Sommarnovell: Pavlova ska ätas på en solig bakterrass
Pavlova - en perfekt sommardessert för alla tillfällen. (Bra att göra typ en dag i förväg, maräng har en tendens att behöva vara i ugnen rätt … länge.) Marängreceptet är inte vårt utan kommer från Fridas vegobak - Fridas vegobak har världens bästa recept do check it out! <3 Här presenterar i form av en sommarnovell!
“Snart kommer dom ju!” Julia surrar omkring mig som en virrig humla och rusar upp och ner för trapporna. Hon flaxar med duschhandduken, skvätter vatten från sitt långa blöta hår och torkar damm från översta bokhyllan. Springer ut genom bakdörren med saxen i högsta hugg och återvänder med ett knippe vildrosor från diket. I högtalarna sjunger Carly Rae Jepsen om hur mycket hon gillar någon. Jag sätter på ugnen. 90 grader Celsius sa hon. Säger inget om hur störande hysterisk Julia är just nu. I varje fall bättre att hon hytter med saxen mot blommorna och inte mig. Jag hade typ en uppgift. Att fixa tårta, det är ju ändå en födelsedagsfest. Och sedan augusti 2015, då en solbränd Julia återvände hem från sin semesterresa med familjen till Nya Zeeland, har tårta alltid betytt pavlova. Sedan hon blivit vegan har förstås ingredienserna förändrats. Det nya receptet har hon hittat på nätet och jag öppnar länken på min laptop, ställer den på papplådan med champagneglas. Verkar enkelt.
När jag kommer tillbaka från skafferiet har de första gästerna kommit. Jag känner inte igen dem, de måste vara från Julias nya skola. Jag vinkar lite snabbt och skyndar mig till köket med socker och en burk kikärtsspad i famnen. Vispar citronsaft och kikärtsspad skummigt. Hör hur Julia får komplimanger för sin blommiga klänning hon köpte i fredags. Tänker att jag faktiskt tyckte den var ful, åtminstone till det där priset. Julia gillade priset. Julia tyckte klänningen blev ännu intressantare när hon visste priset och kollat märket. Nu måste jag vara noga. Bara en matsked socker var femtonde sekund. Ett två tre fyra fem sex sju åtta nio tio elva tolv tretton - fort skeden i sockret! - femton och sockret i. På nytt. Står och vispar och räknar till femton i huvudet hela tiden. Någon kommer in i köket men jag vill inte titta upp och hälsa, då tappar jag bort mig i räkningen. Någon öppnar kylskåpet. Hör klirret av glasflaskor som trängs. Någon går ut och jag hör hur musiken justeras till en passlig nivå för att glömma världsliga problem.
På köksbänken ligger ihoppressade burkar av Alpro Cuisine Soya. Innehållet är vispat och ligger nu på marängbottnarna. Jag spritsade marängen så att det liknade stora runda rosor för att få till bottnarna. Två människor har spytt. En i diskhon. Det luktar ännu. Jag skär frukt. Det ska ännu på marängen och sojavispen. Julia har kommit till köket några gånger. Men hon har inte sagt ett enda ord till mig. Bara kollat surt och hämtat vin och cola. Hon skulle göra sangria ikväll. Äntligen har dom slutat lyssna på svensk popmusik. Jag hade lust att klippa av sladden till högtalaren för att skona mina öron. “Hej” Någon är tillbaka, och den här gången tittar jag upp. Någon har brunt lockigt hår och gröna ögon. “Hej” “Tänker du bara stå i köket hela kvällen?” Jag stryker en hårslinga bakom örat. “Nej, eller, jag gör pavlova” Någon tar asken med jordgubbar, ett skärbräde och en kniv. Hjälper till. Plötsligt ångrar jag att jag bara kollat Instagram när marängen var i ugnen. “Det blir jättegott om man till sist lägger några blad mynta eller citronmeliss på” säger Någon och gör just det.
På bakterrassen är det kul och jag får träffa Någons vänner. Han heter förresten Adam. Pavlova är mycket godare när man äter det ute på en terrass.
Foto: Elvira Niemi
