Öar av blod, små små blåmärken
Illustration: Malin Tegendal
Idag är det internationella mensdagen. Ellen Hellström Persson skriver om sjukdomarna ITP och endometrios och att vi måste prata mer om mens. (OBS om du tycker att blod, blåmärken och sjukhus är obehagligt ska du inte läsa vidare.)
Jag vaknar av Stockholmsblodsbad part 2. Blodet rinner ner för mitt ben och det har blivit stora fläckar på lakanet. Jag går upp tyst och ställer mig i duschen, vattnet blandas med blod. Men jag är van, det brukar vara såhär. Jag ställer mig i spegeln och ser att jag har fått små små röda märken mellan mina bröst, som att någon har doppat en liten pensel i färg och sedan skvätt det på mig, men jag blir inte orolig. Min mens har varit ett helvete för mig sen jag var tolv.
Jag sätter på mig mensskydd, som jag blöder igenom. Min sambo vaknar och undrar vad jag har mellan brösten, säger att det inte ser bra ut. Jag ringer 1177, de säger att jag ska till vårdcentralen. Jag bokar tid. Blodet bara rinner, genom trosorna, genom byxorna, lämnar en liten ö i soffan.
Morgonen därpå ser jag att jag har fått fler små små prickar över hela kroppen. Blåmärken. På vårdcentralen behöver jag klä av mig kläderna för en läkare, sjuksköterska och en sjuksköterskestudent. De tar blodprov efter blodprov. Studenten frågar om jag vill ha ett klistermärke när vi är klara. Jag skrattar bara.
På kvällen ringer ett nummer som jag inte känner igen, jag svarar inte. Sedan ringer min pappa, jag hör direkt att det är något som är fel. Han säger att de har ringt från akuten och att jag måste in. Lite senare ringer det en sjuksköterska till mig, hon säger att jag har låga blodplättar. Jag googlar, får fram: “5 symtom på leukemi som läkarna missar”. Blir livrädd. Gråter.
Jag sätter mig i en taxi, över Skanstullsbron. Ringer mamma, hon kommer att träffa mig där. Taxichauffören frågar om jag mår bra. Jag svarar att jag tror det.
Mamma får inte följa med in på akutmottagningen, vi ser varandra mellan glasväggarna och vinkar. Jag känner mig som ett litet barn.
Jag får komma in på akuten. Kortison. Blodprov. Får flytta till sal, men tyvärr får jag ligga i allrummet. Han som kör min säng upp dit säger, “Du kommer få den finaste utsikten på hela sjukhuset.” Jag ser ut över Årstaviken, hör bilarna.
– Behöver du något?
– Nej det är bra tack … Eller jo kanske nya kläder … Och bindor
– Jag fixar det.
Sköterskan kommer, bäddar nytt. Nya kläder: stora trosor, en stor skjorta, gråa mjukisbyxor och stora bindor.
Jag får byta rum. Eget rum. Varje morgon klockan halv sex knackar någon på min dörr.
– Godmorgon, jag ska ta blodprov på dig.
Till slut har dem stuckit mig så mycket i armen så att de måste börja sticka mig i händerna. Stora grönlila märken bildas på handryggen.
Får dropp. Droppmaskinen piper varje gång jag har armen på fel sätt. “Den är så himla överkänslig”, säger sjuksköterskan.
Hematologläkaren säger att jag har IPT (Immunologisk trombocytopen purpura). ITP orsakas av att kroppens immunförsvar angriper egna friska blodplättar och leder till en förhöjd risk för olika typer av blödningar.
Detta är förklaringen till Niagarafallen mellan mina ben.
Jag får blir utskriven, får komma hem. Taxi över Skanstullsbron igen. 70 mg kortison. 10 mg omeprazol för magen. 100 mg duroferon. Min känsliga mage ryter ifrån.
Min sambo kramar mig och viskar “Fan asså, jag är så glad att du är hemma”. Drar in hans doft och känner att allt kommer bli bra nu.
Det finns så otroligt många sjukdomar, så otroligt många sjukdomar som vi med livmoder ska få stå ut med. Men man vet så lite, så lite. Men vi har lärt att stå ut, stå ut med smärtan, blodet.
Jag går på toa. Ser ner i mina trosor. De små små öarna av blod har försvunnit, de små små blåmärkena är inte lika tydliga mer.
Tre veckor senare är det dags igen. Jag läggs in igen. Låga trombocyter. En blödning på min äggstock. Barnmorskan på gynekologmottagningen säger att jag måste sätta in en spiral, att jag kan ha endometrios.
– 80 procent av de som får spiral upplever en stor skillnad. Men sen kan man få mellanblödningar.
Alltid ska det vara något.
När jag ringer och berättar för min familj är det ingen som vet vad endometrios är. På 1177 står det att var 10:onde person som har mens har sjukdomen.
I min vänskapskrets är det minst 3 som har det. De har berättat att de har så ont att de inte vet varken ut eller in, kräkts och svimmat. Läkare som inte tagit dem seriöst.
2012 dog 27-åriga Emilia i sjukdomen. Hon fick hoppa runt inom sjukvården och träffade 32 olika läkare. Sjukdomen drabbar fler än HIV och cancer. Vad händer om vården och forskningen inte börjar intressera sig för dessa typer av sjukdomar? Hur många fler ska behöva lida? Eller dö?
Vi måste prata mer om det här, vi är inte klara.
