Sökes: Medelmåttiga kvinnor
Collage: Emelie Omnell
I Elina Nilssons första krönika skriver hon om bad girlsen som plötsligt tagit över populärkulturen efter en evighet av duktiga flickor, och varför detta skifte fortfarande skaver.
Plötsligt är de överallt. Ett skifte verkar ha skett i populärkulturen. Jag ser dem i filmer, tv-serier, böcker, i musik. Jag pratar om kvinnor som skiter i. Kvinnor som är besvärliga. Kvinnor som tänker på sig själva, prioriterar sina egna behov framför andras.
I decennier har badboysen regerat. De är sexiga men problematiska. Självupptagna men charmiga. Chuck i Gossip Girl (2007), manliga artister som sjunger om hur de bara inte kan låta bli att objektifiera eller till och med ofreda kvinnor, James Bond och otaliga pretentiösa kulturmäns självbiografier. Det är bara några exempel av ungefär hur många som helst. Kvinnorna har i kontrast till de här männen ofta fått nöja sig med att vara diplomatiska, lugna, snygga och skötsamma.
Men nu har alltså någonting hänt. Jag tänker till exempel på Bibbs i Tone Schunnessons Dagarna dagarna dagarna (2020). Hon är hjärtekrossad och ljuger utan att skämmas, kliver över andra människor om det krävs för att hon ska nå toppen. Eller den unga kvinnliga protagonisten i romanen Ett år av vila och återhämtning (2019) av Ottessa Moshfegh. Läsaren möter henne när hon tröttnat på precis allt och bestämmer sig för att sova i ett år. Hon låter samtalen från sin bästa, och enda, vän gå till telefonsvararen och äter starka sömntabletter som om de vore godis.
Need a bad girl / 'Cause the bad boys just don't cut it sjunger Daya i singeln Bad girl (2021). Kanske är det helt enkelt så att vi en gång för alla tröttnat på bad boysen? Jag är lika delar förtjust och förtvivlad. För samtidigt som det är befriande att populärkulturen nu kryllar av kvinnor som tillåts göra och vara allt sådant som män kommit undan med i urminnes tider, skaver det lite. Jag menar, finns det inget mellanting? Är det duktiga flickor eller bad girls som gäller?
Inget ont mot Bibbs, Ottessa Moshfeghs sovande protagonist eller alla de andra kvinnliga karaktärer som introducerats i populärkulturen den senaste tiden. De är underbara friska fläktar, och de behövs. Men med handen på hjärtat saknar jag kvinnliga karaktärer i populärkulturen som befinner sig i den där gråzonen där jag ofta hamnar. Jag längtar efter porträtt av kvinnor som är mellanmjölk. Som ljuger ibland men oftast menar väl. Kvinnor som blir för fulla, råkar såra någon, snackar skit med sina vänner. Kvinnor som älskar, hatar, bryr sig, misslyckas och lyckas. Kvinnliga karaktärer som helt enkelt är rätt okej människor.
Det kanske låter tråkigt med romaner, tv-serier och så vidare som handlar om vanliga, rätt medelmåttiga kvinnor. Ändå står det högst upp på min önskelista 2021. För jag är säker på att jag skulle känna igen mig så himla mycket i dem. Jag skulle kunna relatera, på riktigt.
Dessutom är det möjligen först då, när kvinnor i populärkulturen såväl som i livet tillåts vara just medelmåttiga som vi är fria på riktigt. När vi slipper kategoriseras eller anpassa oss efter stränga premisser. När vi säger hejdå inte bara till bad boys, utan också till bad girls, snälla killar och duktiga tjejer. Jag tror att friheten kanske finns där i den ganska så bra gråzonen.
