Sarah Klang: "Typ allt man gör brukar generera i nånting kul"
Foto: Elvira Niemi
Elvira Niemi intervjuade Sarah Klang innan hennes spelning på Tavastia den 4 februari - om att vara en känslomänniska, om att våga göra musik och hur det kändes att släppa sitt andra album.
Jag och Emma står utanför dörren till Tavastia klockan 18:15 och blir insläppta av Sarah Klangs tour manager Alexander Åkerblom. Sarah håller fortfarande på att köra soundcheck, vi tjuvlyssnar lite. Sarah står på golvet framför scenen och sjunger avslappnat samtidigt som hela salen fylls av hennes röst. Som om ingenting.
Om en stund är Sarah klar och vi börjar prata samtidigt som Sarah gör sig i ordning. Det är inga stylister av något slag som springer omkring utan känns väldigt avslappnat, Sarah skämtar och det känns mer som att prata med en kompis än som en intervju. Tavastia är Sarahs tredje Finland-spelning någonsin.
Hur känns det att vara i Finland?
- Men kul! Jag tycker det varit roligt varje gång vi varit här. Jag styr alla mina sociala medier så jag har haft lite koll ganska länge på vilka som lyssnat sen början som jag haft kontakt med så jag har haft, lite såhär, finska tjejer.
När jag frågar Sarah varför hon valt att starta eget skivbolag och göra allting själv svarar hon:
- Det var Johan som jag jobbade med, som ba’ “nu gör vi det här istället, för att det är nog bra” - alltså jag visste ju ingenting. Vi släppte några singlar, för Spotify kan man göra själv och då gick det ganska bra och då fick jag ett bokningsbolag som var bra, så då fick jag börja spela mycket och då var det som såhär - varför ska jag skaffa ett skivbolag nu när jag kan fixa allt själv? Jag fixar ju mina sociala medier själv, jag fixar allt det visuella själv med hjälp av kompisar, jag tycker det är kul att göra - så jag vet inte riktigt vad jag ska tjäna på att ha ett stort skivbolag när man kan göra det själv.
Foto: Emma Reijonen
När jag nämner att hennes andra album, Creamy Blue (2019), känns sorgligare än den första - mer som en break up-skiva, trots gladare melodier blir Sarah förvånad och håller inte riktigt med.
- Jag tyckte det var väldigt jobbigt att släppa mitt andra album för jag tänkte såhär gud det är alldeles för glatt - jag tyckte det var så fjompigt liksom. Jag skriver ju på engelska och det är ju inte mitt första språk, så allt jag skriver blir ganska basic. Jag försöker tänka på att inte göra det för komplicerat när det kommer till textförfattande för då blir det för svårt för mig. Så även ifall det låter banalt eller typ töntigt så brukar jag tänka - men skitsamma. Man ska nog försöka att inte överanalysera det så mycket.
Kändes det annorlunda att släppa det andra albumet?
- Jättejobbigt var det. Men det för att alla säger att “nu ska du släppa ditt svåra album - det var inte jobbigt i början, det var fine och sen var det som att folk ba’ “är det redo för det här” och jag ba “jaa eller ..?” de bara psyched me out totalt, alltså jag var verkligen på psykgränsen typ när det skulle släppas. De knäckte mig, alltså. Men man måste bara hela tiden gå tillbaka till “Ingen bryr sig ingen bryr sig egentligen”.
För Sarah har det alltid varit självklart att skriva på engelska - hon började med att skriver små dikter och låtar på “låtsasengelska” som 8-åring.
- Jag har alltid velat åka utomlands och spela mycket. Så jag kände såhär: jag vill inte göra musik på svenska och åka runt här. Inte för att jag trodde att det var en självklarhet att jag skulle få åka ut, men jag hade nog tänkt över några extra gånger innan jag började skriva på svenska för att man blir ganska begränsad i det, tror jag.
“Jag har väl börjat se mer positiva saker nu med att vara en känslomänniska - jag kan jobba med det nu, jag kan skriva, jag kan skratta åt det också.”
Sarahs låtar är väldigt känslosamma och i texterna är hon ofta den i relationen som verkar känna mer. Att känna allt på en gång och väldigt intensivt är något jag verkligen känner igen mig i, något som kanske ofta ses ner på av samhället, men som ju egentligen är väldigt fint. Vi pratar om hur det är att vara en person som känner väldigt mycket och hur det påverkar hennes musik.
- Jag ser upp till människor som inte överanalyserar saker - jag tycker det är mycket coolare att vara en person som typ är nöjd och typ är såhär tråkig och grå - det kan jag tycka är något som alla borde sträva efter. Om man är en person som känner väldigt mycket - har jag iallafall börjat känna nu när jag är äldre att det blir väldigt självcentrerat - blir det lätt att man tror att universum handlar om en själv. Det blir väldigt mycket såhär “det här är filmen om mitt liv” - det kan ju bli jättetröttsamt, för en själv och för den man är med. Sen är jag inte så jämt, men det är klart att jag ibland önskar att man kanske var lite mer - jag vet inte, bara lite rak i sinnet liksom, men man är ju mycket upp och ner. Men så är ju typ nästan alla kreativa människor, oftast. Jag har väl börjat se mer positiva saker nu med att vara en känslomänniska - jag kan jobba med det nu, jag kan skriva, jag kan skratta åt det också.
