Bidrag till "Rosa himmel" del 2

Målning av Elvira Niemi.

I maj-månad var TOVEs “månadens motiv” Rosa himmel. Som utlovat delar vi nu med oss av alla de fina bidrag vi fått in!

Rosa himmel

Med utsikt över den ljusröda horisonten andades han in den lätta kolmonoxid och nikotinblandningen. Han tog ett så djupt andetag att han kunde känna sin bröstkorg expandera, och blåste ut. Röken formade mönster som likväl skulle kunna fångas på en canvas, och säljas för några tusen. Den askgrå konsistensen omformades hastigt och försvann sedan på färre sekunder än vad han själv hade år på nacken.

Tankarna på det förbigångna tyngde ner honom som en tung kappa man har på sig, så var han än gick gjorde han entré med en lite för krokig rygg. Han tänkte på den tiden då han tog livet för givet, men även på alla år han hade slösa bort för att han inte hade mod till att bjuda på sig själv. För vad skulle livet vara om man inte kunde skämma ut sig?

Med asken i bakfickan betraktade han himlen som hade en gyllenrosa nyans. Han undrade vad han hade kvar, vad det var för idé om han inte längre kunde styra över sina handlingar själv. Han hade blivit svag och det visste han om, han hade fallit för nutidens epidemi som utser specifika offer av oklar andleding. Det är enkelt att grubbla över meningen med livet när man inte verkar ha annat att fundera på, när man inte finner närmare problem. Men han hade större problem.

Han skulle inte få bestämma med vad hans lungor skulle fyllas längre. Till nästa kommer han ligga på en kall sjukhusbrits med en syrgasmask för munnen, ett hjälpmedel för att hans lungor inte fungerade. Hans celler, vars främsta uppgift är att hålla honom vid liv, kommer försöka ta det ifrån honom.

Ett år senare, skulle han känna tacksamheten flöda över honom varmare än kramen av en god vän man inte sett på länge. Ett år senare skulle han se upp mot himlen som skulle besvara honom med sin rosa vänlighet och tacka för att han fick vara kvar. Ett år senare skulle han gå hem med gruset knastrande under skorna som en gång varit vita, tuggandes på ett drygt två timmar gammalt tuggummi som hade tappat sin smak.

Solnedgången skulle skina mot hans bleka kinder och han skulle tycka sig själv höra fåglarnas kvitter. Väskan skulle inte ens väga på axeln, men medmänniskorna jämte honom skulle som vanligt se ut som om någon hade druckit upp deras morgonkaffe. Men han skulle inte bry sig - kaffe kan man alltid brygga nytt. Bjudandes på några leenden som hade blivit över lutade han huvudet bakåt för att för första gången på länge betrakta himmelens nyans igen. Han tog ett djupt andetag.

Novell av Jessica Blomqvist. Ni hittar Jessica Blomqvist på Instagram @jessica.blomqvist