Vilket pris är vi beredda att betala?
Priset vi betalar var förra årets stora dokumentärsnackis och den fortsätter att vara aktuell. Men vilket är egentligen priset vi - och profilerna på sociala medier - betalar?
Frida Söderlunds dokumentärserie Priset vi betalar (2022) blev en av förra årets mest streamade serier på SVT Play. Det har nu gått en tid sedan tv-rutorna fylldes av exklusiva influencer-event och skönhetsoperationer i andra länder. Bakom kulisserna hos de framgångsrika influencersen avslöjades ingrepp efter ingrepp samtidigt som kniven skar allt djupare under huden. Trots recensioner och flertalet debatter om problematiken kring plastikoperationer eller huruvida influencers bör ses som vår tids makthavare är det något som fortsatt ligger kvar och skaver under den sköra, obskyra ytan där sanningar förnekas och historier skrivs om; vad är priset vi betalar för att få synas i flödet?
”Kliniker som sponsrar, influencers som samarbetar och tusentals följare som stannar upp och tittar” är journalisten Frida Söderlunds beskrivning av den värld vi lever i. Det går inte att undgå den hets som råder på sociala medier vilken i dag känns som en mycket daterad nyhet, förlegad bland papperskorgens alla docs-dokument och tjugohundrafemtons Tumblr-bilder. Operationer och ingrepp, förstoringar och förminskningar, var ska en börja och hur började allt? är en fråga bland frågor som går på repeat utan svar.
Jag har egentligen aldrig tyckt särskilt mycket om influencers, eller så kallade ”influerare”. Medan mina vänner scrollat flöde efter flöde på dyra sminkprodukter och smala midjor har jag tryckt på avföljarknapp efter avföljarknapp i hopp om att lura algoritmen till en mer vardagsnära livsstil. Ändå hamnar jag där, ganska ofta leder mig klicken dit och sedan är jag liksom alla andra, fast, inspärrad, handfängslad och kan inte slita mig loss. Vad vi än gör känns det som att ingen lurar algoritmen, den är deterministiskt slaviskt inställd på att servera oss med nya ideal som industrins kapitalistiska aktörer är boven bakom för. Jag försöker ta ansvar, sluta följa och ändra om, så det bör knappast vara mitt fel att det knallröda läppstiftet eller jeansens åtsittande midja stirrar stint tillbaka på mig genom touchrutans upplysta skärm. Tanken slog mig att det kanske inte ens är influerarens fel heller.
Har man gett sig in i leken får man leken tåla, eller? Att klicka på en avföljarknapp må vara fegt, det är att kringgå det verkliga problemet och låtsas om som om skönhetsindustrin inte existerar. Det är som att blunda när någon blir slagen i magen och tro att man slipper undan för att man inte såg när man faktiskt såg. Vi är alla Fia med knuff-pjäser, fångna i spelets hierarkiska regler där tärningen bestämmer antalet likes och vad som kommer härnäst. Förlorare är förlorare, men förlorarna vill även de segra och knuffa ut sin rival. Går det att bli fri från ett ansvar man inte tackat ja till?
Dokumentärseriens unga tjejer i dryga 20 - årsåldern är lika osäkra som vilken framtidsblind tonåring som helst vilket skönhetsindustrin mer än gärna utnyttjar. De leker med mänsklighetens vacklande känslor, pusslar isär självkänslan för att forma den på nytt och skapar en felfri marionettdocka de noga håller i förvar. Illusioner av frihet fastän ingen är fri - det är en pessimistisk bransch och värld bakom de pampiga eventen och teatraliska handlingarna där ingen går obemärkt förbi. Filosofen Sartres paroll om att människan är ”dömd till frihet” och står till svars för sitt eget liv och sina egna handlingar har aldrig varit falskare än nu, industrin matar in människor i ett allomfattande system och kramar ur all optimism som finns i den lilla människokroppen.
Filosoferna Horkheimer och Adorno har med sin essä Upplysningens dialektik (1944) blivit antagonister till kulturindustrin, de fullständigt ratar och hatar den och menar att den passiviserar och fördummar oss. Jag är beredd att hålla med dem men utöver att fördumma utnyttjar industrin också mänsklighetens förmåga att tänka fritt. Och det är här, i skönhetsbranschens fiktiva idyllvärld, det blir skrämmande. På riktigt viktigt skrämmande. Likt en gensax går industrin in och klipper i DNA:t och tar bort rationellt tänkande och sunt förnuft, cellerna blir innehållslösa och fylls endast med rabattkoder från Shein, för mycket foundationsmink och kladdig botoxgelé. Det digitala blir fysiskt och skrämmer bort det mänskliga i människan. Priset vi betalar är inte bara en summa pengar till Turkiets världsledande skönhetsindustrier som går till galna neonrosa firmafester, utan ett pris om att också radera människan från världen - för vem lyckas bäst och betalar mest för att ta bort våra gener, vår historia, vårt ursprung och de vi en gång var?
När kniven skär under huden och ett nytt ingrepp görs flyttas vi ett steg längre bort från mänskligheten och snart, när som helst står vi där, i glappet mellan att vara människa och marionettdocka och att slitas från det ena till det andra och att sakta välja något som kommer att svika inte bara oss utan alla de ofödda nyfödda barnen. Jag fäller en tår över vart världen är på väg och hur det kunde bli så här omänskligt idealbaserat idiotiskt dumt samtidigt som seriens eftertexter med låten Sweet dreams are made of this rullar förbi. Det är allt annat än söta drömmar det här.
Vi betalar med mänskligheten för att synas i flödet. Det är den sortens pris och det kostar oss världen.
