Sidor av Tove - muminmarinerade barn och dockteater för vuxna
Jakob Höglund på Sidor av Tove
En eftermiddag i november samlas Tove Jansson-experter och -fantaster för att reflektera över olika sidor av Tove. Seriestrippar, satir, litteratur, teater, konst och film. Sofia Lindholm och Emma Reijonen är på plats för att lyssna.
Foton: Emma Reijonen
Evenemanget Sidor av Tove äger rum på Lilla Teatern i Helsingfors under lördagseftermiddagen den 19 november. Som stora beundrare av Tove Jansson har jag och Emma Reijonen stora förväntningar på evenemanget, samtidigt som vi inte riktigt vet hur eftermiddagens program kommer se ut. Jag tror att vi båda väntar mest på Alma Pöystis intervju om hur det är att gestalta Tove både på scen och på film. Vi sätter oss ner på de röda sätena och väntar ivriga, och aningen nervösa, på att moderator Andrea Reuter stiger upp på scenen.
Den första diskussionen förs med Jakob Höglund, regissör för Kris och katastrof i Mumindalen som spelas på Lilla Teatern. Reuter och Höglund diskuterar Höglunds karriär som lett fram till denna pjäs. Höglund dramatiserade till exempel Finlands nationalepos Kalevala på Åbo Svenska Teater år 2019. Även om Kris och katastrof i Mumindalen är Höglunds nyaste projekt så fick han idén till pjäsen för över ett decennium sedan. Då skrev Höglund ett manus som avvisades av teatern som ursprungligen visat intresse för idén. Även denna pjäs fick vänta längre än planerat på grund av pandemin, men nu har den redan spelats på scen i en och en halv månad och fortsätter gå ännu på våren.
Kris och katastrof i Mumindalen illustration - Lilla Teatern
Kris och katastrof i Mumindalen baserar sig på Tove Janssons serier. Serierna inspirerade Höglund att skapa denna pjäs eftersom de huvudsakligen är skrivna för vuxna ögon. Höglund berättar att de inte skrivit någon ny text, utan helt enkelt använt sig av Janssons seriestrippar som pusslats ihop för att skapa en sammanhängande historia. Höglund vill gestalta karaktärerna så som de känns när han läser serierna, vilket gjorde just den processen till den mest spännande. Dockornas design och karaktärernas klädsel skapade Heini Maaranen i samarbete med Höglund.
Jag och Emma får se föreställningen av Kris och katastrof i Mumindalen redan samma kväll. Jag beundrar den vackra handmålade ridån. Under föreställningen får vi se ännu fler vackra element, i form av rekvisita, kostymer och kulisser. Tillsammans med vacker pianomusik, skicklig dockteater och sång skapas en magisk föreställning med mycket energi. Det är roligt att känna igen seriestrippar, som jag sett tidigare under dagens evenemang, i föreställningen.
Alma Pöysti
Den andra diskussionen inleds och avslutas med att Alma Pöysti läser ett stycke ur Tove Janssons bok Rent spel. Pöysti har spelat in ett stort antal av Janssons verk som ljudböcker. Efter att ha hört henne läsa det första stycket förstår jag precis varför hon blivit vald till jobbet. Reuter och Pöysti diskuterar Pöystis liv och karriär och vilken koppling de har till Tove Jansson. Pöysti växte upp, som andra finlandssvenska barn, med Janssons berättelser och konst konstant närvarande. Pöysti kallar sig själv ett “muminmarinerat” litet barn. Jansson kände Pöystis föräldrar och var en gång på besök hemma hos dem. Jansson och hennes partner Tuulikki Pietilä tog med sig trädockor till barnen i familjen.
— Det är en annan Tove man möter när man läser novellerna och romanerna, säger Pöysti och framhäver Janssons förmåga att både prata med barn och samtidigt få vuxna att skratta.
I Janssons böcker för vuxna möter man en annan sida av författaren.
— Hon är full av paradoxer, svarar Pöysti på frågan om vad Janssons unika röst är.
— Hon är både vänlig och rannsakande och hon är lekfull och sträng och hennes motto var arbeta och älska, i den ordningen.
