Recension: Trion – Johanna Hedman
Aurora Holm har läst Trion av Johanna Hedman. Där möter vi Thora, Hugo och August som tillsammans upplever Stockholm, går på fester och reser till Paris. Aurora älskar språket, dialogerna och metaforerna men saknar ibland känslan.
“Hur kunde något som var så stort komprimeras till ett ingenting, till ett främlingskap.”
Nästan omärkligt händer det. Thora, som till en början är skeptiskt inställd till Hugo (det är hon i och för sig till det mesta), öppnar sig så småningom och snart är Hugo, Thora och August Trion. Thora fungerar som en slags spindel i nätet i det som ska komma att bli en Trio. Hugo bor hemma hos Thoras föräldrar under studietiden, och August känner i sin tur Thora sedan barndomen. De har också varit ihop tidigare, men är det inte längre. Vi får följa med Trion genom ett melankoliskt Stockholm, där Hugo sakta övergår från att känna att han betraktar något han inte får betrakta när han ser på dem, till att Thora benämner gruppen som ett vi.
“Inget speciellt hände den dagen, förutom att jag förstod att jag älskade dem.”
Istället utvecklar sig relationen, jag vill inte kalla den ett triangeldrama, för trots att relationen skaver känns den många gånger också frustrerande friktionsfri. I Johanna Hedmans Trion (Norstedts 2021) skildras inte de stora känslor som den unga kärleken många gånger ger upphov till. Istället mullrar de någonstans långt under ytan.
Romanen utspelar sig i tre delar: ett nu, ett då, och det som hände däremellan. Dået är det vi får mest inblick i och den främsta studien i relationer: hur påverkar våra val oss, våra liv och vilka vi blir? Vi får följa med trion växelvis genom Thora och Hugo. Romanen innehåller därmed tre av mina favoritingredienser för en lyckad läsupplevelse: jag-perspektiv, Stockholmsskildring och fram-och-tillbaka-relationer. Ett välbekant koncept kan tyckas, men Trion är ett otroligt skickligt hantverk och Hedman guidar oss med varsam hand genom diverse våningar, sunkbarer och akademiska rum såsom Kungliga biblioteket, riksdagsbiblioteket och universitetet, hela tiden med en rasande känsla av att man läser sig mot trions oundvikliga slut. Hedman skippar tidsmarkörerna och namedroppingen, vilket tycks leda till att varje läsare tycks ha sin egen uppfattning om när romanen utspelar sig. Jag vill tro att det gör att Trion kommer att hänga med länge, länge.
För när jag väl börjar uppskatta den lågintensiva stämningen och rytmen i Trion, landar jag också i läsupplevelsen. Ändå kan jag inte låta bli att sakna Augusts perspektiv. Är de verkligen en trio? Tillsammans tar de sig till både Paris och Berlin, de går på fester, dejtar andra och varandra, pluggar och jobbar, men oavsett vad som händer är det de tre. Ibland.
Och plötsligt ger de upp, trion. Och jag förstår inte riktigt varför. För visst skaver det, ibland rejält. Men karaktärernas förmodade vånda går mig förbi – om den ens finns där? Romanen står på tre ben. Den är mystisk, välskriven och välkomponerad. Jag hinner inte tröttna, men de stora känslorna jag hade hoppats på försvinner i den makliga takten. Och Hedmans språk, folkets vattendelare, håller jag som fantastiskt. Varje rad är uttänkt, dialogen trovärdig och metaforerna lekande. Jag tänker till exempel på en trenchcoat som leker i vinden som ett barn, eller en trappa i Paris vars vindhet beskrivs fungera för att skaka av sig alla som går i den.
“Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla något slags självrespekt.”
Kanske är det just så lätt och så svårt ibland, att vara tillsammans. Kanske behöver man inte välja. Kanske är också det just ett val.
