undret: “Det här projektet har varit så jävla kul hela vägen”
undret uppstod under coronavåren 2020, men varken Christoffer Ling eller Benjamin Johansson är några nykomlingar på Sveriges musikscen. undret blev någonting lätt och roligt mitt i isoleringen, och efter sju sessions var debut-EP:n Första Undret klar, som släpptes igår. Elvira Niemi har pratat med duon - om favoritmoment i skapandeprocessen, varför de gör musik och att gå på magkänsla.
Christoffer Ling har en bakgrund inom hårdrock och släpper numera retrodoftande musik under aliaset Pikes, medan Benjamin Johansson länge varit aktiv inom kollektivet NEIKED och nu också släpper musik som Franklin. Båda har länge skrivit musik för andra artister, och är verkligen inga nykomlingar på Sveriges musikscen. Christoffer och Benjamin träffades för första gången på Musikmakarna, där de också skrev en låt tillsammans, “en riktigt dålig låt” enligt Benjamin.
- Det var riktigt jobbigt, säger han och förklarar:
- Som med många gånger på Musikmakarna så kom en skivbolagasmänniska och sa: “Rihanna vill ha nästa houselåt. Det ska va house, det ska vara hit” och så säger de alltid “det ska vara 2022 - det ska vara nästa år”. Då gjorde vi en sån låt, som var helt fruktansvärt dålig. Som var en jättejättedålig kopia på någon av hennes gamla låtar.
- Så blev vi jättesågade, berättar Christoffer. Vi tänkte inte året framåt, helt enkelt, så då lärde vi oss det, det ska man göra.
- Det ska man göra, upprepar Benjamin lite småironiskt och skrattar.
Men under pandemins år 2020 började de plötsligt skriva musik ihop igen. Benjamin hade skrivit en refräng en sommar som de skrev vidare på, men så blev det inte mer med det - inte förrän Benjamin skickade låten till Christoffer och skrev “Vi borde ju bara starta ett band”. Sju sessions tog det, och det första undret var fött.
Vilka är undret?
Namn: Christoffer Ling och Benjamin Johansson
Gör: Är artister
Älskar: B: laktosfri blåbärsglass, det är det som jag förtär mest i världen C: Jag rökte en cigarr när jag fyllde trettio, och jag måste ju säga att i en annan tid, så hade jag rökt cigarrer, men jag kommer inte att börja röka cigarrer. B: Men du älskar cigarrer. C: Älskar jag verkligen cigarrer? Men jag älskar ju syntar, en riktig materialist alltså.
Hatar: B: Lök C: Jag hatar stolthet, det är en käpp i hjulet på många sätt - för en själv och för andra.
Förebilder: B: Floom C: Peter Gabriel
undrets musik beskrivs som “Swedish House Mafia möter Uno Svenningson” - och det är verkligen inte långt ifrån sanningen. Det är elektroniskt och proddat, samtidigt som texterna är ärliga, klassiska kärlekstexter som skulle passa vilken singer-songwriter som helst. Det första jag märker när jag lyssnar är just texten, för så blir det ofta när det gäller just svensk musik - det går inte att inte lyssna på vad som sjungs. Men när jag lyssnar bortom orden så märker jag att om texten skulle vara på engelska skulle jag verkligen inte tänka två gånger ifall någon sa att jag lyssnade på just Swedish House Mafia. Det här skapar en väldigt intressant mix, som jag nog aldrig stött på förut - att blanda svensk pop med house, går det faktiskt? Jo men tydligen, och det blir - ursäkta min franska - jävligt snyggt.
Jag träffar Christoffer och Benjamin en måndag, efter att ha kommit hem från min första dag som barnvakt. Jag har sovit dåligt, inte ätit på ett tag och inte hunnit förbereda så mycket, eftersom intervjun blev bestämd samma dag. Benjamin och Christoffer sitter i studion och har repat inför en poddinspelning de ska göra inför släppet, och jag märker direkt att jag inte behöver oroa mig. Killarna skrattar och skämtar och lyfter verkligen upp varandra, 45 minuter försvinner i ett huj.
Hur känns undret annorlunda mot vad ni gjort förut?
Christoffer: Ens eget projekt kan bli så laddat, det kan bli så tungt. Det förutsätter att man ska lägga ner hela sin själ och sitt privatliv, det blir lätt väldigt mentalt utmattande. Men det här projektet har varit så jävla kul hela vägen - vi har slängt en låt, och då var vi båda så här “nä, den här känns det som att vi skiter i”.
