Teaterrecension: Jag for ner till bror
Amanda Jansson gör ett fantastiskt porträtt av Jana Kippo i teaterversionen av Jag for ner till bror. Foto: Kristofer Lonna
Karin Smirnoffs roman Jag for ner till bror har blivit pjäs i regi av Teater Västernorrland. Det är en mörk familjehistoria med missbruk, hemligheter, kärlek och svek. ”En spänning ligger i luften. Det kan när som helst tippa över, explodera”, skriver Hanna Lindberg.
Fyra vita plaststolar, två mikrofoner och en låda. Scenografin är enkel. Det är avskalat. Det behövs inte mer än så. I alla fall inte om pjäsen heter Jag for ner till bror.
Det är torsdag den 4 april och på Umeås kulturhus Väven spelas pjäsen Jag for ner till bror uppsatt av Teater Västernorrland. Det är fullsatt i publiken och viskas bland raderna. Jag vet det inte då, men under de 2,5 timmarna som följer kommer jag både att skratta, få ont i magen och nästan fälla en tår. I alla fall inombords – för det känns. Jag känner med karaktärerna och allt vad de går igenom.
Pjäsen, som bygger på Karin Smirnoffs roman med samma namn och hennes två andra böcker i triologin, Vi for upp med mor och Sen for jag hem, rör sig mellan teman som svek, missbruk, kärlek och sexuella övergrepp. Huvudkaraktären Jana Kippo, som spelas av Amanda Jansson, återvänder till barndomens fiktiva by Smalånger i ett försök att rädda sin tvillingbror Bror från att supa ihjäl sig. Väl tillbaka, i det som är hemma men ändå inte hemma för Jana, gör sig det förflutna påmint. Den vidrige Fadren som söp och slog och sexuellt utnyttjade Jana och den tysta Modren som inget gjorde. Och så John, konstnären som drar in Jana till fysisk kittlande närhet och har något mystiskt över sig.
Dåtid blandas med nutid och pjäsen blir en förflyttning i både tid och rum. Regissören Julia Marko-Nord har skalat av den annars så intrasslade och komplexa familjehistorien och tagit fram starka scener från Smirnoffs trilogi. Det är smart gjort, för där den ena scenen slutar tar den andra vid och fortsätter – gräver allt djupare i Smalångers mörka hemlighet. Ivar Waldemarson som står för manuset har överfört texten till scen på ett skickligt sätt
och lagt fokus på relationerna. Hetsiga dialoger blandas med sorgsna monologer och lämnar efter sig frågor utan svar. Ibland förekommer skrik, andra gånger skratt. Känslor skiftar samtidigt som en spänning ligger i luften. Det kan när som helst tippa över, explodera, och publiken blir psykiskt indragna i Kippofamiljens konflikt oavsett vad.
Fint är bandet mellan Jana och hennes tvillingbror Bror, spelad av Victor Wigart. De känner varandra utan- och innantill och har ett band som inte kan kapas av någon. Amanda Jansson och Victor Wigart gestaltar sina karaktärer på ett sådant sätt som nästan får en att tro att det är den verkliga Jana och den verklige Bror som står där på scenen, som tagna direkt ur böckerna. Janas viljestyrka och Brors problematiska relation till alkoholen ramar väl in deras karaktärsdrag. Martin Pareto, som spelar Fadren, spelar även konstnären John och senare Jussi. Även Helena Svartling har flera roller. Förutom att spela Modren besitter hon rollen som dottern Diana och sjuka Katarina. Man hinner knappt blinka innan de har skiftat mellan sina roller och blivit en annan. Det är effektiva rollbyten för en ensemble som dessutom är kvar på scenen under hela pjäsen.
När regissören Julia Marko-Nord fick förfrågan om att sätta upp pjäsen Jag for ner till bror, tänkte hon: ”Kan man det? Går det att gestalta allt det smärtsamma dessa karaktärer utsätts för, utsätter varandra för. Orkar vi se det?”
Efter 2,5 timmar har jag ett svar på hennes frågor. Man kan sätta upp en sådan pjäs. Det går. Går faktiskt riktigt bra. Vi orkar se även om det blir smärtsamt. Jag for ner till bror är en mörk familjehistoria om barndomens gamla minnesbilder och nutida förluster. Den gräver ända ned till botten och gör upp med det förflutna. Är det möjligt att gå vidare efter allt som skett? Bli en annan person? Läka? Eller är man fast i sitt förflutna för evigt?