Pöysti menar att var och en själv får skapa sin egen definition av Janssons unika röst och idé. Själv har hon behövt fundera mer än andra på denna fråga, eftersom hon gestaltat Jansson både på scen och på film. I filmen Tove som hade premiär två år sedan spelar Pöysti unga Tove Jansson som tampas med att bli tagen på allvar som bildkonstnär samtidigt som serierna om muminfamiljen blir populära världen över. Pöysti berättar om hur hon ville att allt skulle se så trovärdigt ut som möjligt. Hon gick till tre olika lärare för att lära sig måla som sin förebild. Hon gick runt hemma med en penna i ena handen och en tobak i andra handen, för att båda skulle se naturliga ut i hennes händer. Hon satt bland Janssons konstverk och studerade dem och hon läste om hennes litteratur för vem vet hur mångte gången. Jag anser att man lugnt kan säga att Pöysti är en expert på Tove Jansson. Jag lär mig mycket nytt under hennes intervju.
Andrea Reuter och Paul Gravett
En annan mycket lärorik intervju, eller diskussion, är den som Reuter för med journalisten Paul Gravett. Gravett flög hela vägen från London för att berätta historien om Tove Janssons seriestrippar. För ungefär en månad sedan publicerades boken Tove Jansson (Thames & Hudson 2022) som Gravett skrivit om ämnet. Den engelska versionen av boken är redan slutsåld, men en svensk och en finsk version publiceras snart.
Gravetts presentation börjar från att Jansson var 15 år gammal och publicerade sin allra första seriestripp i en tidning. Hennes första seriestripp med Mumin publicerades år 1947 i den socialistiska tidningen Ny Tid. Janssons första heltidsarbete var på Svenska Dagbladet där hon dagligen producerade seriestrippar om mumintrollen. År 1952 rekryterades Jansson för att Mumin två år senare skulle tryckas i London Evening News. Gravett berättar om hur han själv var involverad i “the Moomin boom” 2006, då berättelserna om mumintrollen först översattes till engelska och sedan till otaliga andra språk. Han berättar också om en utställning som han var med och skapade i Comics Art Museum i Bryssel år 2010. Gravett har onekligen oerhörd kunskap om serier och Mumin. Jag rekommenderar varmt att försöka få tag på en kopia av hans bok då den släpps igen!
Andrea Reuter, Ulla Donner, Janne Wass och Philip Teir
Slutligen stiger Ulla Donner, Janne Wass och Philip Teir upp på scenen för att utveckla diskussionen om Tove Janssons seriestrippar och satirteckningar. Wass är chefredaktör för tidningen Ny Tid där Janssons seriestrippar publicerades 1947-48. Wass berättar skrattande att Jansson troligen publicerade sina serier i tidningen för att bråka med sin far. Wass påpekar att “Toves satir slår varken åt höger eller vänster utan slår både åt höger och vänster och slår kanske inte så mycket åt partier och grupper så mycket som den slår mot det i människan som får oss att göra knasigheter i livet, att bli diktaturer och girigbukar.”
Teir håller med Wass och framhäver det antiauktoritära som man tydligt kan känna igen i Janssons satir. Det att hon inte skriver om specifika personer eller partier, eller ens tidsperioder, gör att hennes serier och satir är tidlösa. Donner berättar om hur hon inte riktigt klickade med Janssons berättelser och serier som barn, utan upptäckte dem som ung vuxen.
Sidor av Tove var en mycket lärorik eftermiddag som belyser Tove Janssons konst från flera olika perspektiv. På basen av eftermiddagen ska jag nu försöka sammanfatta Janssons unika röst, såsom Pöysti sade att alla får göra. Jag tänker mig att Tove Jansson var en fri själ som kunde skriva text och skapa konst för alla olika sorters publik. Hon levde som hon själv ville, och lät ingen stå i vägen för henne. Det finns otaliga sidor av Tove Jansson, och ingen av oss kommer någonsin att upptäcka dem alla. Men genom att läsa hennes berättelser och studera hennes konst så kan man komma hiskeligt nära.