Benjamin: Det är verkligen en perfekt beskrivning. Det är så himla lätt att tappa sig själv i sitt egna, för man har också en känsla av att alla tittar på en så sjukt hårt, även om inte alla gör det så känns det som det, så därför blir det så sjukt mycket större med alla grejer som man skriver och skapar till sig själv för att det är såhär det här ska representera mig, det här är hela mig, ta det.
C: Men jag tyckte det var jobbigare på något sätt att visa det här, för att det var på svenska.
B: Jag tror att det bara är någon slags gammal idiotregel om att svensk pop inte skulle vara cool.
C: Jaa, kanske, eller så är det mer att bara att det känns mer personligt för att det är ens modersmål.
B: Jag tyckte det var svårt först, eller det var bara en idé som jag hela tiden hade i huvudet för att det är så många i branschen, som vi har varit i massa år nu, som bara hela tiden är såhär “USA - det är det enda som betyder något”, och om tillräckligt många säger att USA är det enda som betyder någonting, så är det ju det man tänker, även undermedvetet.
Christoffer poängterar dock att en stor del av deras umgängeskrets utgörs av låtskrivare, och för dem är det faktiskt i USA pengarna finns - att stå på scen själv blir en helt annan sak.
- Men det är ju klart man blir klimatskadad, säger Christoffer och Benjamin fortsätter berätta om undret:
- Men det är det som har varit så skönt med det här projektet också, att bara inse att det är så himla skitsamma, allt handlar verkligen bara om magkänsla, allt. När man skapar, när man släpper, när man sitter och skriver låten, hur känns det? Är det najs, då är det najs, liksom.
- Från att övertänka till att inte tänka alls, det är det som är målet, säger Christoffer.
Överlag har arbetet med undret varit “förlösande” - allt har gått lätt och varit kul. Ingen av dem har skrivit mycket på svenska tidigare, så att plötsligt skriva låt efter låt var ett stort hopp, men allt har bara klickat på plats. Benjamin och Christoffers olika musikbakgrunder har bara varit till nytta, och de hittade genast sitt gemensamma sound.
- Det vi har gemensamt är nog nån slags outtömlig kärlek för att skapa, det är väl det vi möts i. Jag tror att det är därför jag tycker det är så jävla fett och jag tycker att det blir så bra för att det är två helt olika världar, två helt olika uppväxter, musikmässigt, förklarar Benjamin.
Christoffer har spelat trombon, för att sedan lämna klaviaturerna för hårdrocken när han var tolv, medan Benjamin spelade i band och DJ:ade och bara såg låtskrivandet som något som måste göras för att han skulle få göra det han verkligen älskade - att stå på scen. Det är först senare som både Christoffer och Benjamin hittade kärleken till själva musikskapandet, också.
Varför vill ni göra musik?
C: Det enda svaret jag kommer på är så pretentiöst, men det går inte riktigt att inte göra musik, när det dyker upp grejer i huvudet och när man väl fått taste av den där känslan att det känns så jävla bra i magen.
B: Det är verkligen att det inte riktigt finns något annat man kan göra, allt annat jag har gjort och provat, med utbildningar och jobb och sådär, allt har alltid haft ett bäst före-datum. Man har känt väldigt snabbt att det här håller liksom inte, och så ramlar man alltid tillbaka till musiken och den otroligt otrygga tryggheten som den ger en i skapandet. Man måste göra det.
Benjamin och Chirstoffer har gjort allt själva på EP:n - förutom en trumpet som hörs på Tillbaka. Jag frågar dem vilken del de gillar mest och Benjamins svar kommer genast:
- Det är alltid när man har skrivit klart allting, man har spelat in allting, man har producerat upp allting och så ska man bara göra det absolut sista finliret, det är verkligen det proddigaste och det nördigaste när man sitter och detaljskriver delays, man gör stämmor med delays - helt enkelt leket, de sista tre timmarna, det är min absoluta favoritdel.
- Jag är så glad att det är din favoritdel. Jag tror mer det är när man har en jätterough idé och sen så har det ju varit några gånger då vi bara stått och fuldansat i studion och då vet man ju ändå att det kommer bli nåt. Sen är vi ju båda så pass rutinerade att vi kan höra hur det kommer låta när vi har finpillat i tre timmar. Det är nog min favorit, för då vet jag att vi har jobbat klart, säger Christoffer och skrattar.
- Det är faktiskt en otrolig stund också, faktiskt. När typ allting är skrivet och man hör att om en vecka kommer det här låta så fruktansvärt bra.
Benjamin utgår oftast från sig själv i sina texter, men medger att han också skriver om personer i sin närhet och deras liv - det finns till exempel flera låtar om Christoffer, säger han. Christoffer skriver däremot alltid utgående från sig själv.
