Hallå litteraturbranschen, sluta vara så elitistisk!
Michela von Kügelgen släppte sin andra roman för ett år sedan, och kunde därmed ansöka om medlemskap i Finlands svenska författarförening. Foto: Niklas Sandström
Michaela von Kügelgen har nekats medlemskap i Finlands svenska författarförening, vilket fick Elvira Niemi att reflektera över varför en viss sorts litteratur fortfarande verkar anses bättre än resten.
Michaela von Kügelgen skriver på sin blogg om att hon fått ett nej då hon ansökt om medlemskap i Finlands svenska författarförening. Av den kryptiska anledningen “(…) icke önskvärda brister i språklig bearbetning och ett intryck av en delvis ofärdig sluthelhet.”. von Kügelgen har alltså gett ut två romaner hittills på Förlaget, ett av två etablerade finlandssvenska förlag. Den senare av dessa, Nationen (2020), har jag recenserat och faktiskt tyckt väldigt mycket om - och jag är inte den enda som gillar denna skildring av finlandssvenskt studieliv.
Men ändå blev det ett nej.
von Kügelgen skriver feel good, det är pratiga böcker med relaterbara karaktärer och ett språk som inte gör sig till. Det är inte finkultur, enligt - ja vem? Världen? Det här är någonting jag tänkt mycket på - benämningarna fin-/fulkultur och vem som har rätt att göra den bedömningen. Hur denna stämpel fortfarande sätts på en viss sorts kultur. Hur jag, som faktiskt har läst en hel del i mitt liv och alltid “kunnat skriva” sällan håller med finsmakarna om vad som är bra och inte. På att min modersmålslärare i gymnasiet sa att vi absolut inte fick välja en Harlequin att recensera, för att det var fulkultur. På att böckerna i klassrummet var Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin och Maria Turtschaninoffs Maresi. På att boken jag fick som modersmålsstipendium var en tjock bok med grått omslag som fortfarande står oläst i min bokhylla. Jag läser helt enkelt först och främst för att underhållas, och så var det med den saken.
Absolut att språk och trovärdighet och autenticitet och tempo spelar in - självklart gör de det - men jag blir heller inte underhållen om någon av dessa är helt off. Så varför skulle de böcker jag älskar, som von Kügelgens Nationen, vara mindre finkultur än en Finlandiavinnare?
Jag har överhuvudtaget väldigt svårt med böcker som “vill vara något”. Jag brukar kalla dem _djupa_ böcker, lite lätt ironiskt och inte särskilt positivt. För att jag hatar att inte förstå - vilket jag ibland faktiskt inte gör, trots att modersmål alltid “varit min grej” osv osv. Det är många som älskar den typens litteratur - litteratur där den största delen av budskapet finns gömd mellan raderna, där endast en viss, utvald folkgrupp hänger med i vad det faktiskt är som pågår. Ofta tänker jag att det nog har mycket att göra med att jag ibland kan ha svårt att släppa kontrollen och bara svepas med, samtidigt som jag heller inte har tålamod att bara hänga i ett vackert språk och typ … njuta?
Missförstå mig rätt: jag älskar ett vackert språk as much as the next guy, men en bok som bara trollbinder med ord och inte handling är inte en bra bok, enligt mig. Och det är just det som är grejen: enligt mig. Ingen läser samma bok som någon annan - alla skapar sin egen bild av orden författaren skrivit ner. Om orden klickar med dig: toppen! Om orden inte klickar med mig: jaha, det var inte en bok som funkade för mig, men kanske någon annan gör det.
Här skulle jag kunna gå in på en helt annan diskussion, den om vikten av att hitta rätt bok till rätt läsare. Men som sagt: det är en helt annan diskussion. (Som dock tangerar denna, i och med att lärare på gymnasium också ofta gör denna miss, och sätter en alldeles för “svår” bok i händerna på någon som knappt läst en LasseMaja i lågstadiet.)
Absolut - det finns litteratur på olika nivåer, det finns litteratur som faktiskt vill säga någonting större om vårt samhälle och inte “bara” bjuda läsaren på skratt och igenkänning. Men hur kan någon avgöra att det ena är bättre än det andra? Varför är en bok fylld av svåra ord och _djupa_ iakttagelser om livet bättre än en som gör mig glad och får mig att aldrig vilja sluta läsa?
Ibland tänker jag att jag vill vara en författare som skriver Stora böcker. Böcker som tar flera år, med parallella berättelser som slingrar sig om varandra och ett ämne som kräver research. Men jag vet att jag inte kommer vara den författaren, och det är heller inte de böckerna jag vill skriva, egentligen. Jag vill skriva böcker om hur det är att leva, böcker om alldeles vanligt folk, böcker som jag själv vill läsa - om sådana som mig, som tänker på saker jag tänker på och bryr sig om saker jag bryr mig om. Länge var Moni Nilssons Malin + Rasmus = sant (2003) den allra bästa boken jag visste. Jag älskar den fortfarande, det är en fantastisk bok, men likt alla Nilssons böcker var det igenkänningen och hur hon lyckas sätta sig in i en 13-årings huvud som var det stora, det som fick läsupplevelsen att kännas enorm.
När vi skulle läsa böcker i högstadiet och skriva referat om dem lånade jag ut Sandra Beijers Det handlar om dig (2014) till en vän som aldrig läste. Det handlar om dig är en kärlekshistoria i ordets renaste bemärkelse, om 15-åringar som festar och är osäkra och hånglar och känner alldeles för mycket. Min vän som tyckte böcker var det tråkigaste som fanns älskade den boken - och även om Beijers språk är fantastiskt så är det också en helt vanlig bok, utan något Större Syfte och med korta kapitel att swisha igenom. Likt Nationen. Likt en massa andra böcker som främst underhåller läsaren - och gör det så bra!
Det finns plats i litteraturrummen för både svåra tegelstenar och kortare romcoms. Båda är underbara på sitt eget sätt - så varför välja?