Foto: Emma Reijonen
Hur vågar man satsa och verkligen ta steget ut i den bransch man vill vara i?
- För mig kom det bara utav känslan av att ha lite panik av att hur tråkigt allt var. Jag började med mitt projekt när jag var 24. Så det var ändå några år efter jag gick ut skolan där när jag bara jobbade och inte gjorde någonting kreativt. Jag tror att det träffade mig ganska hårt när jag var såhär 24 25 att jag bara å gud vad ska jag göra typ, eller såhär jag vill göra nånting. Så det var inte så jättemycket att jag kände att jag har en viktig konst jag måste få folk att lyssna på - det var verkligen att jag bara jag vill göra nånting med mitt liv, typ spela musik och dricka öl och jag vet inte ta bilder till min instagram. För jag har aldrig velat gå i skolan eller du vet så, det var jättemycket att det kom av tristess liksom.
“Ingen bryr sig om vad man gör, det är ju bara du själv som bryr dig.”
När jag frågar vidare hur hon vågade föra fram sig själv och sin musik säger hon:
- Jag tror att det är jätteviktigt att inte ta det på så stort allvar för då blir det lätt att man överanalyserar det. Typ en av de första spelningarna jag gjorde då sa jag såhär “ja jag vill ha releasefest här för jag har gjort ett album” - och jag hade ju inte gjort ett album, alltså jag hade typ spelat in en låt på en PC-data och lagt upp den på Soundcloud. Jag tror att det också är bra att tänka att ingen bryr sig om vad man gör, det är ju bara du själv som bryr dig. Och det kan ju vara lite sorgligt också, men det är typ så. Om man vill göra någonting kreativt så bara gör det typ utan att tänka så mycket på vad konsekvensen ska bli. Om det inte är nåt typ hemskt, alltså typ mörda nån eller nåt. *skratt*
Hur går det till då du skriver en låt?
- Det är lite olika, jag brukar alltid skriva text först så att jag har alltid väldigt mycket text i telefonen eller i mitt block och så samlar jag på mig under en ganska lång period och sen så skriver jag musik då. Om jag gör det själv eller med Kevin som jag spelar med - eller han har ju producerat mina två skivor - Kevin Andersson - så då har det varit liksom att jag kommer typ med “här är alla mina idéer” och så börjar man utifrån det.
Jag frågar henne om det finns någonting hon inte vågar skriva om, som känns för nära är hon till en början tveksam men så säger hon:
Foto: Emma Reijonen
- Ju mer jag har kunnat kalla mig själv för musiker och jobba med det desto mer har jag vågat skriva för då har det varit såhär ja fast jag är ju musiker nu. Men i början var det ju kanske jobbigt för mig att skriva en låt om min familj eller min relation med min pappa ifall det var typ bara han som lyssnade men nu är det mer “ja, men nu är jag textförfattare, så nu gör jag det här”.
Samtidigt säger Sarah att hon skriver saker hela tiden som efteråt känns pinsamma.
- Men det är väl en balansgång, att man får välja lite vad som är kul att ha kvar, det är ju roligt att vara lite pinsam också, tycker jag.
Betyder någon låt extra mycket för dig?
- Mm ja men Strangers är ju nog - min enda hit hahah - nej men den betyder jättemycket för att den gjorde jättemycket när jag släppte den i Sverige iallafall. Jag fick börja spela mycket, jag fick mitt bokningsbolag. Den ledde till grejer liksom, och det tycker jag är kul - alltså typ med musik eller med en låt eller om man gör en film eller vad som helst - att det genererar i grejer, för det var ju det jag ville hela tiden - att det skulle hända lite mer i mitt liv. Sen tycker jag typ att det är en av mina bästa låtar, jag tycker personligen om den.
Hur vet du att en låt är bra då?
- Alltså det är så svårt. Men jag tror att man brukar ba lyssna på det och ba’ “men nu känns det bra” liksom. Jag är inte jätteanalyserande liksom, utan då kanske det är mer min producent som såhär sitter och har ångest och ba’ “ska vi göra om det här “och jag är såhär “nejjj”.
Foto: Emma Reijonen
Vad inspirerar dig?
- Jag tror verkligen att jag är ett mashup av många som jag gillar - men Kevin Morby är en artist som jag tycker väldigt väldigt mycket om - men alltså såhär när folk ser mig skulle de nog aldrig tänka det - men jag var nog bara inspirerad av att han gjorde musik - alltså han körde liksom. Man är ju inspirerad av jättemycket och sen försöker man härma det men så blir det alltid typ fulare på en själv och så blir det en egen grej. Så kan man typ säga såhär “men det var så här det skulle se ut”.
Har du något drömsamarbete? Och vem är moonstown som du gjort en låt med för evigheter sen (2016)?
- Det tar så mycket att samarbeta med mig själv - jo men det finns väl massa som man säkert skulle tacka ja till. Men aa okej om jag får välja fritt - kanske typ Angel Olsen eller Sharon Van Etten eller nåt sånt där - det hade varit roligt.