- Jag är på tok för narcissistisk, jag skriver bara om mig själv. Förhållandeproblematik och sånt där. Även om man börjar och försöker att inte skriva om det, så slutar det alltid med att man skriver om det, berättar han.
- Ja, alltid, kommenterar Benjamin.
- Det tar ju upp så mycket av ens egen tankekraft, säger Christoffer.
Men på Första Undret är alla texter personliga. De brukar börja med en refräng och att humma i tjugo minuter - sen skriver de varsin vers. Benjamin poängterar att deras textförfattande också skiljer sig väldigt mycket, att det kanske blir mer levande därför. Jag frågar dem hur de ändå gör låtarna till sina gemensamma, och Benjamin säger att någon ändå alltid börjar, och kanske har en idé från innan.
- Det fina med musik är ju att även om det inte alls handlar om det, så kan folk oftast applicera det på sig själva. Jag kommer ihåg att jag med mitt gamla projekt skrev en låt som handlade om ångest och hur ångesten kommer tillbaka, och då var det så många som skrev och tyckte att det var världens finaste kärlekstext. Jag hade ju inte skrivit hen eller her eller him, men folk tar ju och sätter ihop. Och det är väl så våra verser fungerat också. Jag har aldrig låtsas leta mig in i någon annans upplevelser, berättar Christoffer.
Det är ju exakt så det är med musik - en välskriven text säger precis så mycket att den säger något, och är personlig för artisten, men också så lite att många faktiskt också kan relatera till den.
Vilken är er favoritlåt på EP:n?
C: Jag tror det är Elektricitet, den är nog mest jag, mest i min smak.
B: Jag gillar verkligen Ikväll Igen, jag tycker den är sjukt fet. Både ur ett skriv- men också ur ett produktionsperspektiv så tycker jag den är sjukt cool liksom. Jag gillar också verkligen Gör vad fan du vill, jag tycker den är ett härligt fuck you till allt.
Att det blev just svenska texter den här gången var mest en slump - den där refrängen Benjamin hade råkade vara på svenska och sedan fortsatte de bara. Till Benjamins svenska favoriter hör Veronica Maggios äldre album, “det var det jag lyssnade på mycket när jag var yngre, jag tror det är därför det blir så himla hårt”, medan Christoffer tror att han mest har påverkats av artister från sin barndom, som Peter LeMarc och Mauro Scocco.
I och med att det första släppet heter Första Undret planerar undret att släppa åtminstone sex EP:s eller plattor till, i och med att det finns sju världsunder. Den sjunde låten de skrev var klubbigare än låtarna på Första Undret, så duon frågade sig ifall den faktiskt passar på EP:n och kom fram till att den inte gör det - så den fick bli startskottet till EP nummer två.
- Även det - helt naturligt! Vi bara sitter här, skämtar Christoffer.
- Vi gör inte så mycket, säger Benjamin och skrattar.
Den andra EP:n är nästan helt klar och redo för släpp, på den kommer vi få se ett mer elektroniskt sound. För tillfället har inte duon några livegig inplanerade, men de längtar verkligen efter att få stå på scen igen.
- Gud vad man vill ut och spela, säger Benjamin.
- Ja, nästa sommar satsar vi fullt på det, säger Christoffer.
De har dock redan släppt några livesets från studion, och fler är på kommande.
När jag frågar dem om förebilder nämner Benjamin Floon, som släppte en platta för några år sedan, då Benjamin var ganska deprimerad.
- Hela den plattan omstartade på något sätt hela mitt musikskapande och höll mig uppe ovanför ytan under hela den låga, låga tiden. Genom den plattan löste sig allting. Så fort ett mörker kom så satte jag bara i lurarna, satte på pisshög volym och satt och lyssnade igenom halva plattan och då hade jag kommit ner igen och kunde fortsätta leva mitt liv, liksom.
Kanske sparkar jag in en öppen dörr, men: Musik är verkligen fantastiskt, hur det kan hjälpa en bara genom att finnas där. Många är gångerna då också min ångestkänsla dämpats då jag lyssnat på musik som gör mig trygg. Ibland träffar det bara precis rätt.
Tillslut vill undret hälsa:
- Följ oss på Spotify! Det är ingen som säger det, men det gör alla YouTubers, så vi vill ta tillbaka att det ska fan artister också kunna säga - följ oss på Spotify och sociala medier, för att det hjälper ju faktiskt, säger Christoffer.
- Det hjälper helt absurt mycket, speciellt på Spotify, redan om man får en like där - det hjälper så sjukt mycket, tillägger Benjamin.
Första Undret ute nu
