TOVE i samtal om TOVE
Alma Pöysti och Shanti Roney i TOVE
Elvira Niemi och Emma Reijonen har sett TOVE (Helsinki-filmi 2020), filmen om Tove Janssons liv som hade premiär i Finland 2 oktober. Filmen väckte många tankar och känslor som två tredjedelar av TOVEs grundare diskuterade i ett Drive-dokument ni nu får läsa - klarade Zaida Bergroth konstycket att föra över Tove Jansson till bioduken?
Elvira: I onsdags gick vi och såg TOVE-filmen, en film om Tove Jansson, en person som *surprise* ändå betyder en del för unga kreativa själar i Finland, än idag. Alltså var det en väldigt efterlängtad film - och förväntningarna höga - tycker du de införlivades?
Emma: Ja, verkligen. Det är alltid farligt med höga förväntningar, men jag litade ändå starkt på att jag inte skulle bli besviken. Jag hade bara hört hyllningar och med tanke på hur mycket det skrivits om den före den ens kommit ut, visste jag att den kommer bli en film vi inte glömmer.
Elvira: Ja höga förväntningar kan verkligen stjälpa något som annars hade varit rätt bra - men som tur hände inte det här! Och det var nog också tur, kan jag känna, att jag inte hade detaljkoll på Toves liv sen innan, för då hade det antagligen funnits saker att irritera sig på - nu kunde jag istället njuta fullt ut av det som en film, samtidigt som det gjorde den lite extra fantastisk att den faktiskt baserar sig på någons liv - en helt “vanlig” person, dessutom, som bott och arbetat i samma stad som vi bor i nu. Jag tänkte gång på gång på hur filmiskt Toves liv ändå känns - men samtidigt tänker jag ibland på att mitt liv nog också skulle kunna bli en rätt bra film, jag menar - skulle inte allas liv bli det? Livet är ju det största som finns, liksom, oavsett hur det ser ut.
Emma: Just att vi bor i samma stad som hon gjorde, gjorde ju att man kollade lite extra noga. Och ja verkligen, jag tänkte på just det där häromdagen, att livet hos vem som helst säkert skulle vara intressant att följa med. Jag älskar hennes verk och tycker hon är ett konstnärligt geni, men jag har ändå lagt upp henne på en piedestal för att hon är så stor som hon är. Så det är skönt att tänka så, att hon gått på samma gator och sett samma byggnader och haft kärleksproblem och svårt med ekonomin. Hon har funnits där som vi finns nu och att se filmen fick mig verkligen att förstå det.
Elvira: Jaa men det är ju så - då man bara känner till verket och succén blir ju personen bakom mindre viktig, eller relevant överhuvudtaget - det blir bara “någon” som skapat något otroligt, som då samtidigt blir väldigt onåbar. Jag gillade verkligen att det här inte är historien om hur mumintrollen blev till och Tove Jansson tog världen med storm - det här är historien om vem Tove, dotter till Viktor Jansson och Signe Hammarsten-Jansson, var och hur hon kom att bli den personen. Jag tyckte det var så häftigt att se Alma Pöysti skildra Tove som älskare och dotter, som syster och vän.
Emma: Men ja, exakt. Så många biografiska filmer skyndar sig genom personens liv ända från när de var unga till när de är gamla, men TOVE gjorde verkligen inte det. Det känns som att man kommer djupare in och verkligen välkomnas in i berättelsen, då den inte skildrar hela hennes livshistoria.
Elvira: Ja! För just det här med att personen känns så mycket viktigare än precis allt som hen gjort och åstadkommit, det har skaparna av TOVE förstått. Men annars då - vad var det bästa respektive sämsta med filmen, tyckte du?
