En sommar, ett jobb
Emma Reijonen drömmer sig tillbaka till sommarens varma dagar på ön Älgsjölandet i Ingås skärgård - både i text och bild.
Jag väntade på båten över tillsammans med två främlingar. Det var en het dag, en sådan luften står stilla på. Då jag sa att jobbandet här känns lite som att vara i Saltkråkan [filmen], sa mannen vilken mjuk jämförelse.
Jag skriver för att jag längtar. Längtar efter värme och en känsla av total frihet, den känslan jag känner då jag är i naturen. Vet ni den?
Att rulla runt i gräs som sticks, för att solen har torkat det så. Jag brukade ta med mig frukosten ut, sitta på bänken som blickar ut över två ängar och den stora gården. Gräshopporna lät, vinden blåste så varm och det doftade varm natur, varma blommor, sommar. Ofta promenerade jag en bit till stranden för att simma, den stranden dit ingen gick. Den var liten och hela sommaren låg det ett par bruna skor där, alldeles hårdnade. Hur kan man glömma ett par skor undrade jag. Jag drömde om att korna som plaskade i vattnet där skulle komma fram till mig. De var så skygga, blev så lätt skrämda av människoljud. En dag, den dagen jag lämnat telefonen i huset, kom en kalv fram till mig. Mitt hjärta slog så hårt, jag ville inte skrämma den, stunden var så fin. I fem minuter stod den bredvid mig, nosade på mig, slickade min framsträckta hand, men lät mig inte klappa den. Sedan gick den. Jag kände mig så uppfylld efteråt.
Då jag hade morgontur åkte jag runt ön med fyrhjuling. Tröttheten kliade i ögonen och luften var kall och fuktig. Efter att jag städat hälften, satte jag mig i morgonsolen och åt mina overnight oats. När solen stigit högt var jag nästan klar. Då jag åkte på de smala grusvägarna svischade det höga gräset förbi, bräkte fåren, sjöng jag högt för att ingen lyssnade och aktade mig för trollsländorna som verkade vara hundratals, jag ville inte få dem i munnen. Det fanns så otroligt många av dem. I juli var de borta. Djur fanns det mycket av. Korna och fåren förstås, men också harar, rådjur, ormar och möss (i köket!).
Jag tänker ofta på jobbet där. Det kändes ibland overkligt, att verkligen få vara så mycket i skärgården, i ett sommarparadis. En gång låg jag hela eftermiddagen och kvällen på berget i solskenet, läste och åt, njöt. Jag såg varenda båt som var på väg till och bort från ön. Sedan kom det en man som stirrade på mig länge, jag blev äcklad och rädd. Hans familj var på stranden bredvid, varför var han på berget? Sedan gick han bort och jag kunde andas ut. Allt var ju inte paradis där, jag vill inte måla upp en sådan bild heller. Jobbet var fysiskt: tömma kompost (spyvarning, usch!), städa, bära ved, hacka ved och så vidare. Också jobbiga kunder i caféet, katastrofsituationer som i efterhand låter roliga.
Men människorna <3. Det var första gången jag jobbade på en plats där alla var genuint snälla. Vi frågade varandra ofta hur man mådde, vi fick varandra att skratta trots att stressen orsakad av långa köer och jobbiga turister (sorry turister!) pressade, vi gick på långa promenader genom skogarna och hagarna, vi solade tillsammans, lagade mat tillsammans, vi gick igenom vindens gamla möbler och lådor, blev rädda för människor som kom in i huset och trodde att det fortfarande var en restaurang, vi tjötade på om människorna vi träffat den dagen, vi läste ihop. Tänk vilka fina människor man hittar på de mest oväntade ställen.
Det kändes ju som att vara i Saltkråkan, sommaren. Jag fick verkligen vila upp mig, för då nätet inte fungerar, finns det inget annat val än att koppla av. Jag längtar redan efter nästa sommar, inte där då, någon annanstans, någonstans.
