Essä: Kärleken börjar alltid med ord
Illustration: Elvira Ränk
Aurora Holm diskuterar nyorden 2020, hur de speglar vår samtid och framförallt ordet hon inte visste att hon behövde - “kanskeman”.
Nyordslistan är ett sätt att sammanfatta året som gått – vad har vi pratat om, vilka företeelser behöver vi sätta ord på? Av naturliga skäl är det coronaorden som dominerar Språkrådets nyordslista 2020. Coronaanpassa, hobbyepidemiolog och lockdown tog sig hela vägen till listan. Men det är ett annat ord som fångar min uppmärksamhet, ordet jag har letat efter sedan jag i jakten på Den Äkta Kärleken fått stifta bekantskap med otaliga sådana. Det är förstås kanskemännen jag talar om och aldrig tröttnar på att tala om.
…
Varje december är det som att en masspsykos sänker sig över landet och vi verkar närmast besatta av att sammanfatta året som gått. Nättjänsterna vi använder meddelar glatt hur många minuter vi ägnat åt att lyssna på jazz, vilken tv-serie som stått och tuggat i 12 timmar den där långsamma söndagen i mars och jag räknar till hela 22 artiklar på Nöjesguiden där diverse personer kända från den hippa stockholmsklubben Trädgården spår 2021, men mest tar avstånd från det de tycker var särskilt töntigt 2020. Det här är ingen ny företeelse i sig, men sammanfattandet fick onekligen en speciell plats i våra hjärtan år 2020. Kanske blev det extra viktigt att försöka få rätsida på det upp- och nedvända coronaåret 2020, där vi fick omvärdera både tid och rum. Det är också Språkrådets nyordslista ett bevis för.
Nyordslistan publiceras som ett välkommet tillskott på den närhetstörstande första vardagen efter julhelgen och brukar således få stort genomslag i media. Språkrådet beskriver på sin hemsida att orden inte alltid är helt nya, men att “de har ökat i användning eller varit aktuella under året”. Klarspråksbulletinen är Språkrådets tidning med nyheter om klarspråksarbete i Sverige och andra länder. I nummer 4/2016 reder Språkrådet ut frågetecknen kring vilka ord som kvalificerar sig och hur de väljs ut. Materialet kommer från Språkrådets egna eftersökningar, tv, tidningar och tips från allmänheten. Språkrådet väljer sedan ut ord med hjälp av några kriterier: orden ska ha förekommit ett visst antal gånger i tidningstext, vara nybildade eller ha ökat i användning de senaste två åren, och ska helst inte vara rent beskrivande utan också säga något om samtiden – här ligger alltså grunden till den perfekta årskrönikan. “Det är allas ansvar att skapa ord för det vi behöver tala om”, konstaterar Språkrådets språkvårdare och nyordsredaktör Ola Karlsson avslutande. Sanna Wikström har undersökt nyord i sin kandidatuppsats Nyorden som speglar nutiden och håller med Karlsson om att det är vi, språkbrukarna, som bestämmer vilka ord som ska finnas i svenskan och som, mer eller mindre aktivt, bestämmer om ett ord blir etablerat eller inte.
Och skapa ord för det vi behöver tala om gör vi onekligen. 2020 var det förstås coronaorden som fick flest platser på nyordslistan – Ola Karlsson skämtar i nyordskrönikan att till och med språket fick corona år 2020. Men trots coronans dominans på nyordslistan fanns det flera ord som fick än större uppmärksamhet när nyordslistan presenterades, såsom becknarväska (“liten mag- eller midjeväska”), boomer (“person i medelåldern eller äldre”) och kemsex (“sex i kombination med användning av narkotika för att förhöja den sexuella upplevelsen”). Författaren och poeten Petter Lindgren går så långt att han i sin krönika Kanskeman hade kemsex i becknarväska i Aftonbladet beskriver 2020 års nyordslista som “rena julgransplundringen” och menar att den är så spännande på grund av “den allmänna undergångsstämningen” som jag nämnde tidigare.
