Essä: När orden klibbar
Illustration: Elvira Ränk
Karin Swahn har läst Stenåkern av Tove Jansson och var inte imponerad. I sin essä undrar hon vad man gör när orden klibbar, och om det går att tvätta klibbiga ord.
När jag läste Stenåkern av Tove Jansson i somras tyckte jag inte alls om den. Protagonisten, den osympatiske och pensionerade journalisten Jonas, gjorde läsningen obekväm och de humoristiska dragen gick mig förbi. Trots det har huvudtemat i boken – Jonas ångestfyllda skrivkramp och (själv)kritiska tankar – fortsatt att gnaga i mig. Jag känner mycket väl igen Jonas tvekan inför sin förmåga att uttrycka sig och frustration över hur orden aldrig vill bli riktigt rätt. Eller som Jonas beskriver det: ”har du tänkt på hur fruktansvärt viktigt och svårt det är att finna de ord som behövs för att klarlägga fullständigt och rättvist?”. Jag har flera gånger försökt att beskriva kärlek eller sorg och känt hur orden sviker. De förenklar och banaliserar och tar med ens bort det som var unikt med just den personen, de tårarna, den stundens skälvning. När skrivkrampen slår till raderas alla meningar innan de ens avslutats på grund av rädslan över att råka skriva något banalt. Jonas blir bara tystare och tystare, orden är nernötta och överansträngda säger han: ”man borde tvätta dem och börja från början”.
Men går ord att tvätta? Går det till exempel att tvätta frasen “jag älskar dig” från alla människor man sagt det till, och allt frasen laddats med i filmer, litteratur och konst? Enligt Roland Barthes, citerad i Maggie Nelsons memoar Argonauterna (Modernista 2015), förnyas alltid frasen “jag älskar dig” vid varje användning då ”det är just kärlekens och språkets uppgift att ge en och samma fras nyanser som är för evigt nya”.
Jag tror att det är viktigt att ta vara på Barthes val av ordet nyanser här, för visst förändras betydelsen i ord som “att älska” till viss mån beroende på vem man säger det till och när, men dess kärna av betydelse har ändå varit ungefär samma sen ordet kom till. Det är ett klibbigt ord, för att använda kulturteoretikern Sara Ahmeds begrepp, det vill säga att det har blivit så sammankopplat till andra ord, objekt eller subjekt att det inte går att säga att man är “älskad” utan att också underförstått säga att man är lycklig, lyckad, monogam och i många kontexter heterosexuell - fastän det inte alls behöver vara så. Klibbiga ord är inte “för evigt nya” utan snarare väldigt länge samma. En skicklig skribent vet dock hur man ska använda ordens klibbighet för att skapa en mångbottnad text.
När Jonas till exempel försöker skriva en ursäkt till sin dotter för att han har varit frånvarande hela hennes liv, skriver han bara ”älskade Maria”. Läsaren får veta att ”naturligtvis kunde allting förklaras och förenklas men han hittade inga användbara ord. Och vad som måste förklaras blev mer och mer oklart tills det gled ifrån honom, totalt”. Orden svek honom och i samma stund förvägrades han möjligheten att dela med sig av sitt perspektiv på det som hänt. Samtidigt så räckte de två orden för att dottern skulle förstå hans ånger, mycket kanske tack vare ordet “älskade”s klibbighet. I just den stunden var det nog bra att orden inte var tvättade, men också att andra ord inte blev till.
Ångern Jonas kände gick inte att beskriva i ord, men den framkom ändå. Det får mig att tänka på Maggie Nelsons och Harry Dodges diskussion om ordens tillräcklighet i Argonauterna, där Maggie menar att orden är tillräckliga medan Harry menar det motsatta. Maggie bygger sin tes på ett citat av Ludwig Wittgenstein som menar att “det outtryckbara är inneslutet – outtryckbart! – i det uttryckta”, det vill säga att om orden används rätt går det att förnimma det som inte går att förklara, till exempel ångern inför ett riktigt risigt faderskap. Problemet med att ha skrivkramp är dock att de rätta orden helt plötsligt väljer att inte dyka upp. Varje gång jag till exempel försöker skriva skönlitterärt blir tyngden på varje enskilt ords betydelse förlamande och jag ser hur orden inte skapar några lager av betydelser alls, utan står som ensliga tallar på ett kalhygge. Platt blir det, och skämmigt för det syns att man har försökt.
När orden sviker hamnar jag gärna i Harrys sätt att se på orden istället: de ”fräter på allt som är gott, allt som är verkligt, allt som flödar fritt /…/ När vi väl benämnt något /…/ kan vi aldrig uppfatta det på samma sätt igen. Allt som är onämnbart faller bort, går förlorat, blir mördat.” Man blir arg på orden då en fattigt formulerad text också känns som en spegling av ens inre. Är jag verkligen så torr och enkelspårig? Man blir rädd för orden och deras makt att påverka vår förståelse av oss själva, andra och världen. Fan vad det klibbar tänker man, dessa ord behöver tvättas. Jonas blir rädd för allt uttalat och ber sina döttrar att vara försiktiga - “man vet aldrig med ord” säger han.
Alternativet är att vara tyst. Men även tystnaden har sina problem. Jonas tystnad blir plågsam för familjen som aldrig får en närvarande pappa och gör honom avskärmad från världen. Tystnadens potentiella våldsamhet är svårare att sätta fingret på än ordens, men den är lika om inte mer farlig just då den inte går att citera. Ett av mina favoritbegrepp, myntat av professorn Lisa Mazzei, är desiring silence som används för attundersöka tystnader som upprätthåller maktstrukturers status quo. Är man tyst så låter man också orättvisor, ojämlikhet och problem pågå under ytan. Det enda som kan bryta en sådan förgörande tystnad är ord. Om man berättar ens egen upplevelse ger det också chansen för andra att göra motberättelser. Själv har jag alltid föredragit ett bråk framför iskall tystnad, då vet man i alla fall vad som händer.
Trots ordens konstanta svek är de ändå det enklaste sättet att bearbeta våra känslor, dela med oss av våra berättelser och förstå varandra. Så jag fortsätter skriva fastän orden sviker. Jag bär med mig Jonas skrivkramp som en tröst och försäkran om att även Tove Jansson måste upplevt hur orden haltar, för hur kan hon annars ha beskrivit det så bra? Och jag tar med mig Maggies löfte om att orden är tillräckliga fastän de inte alltid känns så, och när allt bara skiter sig lutar jag mig mot Harrys vrede över ordens frätande på det fria. Alla texter blir inte vad jag tänkt mig, men då får jag göra som Jonas och gå till en stenåker (en mental sådan i alla fall). Där kan jag lägga mina misslyckade alster tillsammans med honom, och vänta på att regnet ska tvätta orden ifrån oss.
