Novell: Kommer du i?
Månadens motiv i juni var vatten. I den första delen av de inskickade bidragen, kan ni läsa novellen Kommer du i? av Emma Reijonen, med tillhörande illustration av Stina Berglund.
“Viens ma chérie!” ropar Andresa högre än vad vinden gör, hon trettio meter högre upp än mig på det gröna baskiska berget. Havet lockar med sitt glimrande, men jag vet att vågorna kan vara förrädiska där nere. Man får aldrig tro att man kan havet, att man känner det, för det är en varelse för sig själv. Havet är nyckfullt, se upp, sa farmor till oss när vi var små. Men vi förstod inte, för som liten är havet ens lekplats. Tryggt och kul tills någonting händer.
Vi sover skavfötters i den lilla sängen vi hyr av en bonde och hennes man. Andresa snarkar lågt och jag pillar på hennes bruna tår. Smutsen är som ingrodd i fötterna, vi går barfota överallt. Våra tröjor doftar får. Dem fick vi låna av bonden, som självsäkert sa att de var rena. Propre. Men vi ser de små jordfläckarna på magen och de torra löven som fastnat vid armbågarna.
Första gången jag mötte Andresa var i ett litet vandrarhem i surforten Saint Jean de Luz. Alla på vandrarhemmet höll på att laga en risotto på varor fyndade i den billiga butiken runt hörnet. Vitt vin, ris, champinjoner, chips och parmesan hade fyllt kassarna. När maten var lagad och bordet dukat smällde ytterdörren igen. Det var hon. Med håret hängande av regnvattnet och de buskiga ögonbrynen höjda, kunde inte mitt hjärta annat än att ta ett hopp. Jag tror vi båda visste.
Vi båda vet att det inte kommer fungera. Men hur ska man tvinga sig själv att tänka rationellt då man är lärd att följa hjärtat? Ett hjärta som också sörjer en farmor, ett hjärta som sett det onda havet kan göra en människa.
Baskien tar andan ur mig. De dimdisiga bergen lyser med sin grönska. Atlantens vågor rullar fram vackert och mäktigt. Och skrämmande fort. Baskernas gästvänlighet får mig att öppnas upp och pintxosen har öppnat upp en ny slags matkultur för mig. Vi färdas från by till by, medvetna om varje rad som stämplas i interrailpasset. Raderna som snart tar slut. Andresa vet hur det känns att förlora någon. Hon en syster och jag en farmor. Hennes i sjukdom och min till havet. Hennes till cancer och min till isen. Redan som liten visste jag att isen inte är något att lita på. Hur vågar man gå på någonting som kan brista under en vilken sekund som helst, sluka ner en i sitt kalla gap?
För varje ny plats vi kommer till, kommer samma fråga. Kommer du i? Nej. Jag tittar på när hon springer ner till det glimrande havet. Det ser så lockande ut och skulle svalka så skönt i värmen. Jag vet att jag borde lita på henne och havet. Men tänk om den tar mig också?
Dagarna närmar sig sitt slut. Vi känner oss lyckliga och fria tillsammans. Young, dumb and in love, huh? Vem skulle ha trott att det här skulle ske. Vi lever fullt ut för vi vet att vi måste, tiden är så begränsad. Orden blir sagda och handlingarna gjorda. Borde jag stanna? Det kanske inte fungerar, men tänk om det gör det?
Biarritz är folktomt och regnigt. Jag kan andas så lätt här. Jag känner dem båda i hjärtat. Andresa och farmor. Vi sitter på våra jackor på den fuktiga sanden, då jag hör samma fråga igen. Kommer du i? Efter månader av sörjande, en sorg som nog alltid kommer att finnas i mig, har jag under de senaste veckorna börjat känna en glimt av det som också finns. Som alltid funnits, men som ofta bara skymts för av molnen. Tillit. Kanske inte mitt farmors öde blir mitt. Jag måste lita på det, leva utan att konstant föreställa mig det värsta. Jag vill älska utan att behöva tänka på min bokade flygbiljett. Jag måste lite på att jag gör det rätta valet. Jag måste tro på att jag klarar mig, för jag klarar av svåra saker, man klarar sig alltid.
Ja, jag kommer.
