Albumrecension: folklore - Taylor Swift
Taylor Swifts senaste album folklore är som en glimrande, vacker present till världen mitt i allt elände. Swifts känslofyllda röst och lugna melodier skapar en trolsk atmosfär som jag gärna sjunker in i.
Taylor Swifts åttonde studioalbum kom lite som en blixt från klar himmel - vem hade kunnat förutspå detta? Det känns inte ens särskilt länge sedan Lover (Taylor Swift 2019) släpptes, men ja, okej, det är ändå nästan ett år sedan. Om Lover var som fluffigt rosa sockervadd och fantasier så är folklore (Taylor Swift 2020) fortfarande väldigt sagolikt men mera stillsamt, rätt så sentimentalt och väldigt mycket sorgsnare - mer dröm än äventyr. Swift sjunger om att inte räcka till, ge upp, trasig kärlek och tonårsangst. Jag gillar det väldigt mycket.
Jag fick för första gången reda på att Swift släppt nytt på någons instagramprofil och en av kommentarerna var i stil med “Jag har saknat Taylors tonårsanst i mitt liv” (alltså verkligen inte exakt så - men ni förstår kontentan) - och jag känner samma! Det här är nog så nära vi kommer komma den gamla Love Story-Taylor. Och jag är verkligen mer av en Love Story-Swiftie än ett reputation-fan, även om jag kan uppskatta att Swift verkligen experimenterat med sitt uttryck och det är skönt att en artist kan ha allt från look what you made me do till Paper Rings till my tears ricochet i sin repertoar. Att det dessutom är hits Swift släpper oavsett vad hon gör är ju inte mindre intressant. Hur kan allting Taylor Swift gör bli till guld?
Nu håller i och för sig inte riktigt jag med majoriteten och var verkligen inget fan av reputation-eran, Shake it off, Bad blood och det gänget hör inte heller riktigt till mina favoriter. De känns lite för finslipade - och för formade efter vad mainstreampubliken vill ha. Men nu är det inte Swifts före detta utgivning som jag skulle recensera, så låt mig komma till saken; folklore känns i kontrast mycket mer personlig, råare samtidigt som melodierna är finstämda. Folklore skapades under coronavåren och är inte någonting Swift egentligen hade planerat, men trots det känns albumet uttänkt och fungerar väl att lyssna på i ett sträck. Att spår ett heter the 1 och spår sju seven känns också kul, detaljer som liksom inte påverkar någonting egentligen men samtidigt bidrar till att helheten blir roligare. Här finns inte många självklara radiohits, utan låtarna känns rätt så jämlika och jag känner att många av dem vinner på att lyssnas på tillsammans, då atmosfären hinner byggas upp.
För atmosfär, det är någonting som verkligen hittas på folklore. Redan titeln sätter tonen, och det vi får höra är drömskt och melodiskt, Swifts röst är skör men ibland bryter den av och bygger upp till ett starkare crescendo. Men tonerna rör sig inte så mycket upp och ner på spektrat, vilket känns lite tråkigt och bidrar till att få av spåren sticker ut. Det blir lite grötigt och tyvärr kommer inte många av dem hamna på min spellista även om albumet är trevligt att lyssna på i sin helhet.
Den självklara favoriten för mig - och antagligen många andra - är exile där Swift ackompanjeras av Bon Iver och bokstavligt talat skapar ljuv musik. Exile är ett helt underbart spår om förlorad kärlek, men tyvärr är det Iver och inte Swift som stjäl showen, även om duetten verkligen blir magisk då deras röster blandas, alltså är det i slutändan ett mycket lyckat samarbete. August är också ett trevligt spår med kul textrader som August sipped away like a bottle of wine/’Cause you were never mine och Whispers of “Are you sure?”/“Never have I ever before” som på pricken fångar en trevande sommarromans som nu är förlorad. Mad woman sticker å andra sidan ut då den känns mörkare och, ja men lite intressantare faktiskt, än de flesta andra spåren - kanske främst i de inledande orden: What did you think I'd say to that?/Does a scorpion sting when fighting back?/They strike to kill, and you know I will/You know I will. Mad woman känns också som en förlängning till det Swift vidrörde iThe Man - feminismen, och kvinnornas kamp. And there's nothing like a mad woman/What a shame she went mad/No one likes a mad woman/You made her like that - Swift är som mest spännande då hon vågar vara ironisk och trampa folk på tårna, samtidigt som det sällan är de låtarna jag lyssnar på om och om igen. Jag föredrar helt enkelt de lugna balladerna och textraderna som _verkligen talar till mig_ i längden.
Överlag känns essansen i folklore väldigt mycket som en trasig första kärlek, och jag kommer på mig själv med att undra när Swift kommer gå vidare från tonårsromanserna, men samtidigt: måste hon verkligen det då? Det funkar ju, och hon verkar ha mycket att säga om saken, så varför inte? Vad jag verkligen uppskattar med Swifts låtar är dessutom hur berättande de är - de är inte abstrakta ord om en känsla, utan de berättar faktiskt en berättelse, och som den bokmal jag är uppskattar jag verkligen de bilder Swift skapar i mitt huvud. Som i illicit affairs: And that's the thing about illicit affairs/And clandestine meetings and longing stares/It's born from just one single glance/But it dies and it dies and it dies/A million little times. Alla fattar, men alla assicierar samtidigt lite olika. Berättandets magi osv.
Jag gillar faktiskt det mesta med folklore - från estetiken och marknadsföringen till själva utförander - men det är liksom där det stannar: gillar. Wow-känslan uppstår aldrig för mig, förutom på exile då som fortfarande ger mig rysningar, och jag landar i att det här är ett trevligt album att lägga på i bakgrunden - med ett antal pärlor som glimrar till i en annars rätt monoton färgskala -, men det känns inte nödvändigtvis som någonting negativt alls, utan för mig känns det uppfriskanden med ett album som mest är vacker musik, och inte försöker vara så mycket mer än det.
Bästa spår: the 1, exile, august
