Novell: Det är bara att tro
Illustration: Inka Ásgeirsdóttir
I den första texten under månadens motiv skräck skriver Oliver Wiklund om en oskyldig bus eller godis-tur som får ett abrupt slut.
I fem timmar satt vi i bilen. Jag andades ut på bildörrens fönster och ritade hjärtan i imman med ena fingret. Min lillasyster satt i framsätet och bläddrade i en Kalle Anka tidning. Mamma lyssnade på ljudbok samtidigt som hon styrde bilen genom de ändlösa kurvorna. Korset som hängde i en guldkedja från backspegeln svajade våldsamt i takt med de skarpa svängarna. Utanför passerade en skog som nästan lyste av höstens färger. Tittade man snabbt såg det ut som om trädens glesa kronor stod i lågor. Bilresan kändes efter ett tag som en evighet. Rumpan började säga ifrån och en svag känsla av illamående började lägga sig över mitt huvud.
– Jag hoppas de har städat ur stugan så inte jag behöver göra det, sa mamma medan hon sänkte volymen på stereon.
– Det tror jag nog att de har gjort, svarade jag.
– Men man vet aldrig, Elin.
Hon slängde en blick på mig i backspegeln.
– Man kan inte alltid lita på andra människor.
Jag svarade inte. Ibland är det bäst att bara låta det vara när det kommer till mamma. Hennes åsikter är som huggna i sten, och kan inte motsägas. Bara någon vecka innan hade jag förklarat för henne att jag inte längre är troende. Hennes ansikte hade skiftat till en rödrosa nyans och ögonen verkade vilja hoppa ur skallen. Jag försökte föra fram mina funderingar till henne på ett vänskapligt sätt utan att trampa på några fler tår, men det var som att prata med en vägg. När jag var färdig predikade hon som om vi stod i kyrkan, samtidigt som hon tog min hand så hårt som för att hindra djävulen från att dra mig ner i de eviga eldarna. I bilen låg mammas blick kvar på mig i backspegeln.
Stugan mamma hade hyrt över höstlovet låg längst ner, i slutet av en lång grusväg. Det var ett litet trähus, med ett ihopslaget kök och vardagsrum, ett loft där jag och min syster skulle sova, ett mindre rum längst bak som mamma tog. Bakom huset reste sig skogen. Det var tätt mellan träden. Vi kom fram vid femtiden på eftermiddagen och då fick det stundande mörkret skogen att se ut som en svart ogenomtränglig vägg. Mamma klagade på ett tunt lager av damm som ägarna hade lämnat efter sig. Strök långfingret över listerna och fönsterkarmarna.
– Vad var det jag sa, sa hon till mig och höll upp fingret framför sig.
Jag sa inget.
– Bor det andra människor här? frågade min syster medan hon tittade ut genom fönstret i köket. Det gick knappt att se ut. Det gick nästan bara att se våra egna spegelbilder och skenet från ljuset. Men gick man närmre glaset gick det att urskilja de få husen som också låg intill grusvägen.
– Ja, svarade jag. De bor i de andra husen.
– Men det är så mörkt, sa hon.
Jag nickade. Det var mörkt. Ovanligt mörkt. Fönsterna gapade tomma.
– De kanske är iväg någonstans, föreslog mamma från köket.
– Men jag ville ju gå på bus eller godis, sa min syster.
Hon putade med läppen, blicken föll.
– Ni kan ju alltid gå och knacka på. De kanske är där. Men det får ni göra efter middagen. Det gjorde min syster en aning gladare.
Efter bordsbön, och en tyst middag med ett tänt ljus framför oss bytte min syster om till sin utklädnad. Hon kom ut från badrummet iförd mörka kläder och en grön mask dragen över huvudet som skulle likna Frankensteins monster.
– Men så bra! sa mamma glatt och klappade ihop handflatorna.
– Den luktar konstigt, sa min syster bara.
Jag skrattade och tog hennes hand.
– Kom nu såg går vi.
– Vänta, Elin, sa mamma innan vi hann ut ur dörren.
– Jag är glad att du iallafall är med under bordsbönen.
Jag ryckte nonchalant på axlarna.
– Ja, det gör inte mig så mycket. Det är bara att jag inte tror på innehållet. Det är bara ord för mig.
Mamma spärrade upp ögonen.
– BARA ORD!?
Hon tog ett djupt andetag, fattade kontroll över sina känslor igen.
– Elin, du måste ge det tid. Bara du verkligen tror så kommer du få se allt det vackra. Det är bara att tro.
Jag svarade inte, orkade inte tjafsa igen. Vanja stod otåligt och väntade utanför stugan, med armarna om kroppen.
– Kom nu! skrek hon. Jag steg ut utan att ge mamma en blick.
Mörkret låg dunkelt framför oss, och det luktade svagt av löv och frisk luft. Vinden drog genom trädens kronor och rasslade i löven vilket framkallade ett obehagligt ljud. Grannhusen stod döda framför oss, som skelett i mörkret.
– Vi kan börja med det närmaste huset, sa jag och pekade mot en röd liten stuga som stod tvärs över vägen.
Hon nickade, och sa sedan:
– Varför är mamma arg på dig?
– Hon förstår mig inte bara. Vi tycker lite olika.
– Om vadå?
– Vi tror på olika saker. Så nu är vi framme, ska du knacka på?
Jag ville byta samtalsämne snabbt.
Vanja klev upp på bron, la tre hårda knackningar på dörren. Jag lyssnade efter steg bakom dörren, men hörde inget. Vanja knackade igen. Det verkade dött där inne. Men precis när jag var på väg att ta Vanja därifrån gled dörren sakta upp. I mörkret i den smala springan syntes ett ansikte. Rynkigt och trött. Jag la en beskyddande hand på Vanjas axel.
