Nov 15

Nov 15 Krönika: Sånt & sex

Heikki Heikkinen känner inte alls igen sig i samhällets sexbesatthet.

När jag körde till Ekenäs häromdagen blev jag irriterad på det faktum att alla poddar om kärlek och sex verkar vara gjorda av 25–30-åriga kvinnor, men ett ögonblick senare insåg jag att jag nog hellre lyssnar på deras tankar än på vad mina vänner har att säga om ämnet, och allra helst låter jag bli att lyssna på någon av dem – rent ut sagt är jag trött på hur besatta alla är av sex.

Sex nämns i konversationer, blickar, filmer och reklamer, sånger, tidningar och dagböcker och till och med i drinkar: alltså nästan överallt. Exponeringen av sex i någon av de tidigare nämnda formerna har samma effekt på mig som då man äter sockervadd; ju mer jag tar till mig något sexrelaterat, desto mer minskar mitt intresse för det.

Jag är medveten om att min åsikt kan påverkas av sånt som låg testosteronhalt, låg libido, asexualitet eller kanske depression. Men genom att använda dessa begrepp fortsätter vi bara med det här samma gamla sexsnacket, och när vi talar om asexualitet använder vi bara ett ord som betyder motsatsen till en människa med ett aktivt sexliv, någon som är sexuell, och således fortsätter vi med att tala om sex även då vi inte talar om sex. Låter det här vettigt överhuvudtaget?

Tiden vi lever i – oj så dramatiskt och klichéaktigt – är exhibitionistisk. Människor vill fira och uttrycka sin sexualitet med både bilder och parader. Man uppmuntras att vara stolt över sin sexualitet. Allt det här känns främmande för mig. Uppfattar människor faktiskt sexualiteten som än så betydande del av deras identitet och liv att den är värd att fira med pompa och ståt?

Sex är normen, otvivelaktigt. Om jag berättar för min kompisar att jag hade en tjej hos mig antar de att jag hade sex med henne. Men vad fan vet de om saken!? Kanske vi bara spelade videospel. Kanske vi bara läste dikter för varandra. Kanske vi bara låg och gosade sida vid sida, såg på natthimlen, valde varsin stjärna. Och kanske hade vi sex, också.