På spaning efter det ljud som flytt
Illustration: Malin Moilanen
Är det lättare att lägga locket på allt som varit och slippa konfronteras med allt som hör dåtiden till? Det frågar sig Aurora Holm i sin text om musik, minnen och nostalgi - varför är vi rädda för att besöka dem vi en gång var?
Tänk dig en novemberkväll. Ute i kylan piskar regnet gatorna, men här inne, på baren precis bakom kyrkan – här är det varmt, vinet kryddigt och skratten som ekar bland takkronorna hjärtliga. Framför mig sitter han. Alldeles snart ska han försvinna ur mitt liv, men de bitterljuva melodierna av allt som var vi kommer att fortsätta ljuda i mina hörlurar i månader efteråt.
I en tid när allt tycks falla mig genom fingrarna och tiden försvinner nästan omärkligt tycks jag, liksom många andra, vända mig till det invanda och trygga. Jag ser klart Friends och börjar genast om från första avsnittet, läser Sandra Beijers Allt som blir kvar för fjärde gången och tonsätter min vardag med trygga låtar som påminner om bättre (eller, det ska erkännas, ibland också sämre) tider.
Agneta Pleijel säger i sitt sommarprat från år 2019 att musik, “mer än någon annan konstform innehåller allt: olika tidsperioder, minnen, glädje och sorg. Lyssna till musik är att uppleva och komma ihåg”. Kanske är det just det som har fått mig att bevara minnen med hjälp av musik. Sedan jag började använda Spotify för snart tio år sedan har jag sammanställt otaliga listor med egentligen samma syfte: att fånga nutiden, så jag kan bevara den och återuppleva den gång på gång. Jag vet inte vad som är hönan och vad som är ägget – men min nostalgiska ådra lever i tät symbios med min dokumentationsmani. En odokumenterad dag är en dag som lättare försvinner ur minnet, och ju bättre dokumenterad den är, desto lättare är den att återbesöka i efterhand. Till det här hör också att mer eller mindre genomtänkt tonsätta mitt liv med hjälp av musik.
Men jag tycker mig ana någon slags samhällelig skräck inför att ta i det förflutna: om vi alltid strävar framåt och aldrig tittar bakåt behöver vi heller inte reflektera över vilka vi var förut, vilka val vi gjort och vilka vi har blivit. Är det lättare att lägga locket på allt som varit och slippa konfronteras med allt som hör dåtiden till? Kanske. Hade jag kunnat låta bli? Absolut inte. Oavsett får det mig att fundera över vad nostalgi innebär för mig. Varför är jag nostalgisk? Varför letar jag aktivt upp gamla känslor? Är det för att jag önskar att jag var där?
Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson reder ut nostalgibegreppet i essän Nostalgia – en känslas historia (2001). Hon beskriver nostalgin som att “återvända inuti sin egen historia”, som en dubbelsmak av melankoli och sötma. Men så har nostalgin inte alltid uppfattats, och uppfattas kanske inte ens alltid så idag heller. Nostalgi var länge synonymt med sjuklig och dödlig hemlängtan. Intressant är dock att Johannisson gång på gång återkommer till musikens betydelse för nostalgin. Redan på 1700-talet menade den franska upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rosseau att den sjukliga barndomslängtan som man då benämnde som nostalgi ofta framkallades av musik. Samma upptäckt gjorde Theodor Zwinger. Han menade att musiken fungerade som ett “minnesinstrument” för tidigare upplevelser och bilder som låg lagrade i fantasin. Eftersom nostalgin sågs som ett sjukdomstillstånd var den alltså inget man strävade efter, men efter ett tag märkte man att musik inte bara väckte nostalgin, utan också kunde vara det bästa botemedlet mot den.
Den moderna nostalgin däremot, menar Johannisson att inte bara är ett minne, utan det känslosamma minnet. Hon beskriver nostalgin som ett stämningsläge som oftast utlöses av ett annat sinnesintryck eller yttre objekt såsom just musik.
Och novemberregnet som sköljer bort honom blir snart synonymt med Miriam Bryants akustiska Passa dig och spellistan jag började bygga redan medan vi sågs växer sig snart till ett monster på tolv timmar. Den tar mig till varma sommardagar i hans etta i Telefonplan, till sena nätter på stimmiga barer och tunga tårar i hans hår. Och jag saknar honom lite mindre då.
En del nostalgikritiker menar att man ska leva i nuet istället för att försöka fånga nuet för att ha till senare. De menar att det inte är möjligt att både leva i nuet och ha nära till nostalgi. Sebastian Johans jämför i en krönika nostalgi med ett “urtuggat nikotintuggummi”. Att vara nostalgisk ses som bakåtsträvande, och nostalgikern som en bromskloss i den eviga jakten på lycka (som förstås är hägrar i framtiden – gräset är grönare etc). Kanske är det därför jag, när jag pratar om nostalgi, möts av mestadels skeptiska miner. Nostalgikern ses ha fastnat i en annan tid, i en oförmåga att släppa och förlåta. Johannisson konstaterar att nostalgin inte har någon plats i den moderna medvetandet utan istället framstår som “söt, feg eller förljugen”. Hon hävdar till och med att nostalgin på grund av sin tillbakablickande natur utgör en samhällskritik.
Men nostalgi behöver alltså inte vara synonymt med en längtan tillbaka eller att demonstrativt sluta sina ögon när man går genom samtiden. Den kan också vara ett välkommet avbrott eller en suck av lättnad i en tid av intrycksöverflöd. Det handlar inte om att sträva efter det som varit, snarare att uppskatta det. Johannisson hävdar att nostalgin säger mer om nutidens känslor än om förflutna verkligheter. Nostalgi handlar alltså inte om att ha svårigheter med att släppa det som varit, eller att dåtiden skulle vara mer eftersträvansvärd. Den handlar snarare om att uppskatta den tid som flytt.
Så spring ni från er själva, så kommer jag efter sen. Jag ska bara vrida upp volymen och åka tillbaka till det där regnet i november först.