– Bus eller godis! sa Vanja med ett leende.
Dörren gled upp, och i månljuset uppenbarade sig en äldre dam. Håret var tjockt och reste sig högt ovanför hennes huvud. På kroppen hade hon en luftig blus och ett par jeans. Hon såg mer ungdomlig ut än hon först verkat i mörkret.
– Åh, jag trodde att det var någon annan. Hennes ögon gick frenetiskt från sida till sida, som om hon sökte efter något i mörkret bakom oss.
– Men kom in, kom in. Ni ska få se något.
– Vänta, försökte jag men innan jag hann protestera något mer drog hon in oss i hallen. Det luktade av matos och hårspray.
– Kom med in till vardagsrummet.
Vi tog artigt av oss skorna. Jag höll en stadig hand på min systers axlar. Var fortfarande lite på min vakt. Vardagsrummet var litet, fanns endast plats för en tresitsig soffa och ett litet soffbord. Tre stora fönster vette ut mot vägen utanför, jag kunde se vår stuga, och mamma som gick runt i det upplysta fönstret. I mörkret stod det ut som en ensam stjärna på natthimlen.
– Ni ska få se något häftigt.
Kvinnan gick fram till ett av fönstren, tittade ut på samma sätt hon hade gjort bakom oss. Det var något hon letade efter.
– Varför har ni det så mörkt? frågade Vanja.
– Jo, förstår du flicka lilla. Det är så att vi ska kunna se honom när han kommer. Har vi lamporna på är det svårt att se ut, då blir det becksvart.
Honom? Vem skulle komma?
– Vem är det ni ska se? fortsatte Vanja.
Kvinnan gick fram till oss. Jag höll hårt i Vanjas hand.
– Han kommer varje år. Nerifrån fjället. Där gömmer han sig tills hösten kommer. Fjällgubben. Jag kände nackhåren resa sig. Det kröp obehagligt i benen, som om ett gäng insekter vandrade upp och ner. Jag ville därifrån.
– Han svävar över marken, ner till byn, och svävar mellan husen. Ibland kikar han in, bara för att hålla koll. Vänta.
Hon stannade upp, vände sig mot fönstren igen.
– DÄR! skrek hon och pekade ut mot vägen. Ser ni!? Jag gick närmre fönstret, försökte fokusera, men allt jag såg var en ödslig väg och träd som svajade i vinden. Då började Vanja skrika. Jag har aldrig hört henne skrika så högt, eller så mycket. Det lät som om någon hade stuckit kniven i hennes rygg. Hon gömde sig bakom mig, skrek in i min rygg.
– Ta bort den! skrek hon.
– Vanja? Vad händer? Jag tittade mot fönstren. Jag såg fortfarande ingenting.
– Det är inget att vara rädd för, sa kvinnan. Han vill bara titta till oss. Han håller koll på oss, du vet. Från fjälltoppen.
– Nu kommer han närmre, fortsätter hon.
Att inte kunna se vad de såg satte igång paniken i mig.
– Vad är det? Jag ser inget! skrek jag åt kvinnan.
– Du måste tro, flicka. Det är bara att tro så får du se. Tro. De ser ju den. Två personer. Då måste ju den finnas.
Jag slöt mina ögon.
– Hör ni? frågade kvinnan.
Jag hörde. Det lät som tyg som släpades mot grus. Det lät som en svag utandning. Jag öppnade ögonen igen. Där, precis på vägen, svävade något. Den var minst fyra meter hög, i höjd med träden på sidan av vägen. Jag kunde se konturerna av en man, ett kalt huvud, en lång kappa som nådde ner till gruset. På sidorna hängde långa armar slöa. Fingrarna sträckte ut sig som grenar. Hjärtat bankade hårdare. Jag kunde inte se hans ansikte. Det var för mörkt.
– Nu kommer han, sa kvinnan.
Vanja skrek. Jag tog tag i hennes arm, höll ett hårt grepp.
– Vanja, vi måste gå, sa jag bestämt.
Men hon lyssnade inte.
– Vanja, upprepade jag.
Jag kände hjärtat rusa, hur adrenalinet sköt ut i kroppen. Alla mina muskler drog ihop sig.
– Vänta, gå inte, bad kvinnan medan hon ställde sig närmre fönstret, tittade ut med stora ögon.
– Nu är han här. Han är här. Han är här.
Orden föll stressat ur hennes mun.
Utanför fönstret tornade figuren upp sig. Handen var stor som en tallrik, fingrarna långa och vita som kronljus. Han verkade böja huvudet ner mot fönstret som för att se in. Till min förskräckelse stirrade jag in i två mörka hålor där ögon borde sitta. Utan att fundera slet jag tag i min syster och drog henne mot ytterdörren. Kvinnan stod kvar vid fönstret och såg som i en djup förälskelse på varelsen där ute. Vanja skrek när jag drog henne ut på gården, medan vi sprang över parkeringen och vidare över vägen till vår stuga.
– Vad händer? skrek mamma när jag slet upp dörren och föll ihop utmattad intill matbordet. Vanja sprang fram till mamma, skrek in i hennes ben.
– Vad hände? upprepade hon.
– Det är en man där ute, sa Vanja. Fjällgubben.
– Vad pratar du om?
Mamma vände sin blick mot mig.
– Vad pratar hon om?
– Han är där, var det enda jag fick ur mig.
Mamma gick fram till fönstret, tittade ut med rynkad panna.
– Det finns inget där.
– Du måste tro mamma. Bara tro.
Hon skakade på huvudet.
– Vad pratar du om?
I ögonvrån såg jag mannens enorma kroppshydda torna upp sig intill fönstret.
– Det är bara att tro, upprepade jag igen.
