Recension: Dödsängel - Axel Burénius
Cornelia Lelinge har recenserat Axel Burénius debutroman. En bok som handlar om livet och döden.
Tre unga människor har dött. Ivar Järve körde lastbilen som orsakade deras död. Olyckan utanför Bollnäs tog tre liv och lämnade det fjärde med en inre strid av skuld och medlidande, det är kring detta som Axel Burénius debutroman Dödsängel (Wahlström & Widstrand 2021) centrerar.
Romanen inleds med en primärrapport av dödsfallen, därefter följer ett kort kapitel som metodiskt lockar oss in till kommande del. Vi får i detta kapitel följa ett narrativ som utspelar sig tolv år efter olyckan och som tillhör en anhörig vars bror var en av de avlidna. Minnena av en person som inte längre finns och minnen som berättar om det meningsfulla i det annars triviala, brer ut sig över sidorna och lämnar en tystnad efter sig. Ivar Järve, förövaren, är i denna historia en yta, med ett djup vi ännu inte är medvetna om.
Del tre av romanen som ägs helt utav Ivar, är en manisk monolog som inte söker sympati, men febrilt söker efter svar. Här skildras den fysiska och psykiska processen Ivar går igenom kvällen och natten efter olyckan. I denna historia är han inte bara förövare, utan offer också. Ivar kommer till insikten om att han förändrats, att den person han var innan olyckan inte finns mer, och att den kropp han lever i inte längre tillhör honom. Han beskriver den som redan död. Men tre unga killar har dött, och det är oföränderligt. Det förflutna och framtida integreras med det samtida. Vilka var killarna som dog? Vilka liv levde de innan de dog? Vad för liv ska han leva nu? Ivar konverserar med sig själv, bearbetar och för berättelsen framåt utan navigering eller destination.
Dödsängel byggs upp av fragmentariska tillbakablickar och framåtblickar. Den ger ett nytt perspektiv på livets kanske mest begrundade fråga, nämligen döden. Men är det egentligen livet eller döden som står i förgrunden? Romanen inbjuder till egna reflektioner och genom berättelsens gång blir de stora existentiella frågorna även mig väldigt nära, och genast känns allt mycket verkligt och konkret. Det är ingen roman för den som söker eskapism, utan en inblick i en av livets mest mörka vrår.
Att döden är den enda konstanten fastställs, men sedan är det livet och livet i relation till döden. Dödsängel vittnar om den sköra tråd till gräns mellan liv och död på ett avskalat sätt. Det är en till stor del upprepande och monoton berättelse, däremot känner jag inte att det blir tråkigt eller alltför enformigt. Istället illustrerar Burénius genom denna repetitiva monolog den ångestfyllda mentala plats Ivar befinner sig på efter olyckan på ett autentiskt sätt som når ut till läsaren. Flyktiga tankar och nya insikter fyller sida efter sida tills det inte finns några fler kvar. Man skulle kunna tro att det bara är en sorglig och tung läsning, men det tycker jag inte det är. Det hinner det inte bli. Berättelsen är i ständig rörelse och fördjupar sig därmed heller inte på ett sätt som når mig på ett inre känslomässigt plan. Sättet som karaktärerna är uppbyggda på utelämnar information och bygger istället på ovissheten kring dem. Det skapar en trovärdig effekt just i detta sammanhang då karaktärerna var främlingar för varandra, men ger samtidigt inte mig tillräckligt för att kunna bli så emotionellt berörd som jag hade kunnat bli av att läsa om döden så här nära inpå. Det blir i sin helhet en originell läsupplevelse som kommer med nya tänkvärda synvinklar på det vi annars kanske inte stannar upp och begrundar över, såsom Dödsängel gör.
