Recension: BOX - Camilla Läckberg & Henrik Fexeus
BOX genomsyras av ett obehagligt mörker. Det är skruvat och motbjudande i bästa möjliga kombination.
BOX (Forum 2021) är skriven av duon Camilla Läckberg och Henrik Fexeus. Boken är den första romanen i deckarserien om det udda utredarparet Mina Dabiri och Vincent Walder. I september 2021 gjorde boken en spektakulär entré på samma nivå som seriemorden den handlar om.
Omslagets bild är grotesk. Den är lika delar stilistisk som uppseendeväckande. Detta sätter omedelbart stämningen för hela berättelsen. BOX genomsyras av ett obehagligt mörker. Det är skruvat och motbjudande i bästa möjliga kombination. Den enkla titeln placerar också det utmärkande för mördarens tillvägagångssätt i förgrunden. Alla offer hittas nämligen i lådor, samtliga byggda för olika slags trolleritrick eller illusioner.
Vincent blir inkallad som konsult. Situationen är ett tveeggat svärd – för alla inblandade parter. Likt en modern Sherlock Holmes kan han berätta mer om dig själv än du vill veta, bara genom att se dig knäppa jackan.
Som mentalist turnerar Vincent med sina shower. Greppet känns nytt och fungerar som krydda till storyn. Och visst kommer Vincents hjälp väl till pass, när Minas team har kört fast. Men kanske inte på det sätt som någon av de har tänkt sig.
Henrik Fexeus har gett ut åtta böcker om mänskligt beteende och psykologisk påverkan. Vi har bland annat kunnat se hans expertkunnande i svensk TV, vilket ger extra tyngd åt Vincents udda idéer och reflektioner.
Camilla Läckberg kräver å andra sidan knappast någon längre presentation. Efter sina 20 år som deckarförfattare har hon bland annat gett oss flera mordgåtor med färgstarka karaktärer som Erica Falck och Faye Adelheim. BOX känns som en helt naturlig uppföljning.
Berättelsens absoluta styrka riskerar till viss del samtidigt att bli dess fall. Både Mina och Vincent framstår som helt egna individer, fulla med tankar, rädslor och komplexitet. Som läsare blir jag kompis med dem. Blir arg på dem. Irriterad på dem. Det säger mycket om författarnas skicklighet när jag hela tiden hejar på handlingens hjältar även om jag inte alltid håller med dem i specifika frågor. Jag ser därför fram mycket emot att få följa deras arbete och krångliga relationer i kommande böcker. Däremot verkar nästan alla människor som står utanför berättelsens epicentrum vara något ogrundade, medan vissa tyvärr känns platta som pappfigurer. Vincents gräl med hustrun Maria framstår stundtals som befängda, alltid som ointressanta. Därtill blir hennes ständiga svartsjuka mot Mina snudd på uttjatad. Först i slutet får Marias karaktär mer djup. Jag hoppas innerligt att denna nyansering består även i följande böcker.
Vissa partier skulle kunna omformuleras för att inte tappa driv. Dessutom skrivs läsaren på näsan lite väl ofta. Men konstruktionen till denna bok består av ett helt nytt tänk med annorlunda vinklar – fylld till brädden med spänning. Det är svårt att lägga BOX ifrån sig. Slutet bjuder för övrigt på en härligt oväntad twist. Det gäller med andra ord att hänga med i svängarna – och att hålla ögonen öppna för recensionen av nästa bok Kult!
