det något du hoppas du förmedlar till lyssnaren?
– Livet är rörigt, och det är okej. Det är ett långt trassel att bli vuxen, och då menar jag inte att lära sig betala räkningar och gå till jobbet (vilket också kan vara en utmaning), men just det att inse att du själv har makten över ditt liv, att det är du som bestämmer vad som är viktigt för dig, vad som är bra nog för dig, och vad som är värt att offra för att du ska komma dit du vill. Att fatta de besluten själv, och inte bara låta sig svepas med, kan få en att känna sig otroligt ensam. Det jag vill förmedla är att alla trots allt måste göra den resan, och för de som inte har så lätt för att prata om hur krångligt det är, eller inte har någon att prata med, så hoppas jag att låtarna kan vara en tröst och en trygg punkt att få vila i. Det känns kanske ensamt, men du är i alla fall inte ensam om dina känslor. Det kanske tröstar någon; jag hoppas åtminstone att det gör det. Ibland när jag åker bil eller tåg genom en stad, så kan jag få en stark känsla av att det pågår massor av liv där som jag inte känner till: någon är kär, någon är dumpad, någon ska på jobbintervju, någons mamma dog just. Det ger mig en märklig tröst, att veta att livet, kärleken och sorgen finns på massor av andra ställen än just där jag kan se det. Och om det i några av de stunderna är någon som behöver en låt att färga sina känslor med, så vore det fint att få bidra.
Går det att se dig live någonstans snart?
Det gör det! Vi spelar på Reimersholme Hotel i Stockholm den 10 maj för att fira albumet, det blir större och vackrare än någonsin och du borde verkligen ta med dig någon du gillar dit.
Inte nu men snart är ute den 10:e maj