- Det var typ en jättesnygg kille som ba’ “Vill du vara med i min låt?” jag ba’ “jaa” - det gjorde jag nog bara för att han frågade, och var snygg.
Nu känns ju Sarah Klang väldigt cool med sina otroliga scenkläder, sin änglalika röst och ett kompisgäng som alltid verkar finnas där. Men vem var hon i skolan?
- Nej men jag var inte cool i skolan. Alltså jag flyttade jätte jättemycket så jag bytte skola hela tiden så jag tror såhär, då lär man sig att vara social iallafall så man slipper vara ensam, så det har jag nog aldrig varit liksom. Jag tyckte det var svinjobbigt att gå i skolan alltså jag var jätteängslig - typ hela ens identitet, bara såhär vem man är, vad man ska ha på sig, man typ hatar sin kropp - jag tyckte liksom inte om mig själv så himla mycket när jag var yngre - jag tycker typ det är skönt att bli äldre, jag ser liksom fram emot att bli 30 liksom. Jag har inte haft åldersnoja på det sättet, jag känner att allt blir så mycket bättre ju äldre man blir. Man blir bara snällare mot sig själv, och det är väldigt skönt - jag tror att jag var ganska såhär ängslig typ och tänkte mycket på vad andra tycker och så, när jag var tonåring iallafall.
Sarah sköter allt kring musiken tillsammans med kompisar - t.ex. omslaget till Creamy Blue har hennes kompis Moa Romanova målat.
- De som jag också samarbetar med nu och sånt, dem träffade jag när jag var 22 typ. Det tror jag är ganska skönt att veta för jag trodde typ att mitt liv var settled när jag var 19. Jag ba “okej nu ska jag jobba på restaurang och göra det här och det här är de jag kommer känna i mitt liv”. Min jobbigaste period och typ jättemånga jag känners var typ efter gymnasiet - alltså man fick panik för man ba’ “å herregud det är bara det här” och fick sån jävla ångest. Men vi har så jävla mycket möjligheter också där vi bor i världen och vilka vi är. Det är väl ett icke-problem egentligen men det blir typ ett problem för jag var så här vad ska jag läsa, man kan ju i princip läsa vad man vill. Man är kanske inte så driven, man får bara en överhängande ångest för att allt ser fett ut på typ instagram och man bara å herregud.
Sarah gjorde ingenting kreativt ett tag efter skolan, utan jobbade mest.
- Men det gav ju också någonting, tror jag, typ såhär livserfarenhet. Men jag tror inte man ska känna stress om man inte gör nåt.
Vi pratar vidare om hur sjukt det är att många stora är så unga i USA, att det är en helt annan värld, och inte går att jämföra.
- Om man vill göra någonting - så gör det. Typ allt man gör brukar generera i nånting kul, säger Sarah.
Foto: Elvira Niemi
Foto: Elvira Niemi
Jag frågar Sarah om hon brukar läsa vad folk skriver och hon svarar:
- Jag googlar mig själv varje dag, det är verkligen det sämsta man kan göra.
Hur reagerar du om någon kritiserar dig då?
- Ja då gråter jag hela dagen och känner mig ful och vill typ aldrig mer spela - men det är så. Det är så konstigt för om jag läser en recension på mitt album så kan jag läsa fem bra recensioner och en där det står “jaa och så var det några låtar som kanske hade behövt en lite mer push” och man ba’ “jaha, nu slutar jag göra musik” - jag är väldigt kränkt och ett lätt offer för det.
Så du har inga tips på hur man ska hantera det då?
- Om det står grejer om dig på internet det är väl klart att man vill läsa det då, det är ju inte som att jag är så här inte nyfiken för det har ju aldrig stått grejer om mig där innan. Nej, jag har inga bra tips.
Man bara … måste fortsätta ändå.
- Ja, det är klart man ska fortsätta ändå. Och ibland kan man ju skratta åt det - men, det beror liksom på hur man mår. Om man mår jättedåligt och har en tråkig period och typ inte gör så mycket och är bara hemma, då är det inte superbra att gå tillbaka och läsa en dålig recension, då blir det verklighet igen. Och recensioner överlag är ju skitkonstiga för att det är en persons åsikt. Men det blir ju bara en persons åsikt på en ganska stor medieplattform. Och jag har ju varit på konserter som jag tyckt varit så jävla bra verkligen och ba’ “fan vad kul det här var” för att jag är ett fan och så har jag läst recensionen efteråt och så är det en total sågning. Då blir jag lite så här “Men jag har ju kul, vad gjorde du den här spelningen? Du kanske bara inte har samma känsla kring den här artisten”.
För tillfället är Sarah Klang på miniturné igen efter att ha pausat lite med Grammisgala efter Tavastia. Sex it up spring tour kommer ännu till Austin, London, Manchester och Leeds i vår. Ni kan följa henne på instagram @sarahklang och lyssna på hennes senaste skiva här bredvid.
Tusen tack Sarah för en fin intervju och en fantastisk spelning! Hoppas du kommer tillbaka till Finland snart <3
