Albumrecension: Love Goes - Sam Smith
Sam Smith har äntligen släppt sitt tredje studioalbum - Elvira Niemi vrider och vänder på det och delar med sig av sina favoritspår!
Öppningsspåret på Sam Smits tredje studioalbum Love Goes (Universal music 2020) tillhör också de allra starkaste. Smith sjunger Can't you see that all I wanna do/Is get a little wild, get a little high/Kiss a hundred boys and not feel like I'm tied to them/If you wanna judge me, then go and load the gun/I've done nothing wrong, I'm young och det går rakt in i mig. Här får Sam Smiths otroliga röst all den fokus den förtjänar och jag njuter i två minuter och trettiotre sekunder.
Albumet är något så ovanligt som hela 17 spår långt - eller kanske är det bara jag som blivit van vid svenska 9-spårs album? -, vilket jag blev väldigt glad över då jag förstå såg det. Men tyvärr är det ju en tid sedan Smiths senaste album The Thrill Of It All (Universal music 2017) och det har ändå inte varit alldeles tyst från Smith emellan - alltså känns de nya spåren sist och slutligen rätt få. Sam Smiths röst klarar av det mesta, vilket hen visar genom låtarnas mångfald - här finns poppigare låtar som får höfterna att svänga men också tårdrypande ballader. Smith är ju känd för sina klassiska ballader, och även om jag vill påstå att det faktiskt är där hen skiner som mest är jag glad att hen undersöker andra uttryck på den här plattan, och därmed ger oss en mer varierad upplevelse.
Another One är tydligen influerad av Robyn - som skrivit 2010-talets bästa breakup-låt, hands down - , vilket jag ändå kan se i både tematik och melodi - men jag vill påstå att Robyn-influencerna inte slutar där. Dancing With a Stranger med Normani känns ju som en självklar blinkning till den svenska popstjärnan, och albumet igenom känns Smiths sätt att tackla breakup på ytterst Robynskt. Men så så kul att Another One är uttalat inspirerad av henne! Jag hoppas verkligen på ett samarbete i framtiden, vilken duo de två hade varit.
Vissa av låtarna (i.e. Diamonds, Dance (‘Til you love someone else)) har lite … jomen obekväma melodier. Något känns helt enkelt off, nästan lite skrämmande, och det är ju visserligen antagligen meningen - men även om det kan vara effektfullt så tycker jag inte det är supernajs att lyssna på, och de låtarna kommer jag nog inte återkomma till många gånger, tyvärr.
Jag älskar blomklippen till varje låt på Spotify - sådana detaljer är någonting jag verkligen uppskattar vid albumsläpp, och sånt är kanske viktigare nu än någonsin, utan konserter att marknadsföra sig med - själva konceptet. Något jag känner att plattan annars saknar lite - speciellt de äldre spåren passar inte riktigt in i mixen, det känns mest som om de finns på plattan “för att de ska” - det känns helt enkelt inte som en helhet på 17 låtar, utan mer ett ihopplock. Jag ville skriva att ordningen heller inte känns klockren ibland, t.ex. i övergången från Dance till For the Lover that I Lost. Men efter lite analyserande kan jag konstatera att kronologin albumet igenom är alldeles självklar, för Smith genomgår ju verkligen en förändring. Det enda jag ändå vill anmärka på är att Promises (som är en helt okej danslåt) tvunget ska avsluta hela alltet, istället för att låta oss stanna i det otroliga som är Fire On Fire. Vad gäller tidigare nämnda exempel: även om Dance är kraftfull och poppig så är Smith också förkrossad på slutet, därav blir ju For the Lover that I Lost en alldeles naturlig (och rentav filmisk) övergång. På tal om filmiskt: nej men öppningen tagen från Donnie Darko i To Die For är helt otrolig och fångar mig varje gång. Snälla alla som skapar musik: inkludera mer dialog i era låtar! Det är SÅ effektfullt!
Även om här finns gladare låtar så är det ändå ganska långt hjärtekross plattan igenom - But I let you in my heart/So, now it's busy breaking och Now my heart is broken and I'm crying on the floor/And every part of me hopes you walk through the door och jag undrar i mitt stilla sinne hur många låtar om trasig kärlek en person egentligen kan skriva utan att det någonstans blir platt och repetitivt. Och ja - jag kan då inte alltid kalla Smiths låtskriveri för världens mest nytänkande, men det gör ärligt talat inte särskilt mycket för har ni hört den här människan sjunga? Hens röst STRÅLAR på Forgive Myself, om jag var en sådan som fick gåshud av någonting överhuvudtaget skulle jag ha det av den låten, varje gång.
Här finns ett gäng samarbeten och ärligt talat hade Smith klarat sig galant utan de flesta - men Promises skulle självklart vara något helt annat utan Calvin Harris och skulle Dancing With a Stranger fungera överhuvudtaget utan Normani?
Jag kan inte avsluta den här recensionen utan att säga några ord om Kids again - nej men jag skulle ärligt talat vilja klistra in hela låttexten här och bara … låta den tala för sig själv. Kids again är den perfekta coming of age-låten, om en första kärlek, om our song, om en ungdom som plötsligt är förbi. Melodi, text, instrument … allting är perfekt med den låten.
“Do you even think about it?/The way that we changed the world/And don’t it make you sad/That we’ll never be kids again?”
Sammantaget hade jag kanske önskat mig lite mer av Sam Smith - hens röst är perfekt, varför inte utnyttja det och göra VARJE låt hen släpper gudomlig? Vissa av låtarna känns lite väl … kommersiella, tyvärr. Men för det mesta gör det inte särskilt mycket, för, som sagt, Sam Smiths röst gör det mesta till om inte guld - så åtminstone silver!
Bästa spår: Young, Kids Again, Fire On Fire, How Do You Sleep?, Forgive Myself
