"Kärlek" gjorde Bergroth, Jansson och Mumintrollet modiga
Foto: TOVE (2020)/press
Förväntningar skapar en känsla av storhet, oavsett om verket i sig lever upp till sina tillägnade lovord. Det har gått tre månader sedan Elvira Niemi och Emma Reijonen samtalade om TOVE (14/10), och enades om att filmen trots allt svarade till dessa förväntningar. Äntligen har Zaida Bergroths storfilm tagit färjan över till Sverige och Göteborgs Filmfestival. Filmen är given som invigande programpunkt; den har allt – en legendarisk konstnär, förbjuden romantik och nostalgiskt, kompromisslöst festande.
TOVE (2020), regisserad av Zaida Bergroth, skildrar ett decennium av Tove Janssons konstnärskap. Huruvida filmen är förutsägbar eller originell i sin inramning, är svårt att objektivt statera. Till syvende och sist är nog tittarens reaktioner i högsta grad baserade på den egna relationen till Mumin – snarare än filmen som ett självständigt verk.
I en av scenerna citerar Tove Jansson, som spelas av Alma Pöysti, det anti-spökiga spöket från Muminpappans memoarer (1968, sid. 128–129) “Darra ni dödliga, för de bortglömda benens hämnd!” Där på svarar Muminpappan med samma medel, efter att ha sett igenom ordens brist på innebörd – varpå Spöket utbrister “Låt bli mina repliker! Sådär får bara jag tala!” Mumindalen var Janssons egen värld att förvalta, utan tvekan. Hon var på många sätt en fri själ som inte lät någon inskränka på hennes fantasivärld och dess språk. Men, Tove Jansson var inga unik i frågan om känslomässiga behov. “Kärlek gjorde mumintrollet modig. Om någon hotade den, så kunde han bli arg”, förklarar Jansson när Mumintrollets känsloliv blir ifrågasatt. Kanske är det just läsarnas kärlek – till Jansson, hennes verk och aura – som ligger bakom beskrivningen av Zaida Bergroths som “modig”, när hon tog sig an Tove Janssons konstnärskap och liv.
“Vad tycker de om mig?” säger Tove Jansson under en vernissage. Frågan är absurd, tycker Atos Wirtanen (Shanti Roney), eftersom det enligt honom är tydligt att hennes verk inte är hon som person. Tove tycker istället att Wirtanens inställning är absurd; hon lever ju genom sin konst. “Ingen annan förstår oss / men vi förstår oss vad vi själva menar / och det är ju allt som betyder något.” Ungefär så lyder en av mymlornas dialoger, som återges i filmen. Jansson känner så djupt med sina karaktärer, att de blir en del av henne som – inte nödvändigtvis – behöver förstås av andra.
Trots att det vimlar av nyord i Tove Janssons språk, så känns berättelserna samtidigt allmänmänskliga. Mumintrollen innehar en sorts barnslig vuxenhet; deras funderingar är tillräckligt begripliga för barn, och tillräckligt obegripliga för vuxna. De vemodiga karaktärerna är lätta att älska eftersom de är så bra på att älska varandra. När skådespelaren Alma Pöysti dansar sig genom ångesten över att ha bundit upp sig med Wirtanen, speglar hennes ögon något som inte kan beskrivas bättre än finsk sisu. Giftermålet för Jansson var en överlevnadsstrategi som visade sig ohållbar. “En gift filosof är en skrattretande paradox”, säger Atos Wirtanen i en scen, och syftar på en av Friedrich Nietzsches titlar. Kanske var partnerskapet ett orosmoment i Janssons liv – men hennes konstnärskap och tänkande förblev intakt. Det står klart, ännu en gång, att Tove Jansson bemästrade det paradoxala i att behålla barnasinnet i en värld fylld av översittarfasoner och auktoritetsbunden skepsis.
Om Tove Jansson – med sitt sexuella uppvaknande – hittade ett “nytt rum i själen”, så har nog hela den svenska biopubliken blivit varse om alla de skrymslen och inre gömställen som finns i den mytomspunna Janssons värld. Åtminstone blev filmen TOVE en hejdundrande inledning på den, digitala, 44:e upplagan av Göteborgs Filmfestival.
Stort tack, Tove Jansson.
Frilansskribent
info@ellennilses.se