Men förutom coronaorden ryms även två ord som beskriver mansrollen med. Ola Karlsson konstaterar i nyordskrönikan 2020 att “Även debatten om mansrollen återkommer i årets lista. Simp används i regel om en inställsam man som försöker väcka kvinnors intresse. Väl i ett förhållande förvandlas han ibland till en kanskeman – som inte riktigt vill satsa fullt ut.” Det tycks nästan ha blivit en skala – från simp till kanskeman.
Uttrycket kanskeman beskriver alltså en man som inte vill engagera sig helhjärtat i ett förhållande och myntades för första gången i en essä av kulturskribenten Josefin Holmström, publicerad i Svenska Dagbladet. Essän gav upphov till en av de största kulturdebatterna år 2020, där den sexuella frigörelsen analyserades inifrån ut. Holmström skriver:
“Mellan 20 och 33, det vill säga tills alldeles nyligen, hamnade jag i denna typ av ingemansland där jag inte riktigt förstod. Männen jag träffade, de var inte genomusla, de var inte våldsamma, de begick inte övergrepp – men de var något som jag har börjat tänka på som ‘kanskemän’. Kanskemän är män som har svårt att leva som vuxna, och som vill att relationen ska stanna i det outtalade, där man känner sig fram, utan att ta steget och lova något mer. Ofta kändes det under alla dessa år med alla dessa kanskemän som att mina relationer var en tonårings.”
Linda Skugge svarade med en krönika där hon menade att appar som Tinder “befriar kvinnan”, att det bara är att “ta för sig”, och att hon redan nu råder sina döttrar att skaffa barn med en god vän istället för att “ge sig in i en redan på förhand dödsdömd relation som alltid – innan den enligt statistiken sedvanliga skilsmässan – slutar med att deras liv fullständigt förpestas av någon mansbebis vars kläder och födointag inte är det enda de utöver den växande barnaskaran måste ombesörja utan dessutom handskas med hans svartsjuka och kontrollbehov”. Det blev ramaskri, förstås, och snart hade debatten gjort kvinnor till både kanskemän och “obetalda horor på Tinder”.
Men oavsett kanskemannens varande eller icke-varande skvallrar både debatten och det faktum att kanskeman var ett av nyorden 2020 om att vi inte har lyckats klura ut hur vi ska förhålla oss till varandra egentligen. Vi greppar fortfarande efter ord som kan hjälpa oss att förstå, och jag vill påstå att det faktum att orden belyser just mannen i relationen är en reaktion från de heterosexuella kvinnorna som tröttnat på att ta emotionellt ansvar i relationen.
Sanna Wikström förklarar att “Nyorden som skapas är en slags spegling av den tid vi lever i. När bland annat ny teknik, nya tankesätt och samhällsförändringar slår igenom följer språket med och vi skapar nya ord för företeelser vi inte tidigare inte behövt namnge”. Med språket inte bara speglar vi vår verklighet, utan vi använder också språket för att bygga vår verklighet. Det innebär att fenomen finns när vi har ord för att beskriva dem. Med hjälp av språket bygger vi alltså både våra egna relationer och identiteter, men vi använder språket också till att bygga andra människor och våra relationer med eller till dem.
Kopplingen mellan språk och relationer är inte bara intressant för lingvister, utan sociologerna Peter L. Berger och Thomas Luckmann presenterade redan år 1966 den kunskapssociologiska teori som ligger till grund för socialkonstruktivismen. Socialkonstruktivismen understryker vikten av den relationella och kommunikativa aspekten på språk – och att vi med språket skapar verkligheten. Medan konstruktivismen fokuserar på den skapande delen av språket, blev det smärtsamt tydligt att språket också fungerar speglande när kanskemännen tog bladet från munnen och stolt började träda fram i media som just kanskemän. Ni har missförstått poängen, skrattade jag tyst för mig själv. Men snart förstod jag dem: äntligen hade de fått ett ord som hjälper dem att förstå sig själva.
Man skulle kunna argumentera för att en konstruktivistisk syn på ordet kanskeman skapar skadliga könsnormer där männen än en gång kan luta sig tillbaka i bekväm acceptans inför sig själva och sin ovisshet, medan kvinnorna återigen får dra det emotionella lasset. Men det är ofrånkomligt att språket inte bara bygger verkligheten, utan som jag tidigare konstaterat även speglar den, och jag tror att det är farligare att fördumma människor. Ord hjälper oss att synliggöra skadliga strukturer, och identifikation kan hjälpa människor att förstå sig själva och sina beteenden, vilket både kanskemännen och de emotionellt urlakade kvinnorna vinner på.
