Recension: TUTTI FRUTTI - från lokalen under sushin - Markus Krunegård
“Krunegård paketerar känslan av normalitet och vardag. Av att känna att det som sker varje dag och hela tiden är det allra finaste. Att det lilla är det stora. Det stora det lilla. Det är Stockholm och Norrköping på samma gång. Det är det moderna folkhemmet, som beskrivs med hjälp av drömmar, skrapsår och turistfällor”, skriver Tora Hansson som har lyssnat på Markus Krunegårds nya album: TUTTI FRUTTI - från lokalen under sushin.
Det har gått tretton år sedan Markus Krunegård slog igenom med Jag är en vampyr (Universal Music 2008). Tretton år, sju album och en Så mycket bättre-medverkan senare är han nu åter aktuell med ett nytt album: TUTTI FRUTTI - från lokalen under sushin (Ärlige Markus/Universal Music 2021).
När jag pluggar in mina hörlurar och lyssnar på Krunegårds nya spår känns det som att hoppa rakt in i en annan människas dagbok. 91:an drar tankarna till ett bostadskvarter. Det är mitt i livet, mitt i veckan och det är att spontant försvinna in på ett Sushi-hak. Där luktar det soja och barn skriker och man vill skrika tillbaka, men hejdar sig. För man är ju ändå vuxen. Troye Sivan spelas ur brusiga högtalare inifrån restaurangköket, beblandar sig med matos och mullret från bilarna som kör förbi ute på Ringvägen. Krunegård paketerar känslan av normalitet och vardag. Av att känna att det som sker varje dag och hela tiden är det allra finaste. Att det lilla är det stora. Det stora det lilla. Det är Stockholm och Norrköping på samma gång. Det är det moderna folkhemmet, som beskrivs med hjälp av drömmar, skrapsår och turistfällor.
Även spår nummer två, Sentimental attack, skildrar ett stilla tillstånd där både upprymdhet och bekymmer ryms. Låten sätter ord på det ögonblick man befinner sig i då man plötsligt stannar upp och inser att allt det som är kul och fint och bra är det som sker just nu. Det är att tvärnita mitt på gatan, komma på att det är fredag. Det är att förstå allvaret i leken och att bli sentimental över tiden som går, medan man är mitt i den. Långt innan slutet hunnit ifatt en. Återigen är det vardagens förargelse som Krunegård, med sin genuina närvaro, lyckas besjäla. Det är kemisk ångest, solsken och regn. Det är en förnimmelse som blåser rakt in, landar mjukt under hjärtat, blir till en sentimental attack.
Den som lyssnat på Krunegårds tidigare album kommer känna sig hemma på denna platta. Han lyckas bibehålla ett genomgående tema, men utan att det för den delen blir uttjatat eller krystat. Krunegård har hittat sin genre, han blandar vemod och upprymdhet med enorm skicklighet. Albumets sista spår, Aldrig vart såhär gammal förut, smyger sig på med stråkar och det vilar en mystik mellan orden. Låten ter sig som en direkt konversation mellan Krunegård och den som lyssnar. “Vad tror du på? Har du djupa sår? Vad tror du på? Har du oxå sånt som aldrig går över?” frågar han och jag står kvar, tyst och med händerna i fickorna. Finner inga svar. Återigen är känslan synonym med att gräva i det allra innersta hos en annan människa. En dagbok eller ett öppet sår.
Bästa spår: 91:an, Sentimental Attack
