Recension: Välkommen till Evigheten - Camilla Grebe
Storyn om Lycke – redaktör, författarhustru och tonårsmamma – som plötsligt står anklagad för mord är torr som fnöske och gör sig nog bäst som brasved i hemmet av den kreativa och nonchalanta kulturidyll som boken utger sig för att skildra, skriver Louise Buenafe Mistén.
Jag är garanterat inte ensam om att ha längtat efter Camilla Grebes nya bok Välkommen till Evigheten (Wahlström & Widstrand 2022). Under de senaste veckornas väntan på boken har svenska bokbloggares Instagram-konton formligen exploderat av höga förväntningar. Detta är den sjätte delen av deckarserien Flickorna och mörkret, där flera av romanerna är några av mina absoluta favoritböcker. Grebe har belönats med Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman och bästa skandinaviska dito flera år i rad.
En av Grebes främsta styrkor är hennes otvungna berättarteknik. Enligt skandinavisk mordmysterietradition ligger alla böckerna på långt över 400 sidor, men till skillnad från mycket annat av utbudet i genren är Grebe alltid så enkel att läsa. Språket bara flyter på, som ett porlande vatten. Med det sagt innehåller dessa tungviktare på intet sätt några lättlästa texter – språket är stundtals mycket utbroderat och de vindlande deckargåtorna ställer höga krav på sin läsare.
Flickorna och mörkret är den första serie som Grebe skriver själv. Tidigare har hon jobbat tillsammans med Åsa Träff och Paul Leander Engström. Redan i seriens första del, Älskaren från huvudkontoret, sätts ribban: Det är bländande tydligt att Grebe klarar sig utmärkt som ensam författare. Den svåra balansgången att följa flera olika huvudpersoner – och dessutom låta dem alla berätta i första person – bemästrar Grebe med lätthet och utmejslar sina karaktärer med sådan tydlighet att det känns som att befinna sig på plats, mitt i händelsernas centrum. Kapitelnamnen, som anger vilken av huvudpersonerna det handlar om, känns oftast överflödiga. Det är spännande läsning, hjärtat-i-halsgropen-läsning, stundtals hisnande, att få följa med på den resa som utredningen av Grebes deckargåtor innebär.
Dessvärre går det inte att finna något av detta driv i Välkommen till Evigheten. Den intensitet som varit Grebes signum är som bortblåst. Storyn om Lycke – redaktör, författarhustru och tonårsmamma – som plötsligt står anklagad för mord är torr som fnöske och gör sig nog bäst som brasved i hemmet av den kreativa och nonchalanta kulturidyll som boken utger sig för att skildra.
Berättelsen i sig är väl helt okej, men ingenting av Grebes unika gestaltningskonst står att finna. Som vanligt delas berättandet upp på flera huvudpersoner, och som vanligt får läsaren följa deras tankar i jag-form. Det mesta är tyvärr ett återberättande av andra tillfällen och situationer än nuet. Mycket är minnen av det som varit – oftast med devisen "Det var bättre förr” – eller önskedrömmar om något som skulle kunna bli. Detta gör att huvudpersonen framstår som en ganska sval och passiv karaktär. Hon betraktar andra men släpper ingen nära. Hon är också ganska självcentrerad och osympatisk. Det behöver egentligen inte vara ett problem. Litteraturen är full av vidriga huvudpersoner och antihjältar som ändå blivit till välkända klassiker. Se bara på Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och Straff och Holden Caulfield i J. D. Salingers Räddaren i nöden. Båda karaktärerna är förfärliga som personer men lätta att engagera sig i – och bry sig om – som läsare.
Problemet med Lycke är att jag inte bryr mig om hur det går för henne. Hon är ganska tråkig, världsfrånvänd och befinner sig i en stor kulturbubbla som det uppenbarligen inte går att se bortom. Därinne sitter hon uppflugen på världens högsta hingst – som troligtvis utgörs av den egna maken och hyllade författaren Gabriel Andersen. Han som sitter i TV-soffor med håret på ända, precis sådär lagom vild och obrydd, men ändå med tillräcklig pondus för att le bländande in i kameran och få alla kvinnliga läsare i Sverige att falla pladask. Han som omstöper sin egen bakgrund och uppväxt för att det ska passa hans kulturella image och böckernas målgrupp lite bättre. Högt däruppe från hans rygg är det alltför långt för att Lykke ska kunna se ner på vanliga dödliga. Utanför kulturbubblan finns bara ett vakuum. Spriten flödar och borden dignar av mat, men jag betvivlar att någon av karaktärerna ens har satt foten på Systembolaget eller i en livsmedelsbutik.
Det som tidigare varit utmärkande med just Flickorna och mörkret som serie är att Grebe låtit kvinnorna stå i centrum – både som hjältar och som förövare: Emma, som inte är så oskyldig som hon verkar. Den vackra men farliga Rakel. Den nyutbildade polisen Britt–Marie, hennes kamp för de mördade kvinnorna i parken och hennes oförmåga att göra sig hörd både i äktenskapet och på arbetet. De ensamstående kvinnorna som faller offer för den fruktade Träskmördaren. Grebe har låtit karaktärerna blomma ut som fullständiga personer i all sin komplexitet, med alla de bördor och risker det innebär att vara kvinna i ett modernt samhälle. Att genom böckerna få följa den numera pensionerade beteendevetare Hanne Lagerlind-Schön, vars knivskarpa intellekt gång på gång kommer in och räddar hela polisutredningen, har dessutom varit en skön kontrast mot de flesta andra krimböcker.
Såhär långt in i serien är det därför en tråkig insikt att den egentliga huvudpersonen snarare är Manfred Olsson, den enda karaktär som återkommer i alla de sex böckerna. Det känns ju inte som att deckarutbudet saknar medelålders kriminalkommissarier med några extrakilon, vars eviga arbetande fått hustrun att begära skilsmässa.
Avslutningen erbjuder en egen variant av “det slutna rummet”. Berättargreppet går ut på att mördaren tog sig in i ett tillslutet och låst rum, begick brottet, och på vägen ut lyckades låsa rummet på nytt – från insidan. Idag känns denna uppbyggnad nog mest igen från deckarklassiker som Miss Marple, Poirot och Sherlock Holmes. Tvisten är ganska snygg, men kanske inte helt oväntad – och som helhet är Välkommen till Evigheten tyvärr ingen bok jag lägger på minnet.
