Nyårskrönika: God Jul (djup inandning, en två tre fyra fem…)
Bild: Louise Buenafe Mistén
Louise Buenafe Mistén skriver om jul och familjebråk.
En nyårskrönika. Vad skriver jag om ett år där det inte hänt mycket mer än att jag jobbat hemifrån? Precis som året innan det, dessutom? Kanske att jag nog faktiskt mognat i min ensamhet. Jag är 31 år och inser att alla klyschiga julfilmer och dråpliga dramakomedier är sanna.
Kanske kan en nyårskrönika 2021 även få avhandla att pandemin verkar ha satt sina spår. Vi människor är flockdjur. Just nu är vi ovana flockdjur – både vid att umgås och vid att behöva ta hänsyn.
Det borde vara mysigare än någonsin att äntligen få träffas. Som vi har längtat! Men att samla hela familjen under samma tak i flera dagar kan vara en fantastiskt dålig idé. För när vi trycker ihop oss för att bo flera människor på liten yta trycks också alla våra olikheter ihop. De ligger där och jäser och det julpyntade vardagsrummet förvandlas till en alltför trång tryckkokare.
Frågan är bara varför vi aldrig kan lära oss? Varför är alla förvecklingar och missförstånd så oerhört söndertjatade och förutsägbara när vi ser dem på en skärm – men helt omöjliga att nysta i när vi själva befinner oss i samma situation? Det är ju egentligen ganska sällan stora grejer vi bråkar om. Istället läggs småsaker på hög tills locket på den där tryckkokaren inte går att sätta tillbaka.
Som i vilken ordning den rena disken bör sättas in i skåpen. Var kapsylöppnaren ska ligga. Vi kastar gliringar och pikar mellan varandra i den mest hårdkokta varianten av backseat driving som finns. Jaså, du gör på det viset?
Kanske är det så enkelt som att vi alla växer upp, flyttar hemifrån och skaffar oss helt egna rutiner. Hittar särskilda ställen till saker och ting som känns logiska just där, eftersom kökslådorna sitter på den andra sidan spisen. Men det nya sättet att tänka och leva matchar såklart aldrig någon av alla de personer som befinner sig i just den tryckkokaren man själv sitter i. De har ju också skaffat sina vanor.
– Men varför blev du så arg?
– Oj, det minns jag inte.
När det alltid är petitesser som får det hela att bubbla över verkar vi inte komma ihåg saken till nästa jul. Det var ju ändå inget viktigt. Inget att lägga på minnet. Det hela blir ett ekorrhjul. Ett moment 22.
En faktor kan också vara att detta är människorna som står en närmast. De som är viktigast i hela världen. De borde väl kunna ta en som man är och ha lite överseende? Men hur gör man om alla går runt och tycker att just de själva är den enda som har överseende och gör anpassningar?
Vi slutar som i en snötäckt Hollywood-film där var och en bestämt sig för att den här julen gäller det. Nu – minsann – ska allting bli perfekt! Problemet är bara att alla har helt olika bild av hur det ska gå till.