Emma: Alla bilder, hela stämningen och kläderna älskade jag. Då jag tänker på Tove, tänker jag på Klovharun och en stor tyst ateljé i Helsingfors. Ett lugnt liv. Så det var väldigt intressant hur så många scener i filmen var fest och vänner. Super intressant indeed. Jag kan ärligt talat inte komma på nåt jag inte gillade. Vad gillade du inte? Kanske jag blir inspirerad.:)
Elvira: Haha åh, du svarade typ exakt samma saker som jag tänkte på! Just atmosfären var otroolig - och färgerna och ljuset etc etc! Jag fastnade väldigt mycket för relationen mellan Tove och Faffan - den kändes så spänd, och hans förväntningar hängde hela tiden över henne, men det gicks aldrig djupare in på deras relation, egentligen, så om jag hade fått ändra på någonting, så hade jag velat se mer av deras relation. (Ja jag kanske grät när hon hittade mappen med allt han sparat.) Samtidigt har Tove ändå skrivit en del om honom i t.ex. Bildhuggarens dotter, så kanske filmskaparna kände att det inte var så relevant att just den här gången visa mer av deras förhållande. Och: det var ju ständigt närvarande, men väldigt mycket mellan raderna, så jag medger att de med få medel verkligen fick fram kärnan av deras förhållande - men ändå! hade jag kanske velat se mer av det. Nu var det ju väldigt mycket fokus på Toves kärleksförhållanden, men det känns ändå som om familjen varit minst lika viktig för henne, därför hade jag gärna sett mer av dem.
Emma: Jag tycker också att hennes familjerelationer blev skyfflade åt sidan. Speciellt hennes relation med pappan (alltså Faffan? ska jag skriva det ist) ville jag se mer av, han blev så avlägsen nu. För att jag inte läst Bildhuggarens dotter, blev den känslan verkligen hängande för mig efteråt, att hennes relation med familjen, och särskilt pappan, inte var så nära. Jag skulle också gärna ha sett mer scener ur hennes liv med Tuulikki Pietilä - speciellt då de bor i skärgården. Den största delen av hennes liv spenderade hon med Tuulikki, men filmen gav en bild av att det var Vivica Bandler som var den hon älskade mest och alltid återgick till. Eller ja, jag antar ju att det var så att hon inte gjorde det efter att ha träffat Vivica. Så många scener var filmade med henne i bild. Dock visade de inte Toves senare år, så kanske det inte var relevant. Tänkte du på det här?
Elvira: Jo! Undrade också verkligen hur de tänkt där - även om relationerna med både Atos Wirtanen och Vivica antagligen nog formade henne mycket, så kändes det lite avigt att mötet med Tuulikki, som hon sedan faktiskt delade sitt liv med bara typ - men spolades över? Som om det inte kunde vara lika spännande. Här tänker jag att det kanske beror på att manusförfattaren försökt välja de mest “dramatiska” delarna av Toves liv, för att det faktiskt ska bli en film med underhållningsvärde - men jag tänker att det känns lite fel att på så sätt “play it safe” istället för att faktiskt porträttera det som kanske egentligen var det största i Toves liv.
Samtidigt är det sant som du säger att det kanske också hade med tidsperioden de skildrade att göra - är ju ändå tiden innan genombrottet som alltid kommer vara intressantast.
Emma: Håller helt med. Kanske ska vi maila och fråga Eeva Putro haha!
Elvira: Haha åå skulle ju verkligen vara väldigt intressant att höra hur hon tänkt! Men ja … worth a try?
Emma: Vad tog du med dig från filmen? Jag blev så inspirerad av allt typ, nu vill jag bara bo i en stor ateljé och skapa konst och göra filmer (för att filmen var så bra gjord haha). Resa till Paris och dansa.
Elvira: Åh - men ja! Typ så. Toves fria syn på livet var kanske ändå det största jag tog med mig - att det viktigaste är att leva fullt ut. “Livet är ett underbart äventyr. Man ska utforska alla dess kringelikrokar.” liksom.
Emma: Jaaa<3333 åh.
Biljetter hittas hos Finnkino.
