Krönika: Ytterligare en coronakrönika
Den sista sushibuffén på … ett tag?
Helsingforsregionen har gått in i en ny fas av coronavirusspridningen och Elvira Niemi var inte förberedd.
Mina händer svider. Idag har jag varit på bouldering, utan mask. Inte för att det är en kontaktsport, och jag träffar liksom de flesta av dem som var där annars också, så, eh; har en corona har alla det, rätt långt. Men ändå. Idag kunde jag gå på bouldering.
Efteråt hade vi labb för en kurs - inte i par eller grupp, som tidigare år, utan själva med flera meter mellan stationerna - men fortfarande: på plats. Efter labbet läste assistenten nyheterna och sa att huvudstadsregionen nu befinner sig i spridningsstadie - eller “allmän samhällsspridning råder”. Fan, tänkte jag. Fan fan fan fan fan fan fan fan fan. Jag som … ja vad då? Trodde jag verkligen att det var över? Jag, som nog de flesta då det kommer till denna pandemi, har varit så jävla naiv. Jag trodde nog lite innerst inne att det inte skulle bli så mycket värre mer. Läget har känts stabilt ett tag, de allra flesta använder mask nästan överallt, inga större evenemang ordnas, nästan all undervisning är på distans - vad mer kan vi göra? Men nu meddelar regeringen att coronan nått en ny fas i Finlands huvudstadsregion. I min hemstad - men inte min familjs. Imorgon ska möjliga nya restriktioner meddelas, men: de önskar att kommunerna vidtar åtgärder.
Vi kan förvänta oss åtgärder.
Kommer jag ens få träffa min familj nu?
Jag sitter på metron på väg hem från labbet. Vi gick på sushibuffé efteråt, min vän Marielle sa: Tänk om vi klättrade för sista gången det här året idag. Tänk om det här är den sista restaurangen vi går på på ett tag.
Ett tag. Vem definierar ett tag? I mars, den där sista onsdagen då allt var nästan okej, jag minns den så väl - aldrig att det kunde gälla oss, aldrig att Betonibileet* som skulle ordnas samma fredag kunde ställas in. Det ordnades Storasyskonens kämppäkierros** och efteråt spelade vi några varv beer pong, med vatten och utan att någon drack från muggarna, för coronan fanns redan då, men mest som någonting lite overkligt och absurt, mest i periferin. Som ebola eller malaria. Vi skrattade mest åt det, viftade bort det med en coronahälsning.
Tji fick vi. Hela Finland karantänade sig, i princip. I Sverige verkar de nu befinna sig någonstans där vi befann oss redan i mars, vad gäller restriktioner. Men inte ens här i Finland har vi sluppit undan än. Fortfarande vinglar läget hit och dit. Allt som är säkert är att ingenting är det.
Corona hit och läget i huvudstadsregionen dit skriker metrons reklamskärmar. All HRTs*** reklam är coronaanpassad. Res säkert står det till en bild av en sprayflaska och under bilden meddelar HRT att rengöringen av metrobänkarna har effektiverats. Nästa bild gör reklam för dagsbiljetten med texten “När det inte längre smakar med fiskpinnar och ärtsoppa-biljett”. Zalandos catchphrase är “Me halaamme taas pian” (Vi kramas snart igen) och på spårvagnens skärm gör Huhta reklam för sina ansiktsmasker genom att skämta om hur finska känslotillstånd ser likadana ut oavsett om man bär mask eller inte. Jag sitter på min spårvagnsbänk och blir bara argare och argare på folket utan mask ju närmare hem jag kommer.
Jag har också åkt spårvagn utan mask, klart jag har. Suttit och skämts, har jag gjort, eh. För att jag glömt eller för att ingen varit ren, men ja. Varför blir jag arg på dem ändå? Kanske för att - egentligen är jag ju inte arg på dem, som individer. Utan snarare - på hela systemet, att man ens får åka kollektivt utan mask. Allra mest: på det här jävla viruset som vägrar lämna oss i fred. Helsingfors gator är upplysta av julljus och på Kampens kapell lyser orden Tänd ett ljus. Det blir en jul i år också, vi lever ett liv nu också, även om allting är annorlunda.
Och som Sandra Beijer säger: Vi går ju ändå igenom det här tillsammans, alla lever sina egna isolerade liv för sig själva men också tillsammans, alla som en. Imorgon lär vi väl få veta om det kommer ske några förändringar i hur vi lever våra liv här på västkusten.
Men tills dess: jag hatar dig, corona. Försvinn snälla, och kom aldrig tillbaka.
*Fest som Teknologföreningens phuxar (förstaårsstuderande) ordnar på våren
**Lägenhetsrunda = som en barhoppning, typ, men hemma hos alla!
***Helsingforsregionens trafik
