Recension: Konferensen - Mats Strandberg
“Att läsa Konferensen är en upplevelse. (…) Jag har hört de springande stegen över grusplanen, jag har känt paniken skena. Jag har något som liknar minnesbilder.” skriver Louise Buenafe Mistén om Mats Strandbergs senaste tillskott till splattergenren.
Konferensen (Norstedts 2021) av Mats Strandberg kretsar kring en dysfunktionell grupp anställda på kommunens exploateringsenhet. De anländer till en pittoresk liten stugby vid Kolarsjöns strand, där de ska ha konferens om ett stort byggprojekt som väcker starka känslor hos både bygden och personalen.
Naturligtvis ska de också fira att ha rott det hela i hamn. När de kliver ut på parkeringen är det bara en dag kvar till första spadtaget. Alkoholen flödar. Vissa i gruppen sörjer istället det som går förlorat. Naturen. Arternas mångfald. Medmänskligheten? En av bygdens bönder är en nedbruten man sedan de sålde hans jordbruksmark. Sonen skulle tagit över verksamheten.
Gruppens chef Ingela är idel positiv och ser inga problem med projektet. När markförvaltaren Nadja anar oråd och börjar gräva i vad som egentligen har hänt slår Ingela dövörat till.
”Ingen har lovat bort marken till bonden. Vi har gjort allt rätt.”
”Vi hade inte behövt ta hänsyn till honom alls, men han fick beskedet i god tid.”
Nadja försöker tillsammans med chefsassistenten Amir att stoppa projektet och rädda dem alla från en total katastrof. De hittar information och siffror som projektledaren valt att undanhålla. Ingela är å sin sida mest nervös för att det ska bli för mycket uppståndelse och klagomål under invigningen.
Ändå är det ingen av dem som anar vilken tragedi som väntar.
I buskar och snår kring stugbyn smyger nämligen någon omkring och gillrar dödliga fällor. Rättvisa ska skipas.
De anställda faller en efter en och tillvägagångssätten är makabra och obehagliga. Till stor del uppskattar jag splattergenren mer än häxor eller vampyrer. Detta skulle faktiskt kunna hända. Människor kan vara långt mer skräckinjagande än uppdiktade monster eller besvärjelser.
Att läsa Konferensen är en upplevelse. I mina recensioner nämner jag ofta läsupplevelsen, men det här är mycket större än så. Jag har varit där. Jag har hört de springande stegen över grusplanen, jag har känt paniken skena. Jag har något som liknar minnesbilder. I min läsning har jag stundtals varit minst lika stressad som de jagade karaktärerna.
Karaktärerna, ja. Det är där varje berättelse börjar.
Känner jag inte för karaktärerna blir storyn i värsta fall meningslös. Konferensen befinner sig i den andra ytterligheten av skalan. Jag känner för – och med – dem på ett sätt som gör dem till något mer än bara karaktärer. De blir personer. Individer. Jag lär känna dem, umgås med dem. Varenda detalj kring mina nya bekantskaper blir betydelsefull.
Jag sträckläser boken. Slukar den på ett par dagar. När jag inte läser längtar jag efter att få göra det. Att få träffa karaktärerna igen. Vill ju inte missa något. Vill inte upptäcka att de börjar hitta på saker utan mig.
Försättsbladet består av en karta över stugbyn. Den hjälper mig att få överblick kring var de olika personerna befinner sig – särskilt när gruppen splittras. Kartan är troligtvis en stor anledning till att boken bor kvar i mig så länge.
En annan speciell detalj är den artikel om bonden som finns i början av boken. Det är roligt att layouten så tydligt är ett tidningsurklipp, ett grepp som gärna hade fått komma tillbaka i någon form. Exempelvis kunde epilogen innehållit en nyhetssammanfattning om vad som faktiskt inträffat i stugbyn.
Lösningen på vem som är mördaren är inte det lättaste att lista ut. När svaret ändå kommer hade det gärna fått finnas en twist till – alternativt fått vara mer utdraget kring mördarens motiv. Nu blåser det snabbt förbi, blir en liten detalj. Jag ställer mig också lite frågande till valet av omslagsbild. Även om den är stilren och verkligen ger känslan av skräck och död är personen på bilden inte särskilt framträdande i berättelsen. Tidpunkten eller det sätt han mördas på är inte heller dominant i storyn.
Den som har läst Strandberg tidigare kommer att känna igen formatet, som består av många olika perspektiv, där varje karaktär har sina egna kapitel. Då och då zoomar vi ut och får en helhetsbild över platsen. Och som vanligt är platsen ödslig, långt borta från annan civilisation. Avskuren från alla möjligheter att hämta hjälp. Först blir jag nästan lite besviken. Det känns gjort. Men varför frångå ett beprövat koncept – när man istället kan förbättra det? Medan Strandbergs bok Färjan var för lång och hade alldeles för många perspektiv är Konferensen en förfinad variant, koncentrerad och putsad nästintill perfektion.
Det märks att Strandberg har gjort gedigen research. Gestaltningen kring socialt samspel och gruppdynamik är genial. Och trots ett väldigt högt antal olika perspektiv blir det aldrig rörigt. Splatterscenerna är i många fall detaljerade, vidriga och helt lysande. Jag skrattar och gråter. En gång hoppar jag faktiskt till av chock. Trodde att sådant bara händer när man ser film.
De sista hundra sidorna i Färjan kändes ganska utdragna. Efter 354 sidor är Konferensen slut och jag längtar efter mer. Läser nog om den snart igen.
