Novell: Smärtan

Huvudet dunkar och det virvlar framför ögonen. Jag vill kräkas av smärtan som strålar genom mitt knä. Aldrig har jag känt en sådan smärta. Människor samlas runt mig. Med oroade blickar, skrik i munnar och svettiga pannor finns de där, men jag vet att jag kommer vara tvungen att gå igenom det här ensam. Ingen vet hur det är. Och den värsta smärtan är den krossade drömmen.

“Tyvärr finns det inget jag kan göra. Du måste bara vila och hoppas på det bästa” säger fysioterapeuten med en beklagande blick. Jag känner illamåendet svälla inom mig igen. När jag går ut ur hälsocentralen slår den pinande januarivinden mig i ansiktet. Det har gått fyra månader sedan olyckan. Det känns som om alla runt omkring mig lever sina liv som vanligt och njuter av sina vanliga vardagsliv. Varför är livet så orättvist? Jag vill också kunna gå på fotbollsträningar, känna den brännande känslan i låren och lukten av svettiga omklädningsrum. Se mina vänners flin då Atte säger ett av sina dåliga skämt och känna ruset i kroppen då bollen flyger in i mål. Det är det. Jag vill känna. Bara känna någonting annat än detta tunga moln jag bär runt på. Om allt skulle gått som planerat, skulle uttagningarna till landslaget varit om en månad. Bara tanken på att min livslånga dröm gått i kras på tre sekunder, av en spark bredvid knäet, får mig att gråta. Mamma kramar om mig hemma. Laserterapi, magnetröntgen, akupunktur och mobiliseringsbehandling. Nu även fysioterapi, men ingen har hittat fel på knäet. Ingen vet varför jag känner denna smärta. 

Jag vill ju kämpa. Mina föräldrar uppfostrade ett starkt barn.

Tussilagona har öppnat sig då jag får ett samtal. Atte undrar om jag vill börja träna ett nytt lag med sexåringar. Mitt knä har inte gett vika på en månad och jag känner hopp. Tillsammans med Cornelia börjar vi lära busungar det guld som fotboll är. De skrattar och springer runt och lyssnar inte och vi blir frustrerade. Men under frustrationen finns fascination. De har inget annat mål med spelet än att ha roligt. Jag beundrar dem, för de bär inte runt på något de inte kan släppa. De kommer hit varje måndagskväll och sparkar boll för glatta livet. 

Barnen ger mig något jag länge längtat efter.

“Courage is going from failure to failure without losing enthusiasm” sa den vise mannen Churchill en gång. Jag tejpar upp en lapp med de orden i mitt tak, så att jag ska läsa dem varje morgon och kväll. Dagligen drar jag med mamma eller Cornelia ut för att cykla runt staden. Upp och ner cyklar vi, längs med kajen, förbi fyllegubbarna i parken, över bron till ön och runt i cirklar i skogen. Mitt knä mår bättre och bättre. 

Den sista maj deltar jag i den första matchen. Jag har inte spelat sedan olyckan. Nervöst tittar jag på från bytesbänken. Vi ligger under 0-1 då Atte ropar mitt namn. “Nu jävlar gör du mål”, viskar han i mitt öra före jag springer ut. Jag vill kräkas, planen snurrar, jag är blöt av svett. Bollen passas till mig, jag springer upp längs med kanten. Åskådarna ropar hejarop och spelarna hojtar från andra sidan planen. Jag fintar en motståndare, känner hjärtat hoppa av glädje, springer vidare. Jag kommer upp till målområdet, svänger högerbenet för att skjuta, siktar. Skjuter förbi. Smärtan strålar och jag faller mot djupet. Domaren visslar.

Vinden susar i mina öron, gruskorn knastrar under cykelns hjul och den tryckande hettan av sensommarens sol blandar sig med doften av blommande ängar. Jag är hemma. Mitt hjärta har börjat smälta och små blommor har börjat växa där isen förvandlats till vatten och runnit iväg. Små fjärilar flyger runt i magen och cykelhjälmen skaver inte ens. Då en dörr stängs, öppnas en annan med en cykel bakom - eller hur gick det? Efter en lång sommar på en ö har jag funnit en till kärlek. En kärlek till en sport som inte är fotboll men som för mig framåt på samma sätt.