Sanna Wikström undersöker 2015 års nyords etablering i bruket och konstaterar att flera av de som etablerats bäst är politiska, precis som ordet kanskeman, Kanske betyder det att vi kan räkna med att ordet hänger med ett tag till – eller så var det en fluga som surrade sig genom debatten. Fler relationsord hittar jag när jag tittar tillbaka på tidigare års nyordslistor: incel, från nyordslistan 2018, är ett sådant. En incel är en “person i ofrivilligt celibat som anser sig sexuellt oattraktiv på grund av rådande samhällsvärderingar”. En sak är i alla fall säker – kanskemännen är (tyvärr?) här för att stanna.
Är de återkommande orden som knyter an till relationer en ängslig generations sätt att handskas med de oändliga valmöjligheter som kommer med en allt friare syn på relationer? Kanske är friheten inbillad, men jag upplever att vår generation har fler möjligheter än våra föräldrar hade. Vi kan ganska obehindrat leva tillsammans med vem och hur många eller få vi vill, skaffa många barn eller inga alls, bo i kollektiv, singelhushåll eller som särbos. Kände våra föräldrar också samma handfallenhet inför familjebildandet eller var vägen enklare för dem? Kanske kommer också vår generation att till slut hamna i en grönskande förort med villa, Volvo och vovve, med ungdomens stress över de oändliga valmöjligheterna som ett minne blott. Men tills dess vänder vi oss till orden för att reda ut vem vi är och vilka relationer vi vill ha. Johanna Holmström skriver i sin essä: “Med den sexuella revolutionen kom en helt ny syn på vad ett förhållande är, och jag tror att både kvinnor och män har fått betala ett högt pris för det. “
Under mina Tinderår har jag hunnit träffa många sorters kanskemän. Deras strategier ser lite olika ut: en lovar dig guld och gröna skogar redan på första dejten. Han pratar om roadtrips han ska ta dig på, sina kompisar du bara måste träffa, alla goda middagar ni ska äta – du är fast. En annan varnar dig redan från början: han är ingen bra kille. Han kommer att såra dig, och du gör bäst i att vända på klacken och gå redan nu, innan du hunnit få översvallande och ostoppbara känslor för honom. Han kan omöjligt göra något åt det, det är bara sån han är. En tredje verkar trevlig tills den dagen efter ett par månader när dina sms inte längre står som levererade. Trots de olika strategierna finns det en sak som förenar dessa gossar: när det är dags att seal the deal är du, tja, så gott som död för dem. Josefin Holmström skriver:
“Man skulle kanske kunna säga att destruktiviteten i mina relationer med kanskemännen ligger hos mig. I att jag – egentligen mot min vilja – accepterar deras syn på relationer som något odefinierat, något man går in och ut ur. I stället för något som har en normal slutpunkt i det stabila – i det där familjelivet som jag alltid har drömt om /.../ Det finns de som säger att det här är frigörelse för alla parter. Sex utan kärlek, intima relationer utan skam och konsekvenser. Men för sådana som jag – sådana som lätt faller för kulturskadade kanskemän – får det konsekvenser.”
Och jag kan inte låta bli att citera min dagbok från när jag än en gång insett att föremålet för min kärlek var en kanskeman: “Jag vill ju bara bli älskad, varför skäms jag över det?”. Just den gången var det inte svårt att vandra vidare i livet, men nyordet kom ändå som en befrielse i december. Det blev en bekräftelse – det är inte mig det är fel på, det är han som har svårt att binda sig. Eller – ord hjälper oss att få syn på fenomen.
Så tack till er kanskemän som kommit och gått. Tack för cavan på bryggorna, kyssarna och bekräftelsen. Men framför allt, tack för att ni, förr eller (oftast) senare, ger plats till dem som lyckas med konststycket att engagera sig i både mig och sig själva – samtidigt. Ja, det är sant. Och tack till Språkrådet och nyordslistan för terapin. Vi hörs igen i december när det är dags för nästa nyordslista.
