Recension: 6 juni och solen - Elis Monteverde Burrau
Elis Moteverde Burrau är tillbaka - denna gång med en diktsamling. Aurora Holm har läst 6 juni och solen som frekvent skymtat till i diverse Instagramstorys - läs hennes tankar kring upplevelsen här nedan!
Jag har lovat mig själv att det här inte ska bli en recension av Elis Monteverde Burrau, utan av hans diktsamling 6 juni och solen (Modernista 2021). För fenomenet Elis fascinerar mig kanske lite för mycket. Han har nämligen tagit lyriken in i rum där man tidigare inte, upplever jag, intresserat sig för lyrik. Alla pratar om den unga poeten och jag ser diktsamlingen flyga förbi på diverse instastories, ackompanjerad av såväl sunköl som dyra guldörhängen. Särskilt en av dikterna är det som postas om och om igen: “åh nej, du är så sexig/åh nej, jag skulle vilja/dö för dina synder”.
Självklart ska diktsamlingen kallas 6 juni och solen, när diktjaget skrivit dikter om solen sedan hen föddes. Det är “säkert 254 dikter” där kroppen, det äckliga, studeras och vänds ut och in. Det är rått, ironiskt och lekfullt när Monteverde Burrau vrider och vänder på orden och skapar flätor av vardagliga uttryck: “och vill man lida/får man vara fin”. Det är snyggt och kreativt, men vad är det han vill?
Jag hamnar i tankegångar kring litteraturens uppgift: vad betyder de här dikterna som kretsar kring solen? Och ännu viktigare – måste där finnas en underliggande betydelse eller kan de ha ett egenvärde som står utanför den? Det ska sägas att jag inte är någon van läsare av lyrik, och det är mina gamla lärares röster som ekar i bakhuvudet när jag nu läser Monteverde Burrau. Skräckslaget kommer jag ihåg långa lektioner med pennan i hand där klassiska dikter skulle dissekeras till minsta partikel. Det är när jag släpper de tankarna som 6 juni och solen tar form framför mig. Jag sträckläser, går tillbaka, lämnar boken några dagar för att läsa några sidor på bussen, smygläsa under zoomföreläsningar och de 300 sidorna som tidigare kändes övermäktiga tar plötsligt slut för fort.
6 juni och solen skapar inga livsomvälvande känslor i mig, men rytmen och det råa fångar min uppmärksamhet och håller mig i ett järngrepp. Monteverde Burrau leker med formatet i sin första diktsamling efter att tidigare ha gett ut romaner, men den som har läst honom tidigare kommer att känna igen det Eliskt karakteristiska språket. Och kanske också sitta med ett exemplar som liksom mitt är fullt av understrykningar och hundöron efter läsningen.
